8 april 2024, 15:00
Jens Fredricson ville bli officer – men gillar inte vapen och krig. Istället fastnade han för hästarna och utöver sitt egna tävlande tränar han även yngre hoppförmågor. För Hippson berättar han om sin bakgrund som lett fram till där han är idag och hur han ser på sin roll som tränare.
– De rider mycket bättre idag än vad jag gjorde i samma ålder.
Text och foto: Ida Lindemann
Hur kommer det sig att du blev tränare?
– Det kom väldigt tidigt för mig att träna. Jag har alltid varit intresserad av att lära ut. Jag tycker det är roligt att dela kunskap.
Hur länge har du hållit träningar?
– Jag kanske började träna någonstans 88-89. Då hade jag lite ponnyträningar och sådär. Jag var på K1 och gjorde lumpen och officershögskolan. Då hade jag en hel del träningar. Sen var jag på Hovstallet i Stockholm som kavaljerskusk. Då höll jag träningar på kvällarna i Vallentuna.
Vad har du för hästbakgrund?
– Pappa som är professor i veterinärmedicin har alltid varit superintresserad av hästar. Men han kanske inte la den tiden på att rida själv så mycket, han har alltid ridit men inte sportsligt på den högsta nivån, för han har alltid jobbat som veterinär och forskat.
– Först var vi i Uppsala och pappa jobbade på Lantbruksuniversitetet där. Då red vi för en äldre ryttmästare som hette Kurt Wiksell, och jag red litegrann för Eva Helde. Jag red hennes Welsh Mountain b-ponnyhingst Egetofte High Noon där när jag var 11 år. När vi red för Kurt Wiksell red vi mest ut i skogen, simmade med hästarna, red ut för stup och hoppade alla möjliga stockar. Han gick alltid först och vi red efter, Peder och jag. På ett russ och en shetlandsponny. Det var väldigt naturligt, han fick en skön promenad och vi red med, sedan pekade han på något träd och så red vi ikapp runt det. Jag tror att för två killar var det en väldigt rolig ridning på våra ponnyer. Och vi ramlade av mycket, för vi hade aldrig sadel utan vi red med bara träns. Det var liksom inget konstigt att ramla av, och pappa sa ganska tidigt att han tyckte vi skulle gå på judo för att lära oss fallteknik. Och lär man sig fallteknik och ramlar av så är risken inte lika stor att man slår sig. Då viker man in nacken och rullar runt, istället för att spänna sig och blir rädd för att ramla av. Så fallteknik är ett väldigt bra råd till unga ryttare.
Då blir man kanske inte lika osäker för att trilla av?
– Är man rädd för att ramla av, då är det svårt att rida. Därför är det bra att rida lite barbacka som ung. Man ramlar av, och så hoppar man upp igen. Slår man i huvudet ska man ta det lite lugnt, men man ska försöka att vika in huvudet och rulla från hästen. Då slår man sig inte så farligt, om man inte har otur. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag slog mig något speciellt.
– Sedan i alla fall, kom vi till Flyinge 1982. Då var jag 14 år, och det var som att komma till ett Mecka för både mig och Peder med hästar. Det fanns otroliga kunskaper och vi fick nya kamrater. Vi lärde känna bland annat Rolf-Göran Bengtsson, Ragnar Bengtsson, Peter Eriksson och Maria Gretzer. Vi red mycket med dem och red allsvenskan ihop. Kyra Kyrklund blev en vän för livet, det var en otrolig tid. Sedan dess har jag hållit på med hästar och ridit, det blev liksom mitt liv.
Du hade aldrig någon tanke på att det inte skulle bli så?
– Jag tänkte att jag skulle bli officer. Men jag var ointresserad av vapen och tyckte inte om krig, så jag passade inte riktigt in där. Men då var det inte lika lätt att försörja sig inom hästnäringen som det är idag, det var inte så mycket pengar i det. Antingen kunde man bli ridskolechef, ta den vägen, eller så fick man lära sig sko. Jag både tränade och skodde, jag skodde på Hovstallet i två år. 1993 fick jag ett samtal från Lars Bilock och då började jag på Strömsholm som hopptränare. Sedan dess har jag jobbat på Riksanläggningarna Flyinge och Strömsholm, det är 31 år.
Och du har tävlat en del?
– Jag har tävlat hela tiden faktiskt. Den nivån jag har tävlat på är lite beroende på va jag haft för hästar. Jag har tävlat på lite högre nivå, och vissa perioder har jag haft hästar med lite mindre kapacitet och då har jag tävlat mer nationellt. Man ska inte tävla högre på hästarna än vad de har förmåga för, utan man ska försöka tävla på dem när man har framgång. Om man har en häst som hoppar jättebra i 1,30 men alltid har åtta fel i 1,40, låt den gå 1,30 då och ha kul och ha framgång där.
Du har aldrig tröttnat?
– Nej, jag tycker det är kul att jobba med ungdomar. Jag vill försöka göra det förståeligt, ridning är svårt om man strävar efter en typ av fulländning. Ofta gör man lite för mycket av något eller för lite av något. Det viktigaste är att man hela tiden är nyfiken och försöker göra sitt bästa.
Hur ser din verksamhet ut idag?
– Idag har jag en egen gård ihop med min fru Isabelle och våra två barn. Och sedan jobbar jag som stallmästare på Flyinge och Strömsholm, och så jobbar jag på Lövsta Stuteri där jag hjälper till med hopphästarna och som rådgivare, framförallt hingstarna. Och så har jag mitt tävlingsstall, så dagarna går.
Jens och Diarado's Rose Elith under Gothenburg Horse Show detta året.
Vad driver dig i tränaryrket?
– Jag tycker om att träna, dels så blir man ju en hästtränare via de som rider, dels blir man en ridlärare och lär eleverna grundteorin. Oavsett hur bra en ryttare är, om man rider internationella mästerskap eller om man rider en meter – enda sättet att bli bättre är att förfina och förbättra sin grundridning. Hela hemligheten sitter i balans, inverkan och en bra grundridning, där hittar du det fina. Det lätta samspelet med hästen, med de osynliga hjälperna, det hittar du via grundridningen. Du hittar inte det via bett, eller något hokus pokus. Hästen ska stå still när du sitter upp, att den kan göra en framdelsvändning, att den förstår innerskänkel mot yttertygeln, att du lär dig rakrikta din häst och gymnastisera den. Egentligen ska en häst som hoppar 1,30 ska kunna gå lätt A, medelsvår C dressyr. Det är otroligt mycket vunnet, det tycker jag är kul att jobba med.
Finns det något du brinner extra mycket för att lära ut?
– Just nu handlar det mycket om position i luften och anridningsteknik, det är vad jag har på huvudet just nu.
Har du någon favoritövning?
– Att bara kunna jobba med en bom på marken i skritt. Att hästen lyfter knät, släpper ner halsen och skrittar genom kroppen. Och att den kan trava mitt över en bom i balans före och efter. Kunna galoppera över en bom i rytm, kliva av så att hästens högsta punkt blir mitt över bommen. Att göra det enkla väldigt, väldigt bra istället för att försöka göra svåra saker som man egentligen inte behärskar rätt så dåligt. Då är det bättre att göra otroligt enkla saker tills man gör det 10,0. För så småningom blir de lite svårare sakerna också enkla, man ska inte ha för bråttom.
Vad skulle du säga är de största utmaningarna som tränare?
– Jag tror det är samma sak, att pedagogiskt intressera den unga ryttaren för grunderna, göra dem spännande och skapa en nyfikenhet. Att bli duktig på att rida, inte bara göra bra tävlingsresultat. Det kan vara under en period som man har en jättebra häst men rider jättedåligt, så man får ändå resultat. Men man har inte kommit någon vart egentligen. Ibland kan en bra häst göra att du slarvar lite.
Vad är grunderna till bra ridning?
– Balans och inverkan är grunderna. Och förståelse, att man är påläst. Om man inte kan sin ridlära, hur ska man då kunna veta hur man ska rida rätt? Man behöver läsa på, köpa ridhandboken. Läs den, inte bara en gång, titta inte bara på bilderna, läs den flera gånger. Begrunda och prata med andra människor.
Jens och Markan Cosmopolit tog lag-guld i VM 2022.
Märker du någon skillnad från förr och nu i tränarrollen?
– Ja, jag tycker det är otroligt kul, för de elever jag har i alla fall är superintresserade och jätteduktiga. Om jag jämför med hur bra de rider så rider de mycket bättre än vad jag gjorde i samma ålder. Och de är pålästa och vill och försöker. Jag tycker det ser väldigt bra ut för svensk ridsport, jag har den känslan.
– Att träna blir bara riktigt bra när ryttaren börjar fråga, för då vet du att den har tänkt och börjat fördjupa sig. Då kommer frågorna. Innan frågorna kommer så det en viss träning, men det är när frågorna kommer som det blir fördjupat och blir riktigt spännande och bra. Man kan säga ”ha handen still” hundra gånger, och den där handen blir inte still ändå. Men den dagen eleven frågar ”hur ska jag göra för att ha handen still?” då finns ett intresse. Jag tycker det är viktigt att man har tid för varje elev, att svara i telefon och kunna prata en halvtimme när frågorna kommer. Därför har jag inte alltför många elever, men jag försöker följa upp dem och de skickar ofta filmer. När denna dialogen startar, då vet jag att det börjar hända saker.
– Jag ångrar själv att jag var lite för blyg, eller rädd för att göra bort mig som ung. Att många gånger så hade jag någon fråga, men jag vågade inte ställa den.
Namn: Jens Fredricson
Bor: Löberöd, Skåne
Utbildning: Reservoffcer och A-tränare
Håller träningar: Främst på Flyinge nu
Elevunderlag: 15-tal elever på hög nivå
Egna tävlingsmeriter: Världsmästare i lag 2022, europamästare 2023 i lag, lag-brons i EM, trea i världscupfinalen, vunnit Falsterbo Grand Prix, dubbelnolla i bland annat Nationshoppningar Aachen och Spruce Meadows.
Förebild i ridsporten: Peder Fredricson ”Brorsan. Jag tycker att Peder är en stor inspirationskälla för mig. Han har sätt att hela tiden ifrågasätta allting och ligga ett steg före, och inte ta någonting för givet. Han köper inte bullshit, han provar allt själv. Han är en stigfinnare. Det är fantastiskt att jag får följa honom.”