Det började på en toalett i Danmark. Där bestämde sig då 14-åriga Hedda Westesson och hennes mamma för att köpa hästen som skulle förändra hennes liv – en häst som redan då hade problem med bakbenen.

– Det var som att hitta rätt i ett förhållande. Han hade traven, galoppen och ökningarna. Allt kändes så enkelt, berättar Hedda om första provridningen av Anton.

Egentligen var hästen för dyr när de först såg honom på annons. Men när han plötsligt annonserades igen till ett mer överkomligt pris, tvekade de inte.

– Vi ringde direkt och sa att den här hästen ska vi ha. Vi åkte dagen efter till Danmark och testade Anton. Jag och mamma gick in på toaletten och sa att den här hästen tar vi.

Kärleken växte fram

Den då nioåriga hästen flyttade hem till Hedda 2021. Till en början var Anton osäker i sin nya miljö.

– När han kom hem var han lite stressad. Han tyckte det var konstigt att gå i stor hage och i skogen. Men nu är det det bästa han vet och det enda han gör, säger Hedda.

Foto: Privat

Tillsammans utvecklades de snabbt som ekipage och placerade sig i nästan alla tävlingar de startade i. Hedda beskriver det som att de gick från klarhet till klarhet. Men efter en tid började Anton visa tecken på smärta och blev kraftigt halt.

– Han blev väldigt dålig och fick kolik. Mycket visade att han inte mådde bra, säger Hedda.

Drabbades av spatt

Veterinärerna konstaterade att de röntgenförändringar som redan fanns hade utvecklats till en aktiv process av spatt – en sjukdom där glidleden i hasen gradvis försvinner. Under sjukdomsprocessen upplever hästen smärta, men när processen är över fungerar leden som en stelopererad led och smärtan försvinner, förklarar Hedda.

– Det var en otroligt liten chans att han någonsin skulle komma tillbaka till ridningen. Förmodligen skulle han bara gå att skritta, var beskedet från veterinärerna.

• Läs mer: Spatt hos häst – En omfattande guide

Hedda och hennes mamma gjorde flera försök med mindre behandlingar, men tackade nej till de mer omfattande medicinska åtgärderna.

– När det kom till PRP och alla de väldigt stora behandlingarna så tackade vi faktiskt nej. Vi sa att det får vara.

”Det var ingen som trodde på honom”

När de medicinska behandlingarna inte hjälpte ställdes Hedda inför ett svårt val: intensiv veterinärbehandling eller låta hästen vila. Mot experternas råd valde hon det senare.

– Ingen veterinärer trodde att han skulle klara det. Men han gjorde det, mot alla odds.

För Hedda och hennes mamma var valet inte svårt. Anton betydde för mycket för att inte få chansen.

– Det här är min hjärtehäst. Det har aldrig varit tveksamt om att jag skulle ge honom den här chansen, säger hon.

Is i magen under den långa vägen tillbaka

Anton fick vila i ett och ett halvt år, mestadels i hage. Hedda promenerade med honom några gånger i veckan, men gav honom framförallt tid. För en tonåring som var van vid att träna och tävla regelbundet, var det en utmaning att ha tålamod.

– Det man kan göra med en häst med spatt är att promenera. Skritt hjälper dem väldigt mycket. Jag har lagt så mycket tid på att skritta, berättar Hedda.

• Läs mer: Den viktiga skritten

Under vilotiden fick Anton gå på gräs hela sommaren och vintern, och ”bara vara häst”.

– Det var just tiden som verkligen räddade hans liv. Det var ingen behandling och ingen veterinärmässig grej, utan det var bara tiden – och tålamodet.

Hedda tror att det naturliga tillfrisknandet var avgörande för Anton.

– Vi pushade inte så mycket med medicinska medel. Kroppen fick lösa det själv på ett naturligt sätt. Det tror jag har stärkt hela han på ett sätt både kroppsligt och psykiskt.

Foto: Privat

Återföreningen

Efter fem månaders total vila satte Hedda upp sig på Anton igen, barbacka. Den känslan övertygade henne om att ge hästen en chans till.

– Det var som att sitta upp på honom första gången när jag provred honom. Det var som att vi hittade tillbaka till varandra.

När sommaren kom undersöktes Anton igen.

– Då bad jag dem komma ut och böja honom. Processen pågick, men den var absolut inte så aktiv som senast. Han hade inte ont.

Med stor försiktighet började Hedda bygga upp Anton igen. Långsamma skrittpass utökades gradvis med lite trav och galopp. Träningen skedde mestadels i skogen, där Anton trivdes bäst.

– Jag har gjort det för att få varierande underlag. Spatthästar behöver ofta mycket hårt underlag. Men sedan har jag också gjort det för att det är Antons hem. Han mår bäst där, förklarar Hedda.

”Vi gör ett sista försök”

Under hösten 2024 beslutade Hedda att ge Anton en sista chans i ridningen.

– Jag slutar skolan och går ut gymnasiet till sommaren. Så vi bestämde att vi skulle göra ett sista försök att få tillbaka honom som ridhäst.

I augusti började de med skritt två-tre gånger i veckan. Först i november började de med lite trav och galopp. Allt har tagits långsamt för att bygga upp Antons kropp efter den långa vilan.

– Det är en häst som älskar att ridas. Jag ville verkligen ge honom chansen för jag visste att han också ville. Ibland när jag red mina andra hästar blev han så himla ledsen för att han inte fick följa med.

Den emotionella återkomsten

Förra helgen gjorde paret äntligen comeback på tävlingsbanan – en emotionell upplevelse för alla inblandade.

– Jag började gråta redan innan jag red upp på första medellinjen. Han hade varit så pigg på framridningen och helt vild. Men när vi kom in på banan och han såg dressyrstaket, var det som att han bara visste vad vi skulle göra, berättar Hedda stolt.

Hon beskriver känslan under programmet som magisk, och efter ritten fanns det inte ett torrt öga i närheten.

– Jag grät redan innan jag red upp. Mamma grät, min pojkvän grät, överdomen grät, ja alla grät. Det var en så himla fin dag.

Även om de kom på andra plats, kändes det som en seger för Hedda.

– Han visade för alla att han var tillbaka på alla sätt. Han var så himla lycklig och det gick inte att missa. Det var en seger för oss alla.

Foto: Privat

”Han är min hjärtehäst”

För Hedda handlar det inte längre om sportsliga framgångar. Det är relationen till Anton som betyder allt.

– När jag var liten satsade jag väldigt mycket på mina ponnyer.

Men med Anton blev det annorlunda. Hon beskriver valacken med en speciell personlighet som har en förmåga att känna in människor.

– Jag tror det är det som har byggt vårt band. Han har känt in mig och jag har känt in honom, säger Hedda.

Bandet mellan dem stärktes ytterligare under vilotiden.

– Han blev fortfarande ompysslad, badad och sedd. Han fick följa med på promenader och plocka äpplen bland äppelträden. Jag tror att det gav oss mycket i relation. Vi blev inte bara som tävlingskompisar utan också som bästa vänner.

Framtiden

Nu ser Hedda fram emot fortsättningen, oavsett resultat.

– Man är klart alltid orolig för man vet inte hur nästa dag ser ut. Men jag gör allting för att han ska vara fräsch. Det är helt magiskt att sitta på honom varje dag och arbeta med honom.

Hon avslutar med att betona att Anton nu är tillbaka för glädjen i att rida, inte för prestationerna.

– Även om det kanske inte blir så höga klasser som vi hade drömt om, så är det magiskt att bara komma ut, se de vita staketen och hans lycka. Jag lever för de stunderna.

För Hedda och hjärtehästen Anton är varje dag tillsammans en seger – med eller utan medaljer.

Här sitter papporna upp veckovis

Ämnen i artikeln