Målet var inte att rida långt, utan att vara närvarande under resan. Att bli blöt, kall, trött och hungrig – för att sedan känna glädjen i att bli torr, varm, utvilad och mätt igen.

– Vardagen är full av krav, och kalendern blir bara fullare och fullare, säger Stian Holmen Lein.

När familjefadern från Flatanger i Trøndelag blev sjukskriven för utmattning förra våren, hade hans läkare ett tydligt råd: Han behövde göra mer av det som gav honom energi och mindre av det som tog den ifrån honom.

– Då gav jag mig ut på min första övernattningstur till häst. En tur på åtta mil under fyra dagar i maj. Bara jag och mina två hästar, utan täckning, med ett tält och ett fiskespö. Det var oerhört tillfredsställande och verkligen återhämtande. Livet blev så enkelt. Det handlade om att slå läger, ta hand om hästarna, äta och vila, säger han och tillägger:

– Det bästa med att rida långa turer med hästar är närvaron. När du sitter i sadeln kan du inte göra något annat än att vara uppmärksam och helt närvarande i stunden.

Stian ville rida en längre tur. En rutt anpassad för hästar, där han kunde sova utomhus med dem längs vägen. Valet föll på pilgrimsleden St. Olavsleden, som startar i Selånger vid Sveriges östkust och slutar vid Nidarosdomen i Trondheim. En sträcka på cirka 60 mil.

”Mitt huvud går ofta på högvarv, men när jag är med hästarna i naturen känner jag att jag kan varva ner lite”. Foto: Privat

När hästen blev en del av vardagen

Familjen har ägt 16-åriga Pippi och Balti i ett och ett halvt år. Innan dess hade de främst dölahästar, men efter flera skrämmande incidenter i trafiken blev det mindre körning och mer turridning.

Eftersom dölahästen är stor och tung började Stian allt oftare rida islandshästen som gick tillsammans med dölahästarna.

– Islandshästen är robust och enkel att ha med på tur. Dessutom är rasen härdig och kräver mindre foder, vilket är en fördel om man ska rida långt utan följebil, säger han.

Trots att Stian och hans fru har haft hästar på gården i snart 15 år, blev han först ordentligt hästbiten under sin civiltjänst. Han arbetade då på en lägerskola med flera hästar och bestämde sig redan då för att köpa egen häst så fort han fick möjlighet.

– Min ridutbildning stod ett fjordsto för. När vi köpte våra egna dölahästar, var det en ung valack på fem år som tog mig till nästa nivå.

Klippte banden till sociala medier

Den 22 augusti förra året gick startskottet i Selånger. Stian, som tidigare varit en ivrig naturfotograf, ville dokumentera turen men insåg att att göra en film skulle störa upplevelsen.

Istället bestämde han sig för att ta bilder med mobilen och skriva korta noteringar i bloggform varje dag. Han postade ingenting under resans gång utan skrev ut allt i efterhand.

Balti tar en tupplur i Stians knä. Foto: Privat

Stian och hästarna gav sig ut på tur – helt utan planering

Stian och hästarna gav sig iväg utan någon förberedelse i form av planerade distanser, övernattningsplatser eller proviantering.

– Jag valde att sluta med sociala medier för några år sedan. Även om jag ofta fick höra att jag kunde ha frågat om övernattningsplatser i Facebook-grupper, tyckte jag inte att det var anledning nog att skapa ett nytt konto.

En god vän körde Stian och hästarna till Sundsvall. Han startade med proviant för två dagar och lite pengar för att kunna köpa hö från stall längs vägen. Sedan var de igång.

Skodda för långritt

Inför den långa turen red Stian många förberedande turer. Under det sista halvåret innan avfärd loggade de över 100 mil på både korta och längre ritter. Båda hästarna var sedan tidigare vana vid att ta sig fram i varierad terräng samt att hantera både tätorter och stadsmiljö.

Utöver träningen behövde Stian också se till att ha hästpass med giltiga vaccinationer, en egenförsäkran för gränsnära aktivitet samt en sista veterinärkoll med tandraspning och parasitbehandling.

Bra skor och välverkade hovar var också en förutsättning inför en tur som till stor del skulle gå på asfalt och grus.

– Hästarna fick extra tjocka skor, på 10 mm, några dagar före start. Vi gjorde dock ett stopp på Wången i Sverige, där vi fick slå på nya framskor, eftersom de efter nio dagar var så slitna att tåkappan nästan lossnade. Då satte vi på små broddar i framskorna för bättre grepp på vägen. Det blir enormt mycket slitage på en sådan här tur, säger Stian och tillägger:

– Jag sköter det mesta av skoningen själv, eftersom jag har gått den tvååriga hovslagarutbildningen på Hedemarken Hestesenter. Det är en värdefull kunskap att ha i det här sammanhanget.

Trion gick i genomsnitt omkring 30 kilometer om dagen. Vissa dagar stannade de efter 12–15 kilometer, medan de andra dagar gick närmare 50 kilometer. Foto: Privat

Unika möten med människor

De flesta kvällarna tillbringades i tält, med hästarna betande inom provisoriska hagar där eltråden sattes upp mellan träd eller med hjälp av täljd träpålar. Men på flera platser i både Sverige och Norge fick Stian också ha hästarna på beten eller lösdrift – och ingen ville låta honom köpa hö. Nej, hö fick han gratis.

– Jag blev verkligen överraskad över hur öppna och hjälpsamma alla var. Det är inget man ser varje dag. Efter den här turen är jag övertygad om att det finns hopp för mänskligheten, säger Stian, som lätt skulle kunna skriva en hel bok om alla de rörande upplevelser han hade under resan.

Människor som såg honom och erbjöd sig att hjälpa till. Som ringde bekanta som kom körande med hö, så att hästarna kunde äta medan han själv tog en kaffe. Till och med några som förstod att han var på väg och väntade på honom med en uppvärmd stuga och en beteshage redo.

– Efter att ha varit ute i fyra dagar stannade jag utanför en mataffär och band upp hästarna. När jag kom ut igen stod två damer där. De undrade var vi skulle övernatta. När jag svarade att jag skulle tälta utanför staden, kastade de sig genast in i saken och ordnade logi på det närliggande ridsportcentret. Där fick jag duscha och sova i klubbhuset, och hästarna fick hö. Flera personer kom för att prata med mig, och en av dem ordnade övernattning för oss efter nästa etapp.

”Efter en natt på Stall Vesterheim var stallägaren så hjälpsam att hon körde ut hö och vatten till nästa övernattningsplats. Det stod redo när jag kom fram.” Foto: Privat

Att hitta beten av bra kvalitet varje kväll var en utmaning, och därför var den hjälpen ovärderlig.

– Jag märkte tydligt på hästarna om betet var bra eller inte. Om det var av tillräckligt god kvalitet lade de sig ner efter ett tag och tog det lugnt. Jag vågade inte lägga mig utan att binda upp dem, för det gjorde jag misstaget att inte göra i maj. Så länge de var mätta kunde jag binda dem medan jag själv la mig i tältet precis bredvid. Om de inte var nöjda hörde jag att de blev oroliga.

De första nätterna blev korta, eftersom hästarna betade till omkring klockan 23 och sedan vaknade vid 4-tiden efter att ha vilat klart. Då fick de beta en stund till innan vi packade ihop och red en etapp, följt av en längre lunchpaus vid ett riktigt bra bete.

"Jag kunde lägga mig i sovsäcken mitt på betet"

Stian vill inte "visa vem som är chef". Han, Pippi och Balti är en flock byggd på tillit och ömsesidig respekt.

– Jag har nog haft tur med mitt utgångsläge, eftersom jag aldrig har lärt mig av någon annan än hästarna själva. Det är att vara tillsammans med hästarna som är min motivation till att hålla på med dem. Jag har inga andra ambitioner än att vi ska ha det bra tillsammans. Hästarna gör gott för min mentala hälsa, men då måste de först må bra själva.

Under resan tältade Stian helst inne på betet tillsammans med hästarna eller precis intill hagen. På så sätt kunde han enkelt försäkra sig om att de hade det bra. Att binda upp dem någonstans utan tillsyn var helt uteslutet.

”Den här kvällen var kanske den finaste på hela resan, sett till lägerplatsen. Det var så idylliskt.” Foto: Privat

– När vi tog pauser kunde jag lägga mig i sovsäcken mitt på betet tillsammans med dem. Balti, som jag är mest knuten till eftersom det är honom jag rider, kunde lägga sig ner bredvid mig och till och med vila sitt huvud i mitt knä. Det är världens största lycka, säger långrittaren och fortsätter:

– Jag skulle aldrig kunna piska, sparka eller använda makt mot honom för att få honom att göra något han inte orkar, vågar eller vill. Om jag märker att han tycker något är läskigt, hoppar jag av och går först. Då kan han tryggt följa efter mig. Jag känner verkligen att bandet till hästarna har blivit ännu starkare efter en sådan här resa, där vi var tillsammans dygnet runt.

Det hände att Stian red Balti enbart med grimma under resan: ”När man känner hästarna så väl, vet man var gränserna går.” Foto: Privat

Längs trafikerade vägar

Det enda stora minuset med turen var att leden, som var markerad för hästar, ofta gick längs bilvägar.

– Vissa dagar gick vi en mil längs vägen, och det är inte särskilt bekvämt när hastighetsgränsen på Europavägarna är 100 kilometer i timmen.

Stian ledde hästarna stora delar av de sträckor som gick längs trafikerade vägar. Även om hans två islandshästar är extremt trygga i trafiken, är de fortfarande hästar som kan bli skrämda.

– Den värsta situationen var när jag skulle leda hästarna från Duved, över en bro med 80-väg. Bron hade en svag kurva och det var dimma. För att undvika trafiken var vi ute tidigt, men när vi började gå över bron kände jag direkt att det var väldigt otryggt.

Han ångrar att han inte tog sig tid att undersöka om det fanns någon i närheten som kunde ha kört hästarna över bron i en hästtransport.

– Hade jag vetat hur lång och smal bron var, hade jag aldrig gjort det igen. Som tur var kom det inga bilar.

Tanken var först att rida från Oslo till Trondheim, men rutten genom Sverige skulle vara bättre anpassad för ridning. Man vill helst undvika trappor, myrar och andra utmanande terränger. Foto: Privat

Undviker trafikerade vägar hemma

Hemma rider Stian så lite som möjligt längs trafikerade vägar. Ofta lastar han hästarna i transport och kör dem till skogsstigar och grusvägar där det är tryggt och fint att rida.

– När jag red över Skalstufjellet efter Åre blev det tydligt att svenska bilister tar mer hänsyn än norska. Utan undantag var det de svenskregistrerade bilarna som bromsade in och körde långt åt sidan. Många norska bilar passerade oss med en meters avstånd i 100 kilometer i timmen, berättar han.

Hade aldrig föreställt sig att rida genom Bakklandet

Den 13 september nådde Stian och hästarna fram till Nidarosdomen. Den sista natten tältade han vid Ladestien och satte upp en beteshage i skogskanten.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle rida genom Bakklandet till häst. Det var en etapp jag såg fram emot, men den morgonen vaknade jag väldigt spänd. När vi började rida längs Ladestien blev jag förvånad över att hästarna var så anspända. De hoppade till när någon smällde igen en bildörr, och jag förstod inte varför – förrän jag insåg att jag själv var otroligt spänd.

Stian hoppade av och lät hästarna beta medan han tog några djupa andetag. Han kunde inte förvänta sig att de skulle vara lugna om han själv inte var det.

– När jag satte mig upp igen var allt bra. Vi hade gott om tid, och precis innan Gamle Bybro band jag fast hästarna utanför ett kafé och köpte en kaffe. Alla som gick förbi tog bilder av Pippi och Balti, som var helt trygga och lugna.

På Bakklandet i Trondheim. Foto: Privat

"Man blir ju trött"

Under resan tog trion en hel vilodag och två eller tre halvdagar med vila. Hästarna blev varken skadade eller halta under vägen.

– Hästarna klarade turen förvånansvärt bra. Vissa dagar blev de lite trötta framåt eftermiddagen, och då avslutade vi tidigare. Jag hade förberett dem så gott jag kunde och tog inga risker om stigen var stenig eller svår. Då gick jag hellre av och ledde dem.

Stian: ”Jag tror att min fru var lite orolig, men det var bra mobiltäckning och lite vildmark. Som längst var jag två dagar utan civilisation.” Foto: Privat

Utmaningar med beten och känsliga magar

Den enda utmaningen med hästarna var de skiftande betena och magproblem. Vissa beten såg magra och näringsfattiga ut, men visade sig vara betydligt kraftigare än förväntat. Efter en kort etapp lyckades Stian få tag på torrhö, och efter en lång natt med bra vila var hästarnas magar återställda.

– Men det är sårbart om de får problem med magen, för då blir de slöa.

Drömmer om att rida den vackraste sträckan igen

Stian har inga planer på att ge sig ut på en lika lång tur igen inom den närmaste tiden, men han vill gärna ta med sin fru på den vackraste etappen – den gamla kungsvägen från Skalstugan i Sverige till Ådalsvollen och Sul i Norge.

– Den turen vill vi rida fram och tillbaka, med övernattning längs vägen. Annars är veckolånga turer helt inom räckhåll. Då hinner man landa och hitta lugnet, utan att det blir alltför ansträngande. För ja, man blir ju trött efter en sådan här resa.

Stians packlista

Stian har lärt sig att älska ultralätt friluftsutrustning, och vi har turen att få ta del av hans packlista! Från att tidigare ha burit över 30 kilo på ryggen i fjällen väger hans ryggsäck nu knappt 10 kilo.

Han är mycket noggrann med vad han packar och har ett genomtänkt system där all utrustning ligger i täta, färgkodade påsar för att alltid ha sin bestämda plats. På så sätt kan han balansera sadelväskorna perfekt varje gång. Han betonar också vikten av att ha effektiva rutiner för att snabbt sätta upp och ta ner lägret.

Pippi gick som handhäst under hela turen och bar sidoväskor med en cantlebag ovanpå. Hon bar inte mer än 15 kilo packning, plus sadel. Foto: Privat

Balti hade två små sadelväskor framför sadeln, med två vattenflaskor, ett kökskit och mat för dagen. Stian bar alltid sin mobiltelefon, Garmin inReach och en liten kniv på kroppen. Foto: Privat

Vid pauser var det bara att knäppa av bettet, och på lugna sträckor red Stian ofta utan bett genom att fästa tyglarna i ringarna på tränset. Foto: Privat

Packlista för långritten

Allmän utrustning

Tält: Durston X-Mid

Dunsovsäck
Uppblåsbart liggunderlag
Tyvek "footprint", som även fungerade som sittunderlag
Två flaskor för dricksvatten
700 ml titankastrull, MSR2-brännare, tändstål, Aeropress GO och sked
Nitecore pannlampa
Powerbank, laddkabel och mobil
Garmin inReach
Första hjälpen-kit (egenkomponerat)
Toalettartiklar och ulltvättmedel
Reparationskit (egenkomponerat)

Utrustning till hästen

Sadelväskor som kunde placeras ovanpå sadeln
Färdigpackad eltråd för att spänna upp mellan träd
Två hönät
Fyra reservskor (förberedda för fram- och bakhovar till varje häst) samt söm
Lätt hammare och nitång
En liten borste och hovkrats
Hopfällbar vattenhink
Turträns i biothane med avtagbara betthållare
Grimma med ledrep som alltid satt fast och låg över hästens nacke

Utrustning till ryttaren

Hjälm
Låga vandringsskor
Två uppsättningar ullkläder:
- Strumpor
- Boxershorts
- Långkalsonger
- T-shirt
- Långärmad tröja med hög krage
- Ett tjockare mellanlager
Ytterkläder:
- Ridbyxor
- Gamascher
- Tunn vindjacka
- Ett kraftigare set med skalplagg
Ullmössa och handledsvärmare i ull

Lätt packning och smarta lösningar

Stian bar minimalt med kläder och tvättade sitt ullunderställ när han badade eller duschade. Kläder och sovsäck var packade i tunna, vattentäta nylofume-påsar, och han hade alltid torra ullkläder att sova i.

– Ull innerst mot kroppen är det enda som gäller för mig, betonar han.

Efter några dagar skickade han hem utrustning som inte hade använts, inklusive fiskespö med tillbehör, en bok och en extra vattenhink.

Har du frågor till Stian? Kontakta honom via länken här och läs hans blogg om turen.

Artikeln publicerades först på hest.no

Flyinges beslut ifrågasätts: “En riksanläggning ska visa vägen”

Ämnen i artikeln