Jag vill helst inte!

Om varför jag vill undvika negativ förstärkning. 

Det händer nästan varje gång Hippson länkar till ett av mina blogginlägg att någon vänlig person i kommentarsfältet informerar om att det går utmärkt att träna häst utan att använda ätbara belöningar. Eller ja, de säger ju alltid godis, men för dem som läst några blogginlägg borde det vara uppenbart vid det här laget att vi använder hästens foder när vi tränar. Alltså sådant som alla hästägare ger sina hästar på något sätt under dygnet. 

Och ja, jag vet att det går finemang att lära hästar allt möjligt med negativ förstärkning, eller det som vi i dagligt tal kallar tryck och eftergift. Jag har själv gjort det i massor av år innan jag började med belöningsbaserad hästträning. Så är det för de allra flesta som valt belöningsbaserad träning. Så det handlar inte om att jag inte vet hur det går till. Det handlar om ett medvetet val att använda en annan metod. 

Så varför vill jag då undvika att använda mig av negativ förstärkning som verktyg för att påverka hästens beteende? 

Det korta svaret är att det handlar om hur hästen upplever träningen och samvaron!

Jag vill att mina hästar ska känna genuin glädje och förväntan när vi ska göra något tillsammans. Jag vill att de ska känna frånvaro av oro och rädsla. Jag vill att mina hästar ska se det som ett berikande tillskott till deras hästvardag när jag dyker upp, och jag vill att de ska känna så utan att jag behöver begränsa deras tillvaro på andra sätt för att åstadkomma motivation att göra saker med mig. 

När vi pratar om inlärningspsykologi och de olika ”Konsekvensrutorna” blir det lätt tekniskt. Ett vanligt tankefel är att framställa negativ och positiv förstärkning som två likvärdiga verktyg i en verktygslåda. ”Tänk inte på negativ som något negativt, det handlar bara om plus och minus, vi tar bort något eller lägger till något”  - är ofta det pedagogiska budskapet. 

Men för hästen (hunden, barnet, medarbetaren) innebär valet av förstärkningsmetod en känslomässig skillnad. För att negativ förstärkning av ett beteende ska uppstå så måste det finnas ”något” att ta bort från situationen som gör att individen vill upprepa beteendet nästa gång den upplever detta ”något” för att få det att försvinna igen. 

För att kunna ge eftergift så måste det först finnas ett tryck att lätta på. För att en paus ska fungera som förstärkare så måste det finnas ett arbete en vill slippa att göra. Det behöver inte vara något som gör ont men det måste vara något som är tillräckligt irriterande eller störande för att individen ska vilja agera för att bli av med det. Så även om vi använder oss av väldigt mild negativ förstärkning så färgas inlärningen av känslor som handlar om att vilja undvika och att vilja slippa. Ofta kan hästen börja förekomma ”hjälpgivningen” för att få undvika att negativ förstärkning ska appliceras öht. Det kan göra att det är svårt som betraktare att förstå hur beteenden är inlärda från början då det ögat ser är en häst som svarar snabbt och villigt på signaler. Men villighet att få utföra en rörelse eller ett beteende bottnar då i att vilja undvika det som händer om hästen inte utför rörelsen eller beteendet. Den känslan har en helt annan valör än känslan av att göra något för att det leder till något en vill få uppleva. Att göra något för att slippa uppleva något leder till att en helst vill slippa hamna i situationen där detta något kan inträffa över huvud taget. Att göra något för att få uppleva något trevligt leder till att en hoppas på att möjligheten snart ska dyka upp igen. 

Det är inte bara känslan för beteendet vi tränar på som färgas av vilken förstärkningsmetod vi använder, även miljön vi är i, utrustningen vi använder och vår egen närvaro kommer att kopplas till dessa känslor.

Ett vanligt argument för användande av negativ förstärkning och för den delen även straff är att det är så hästar lär sig hela tiden ”i naturen” och att det är så de gör mot varandra. Och ja, hästar lär sig att de kan komma bort från bromsarna genom att gå till ligghallen. Men hur känner hästen inför bromsarna? Vill vi att hästarna  ska känna detsamma inför oss? Vill vi att de ska känna att passet på ridbanan helst ska ta slut så att de kan få gå därifrån? 

Och ja, hästar flyttar på varandra genom att hota om och verkställa hot om otrevliga upplevelser. Dock i väldigt liten utsträckning när de inte upplever brist på resurser och utrymme. Större delen av tiden i en flock tillbringas i harmonisk samvaro med varandra. Större delen av tiden ägnas åt att ge varandra trevliga upplevelser som närhet, samvaro, kli, lek, och inte minst - att äta tillsammans. När en otrevlig interaktionen uppstår så är den oftast en droppe i havet jämfört med resten av dygnets givande interaktioner och samvaro. Men när vi dyker upp i stallet under en begränsad tid av dygnet och vår samvaro med hästen huvudsakligen består av tryck och eftergift och kanske till och med en och annan åthutning, då har vi inte alls samma kapital av fredlig, ömsesidigt tillfredsställande samvaro att falla tillbaka på som hästarna i flocken har med varandra.  Vi människor kan uppleva att vi har investerat massor i relationen till vår häst. Ur hästens perspektiv gör alla timmar av mockande, höpåsepackande, sadelputsande eller för den delen betalning av  räkningar inte ett dugg för relationen. Relationen består av det vi GÖR tillsammans. Den består av ALLT vi gör tillsammans. Vi kan inte träna relation i särskilda pass.

När vi applicerar tryck så kommer trycket att bli kopplat till oss. Skänkeln, bettet, spöet, repet, rösten osv hänger ihop med oss. Utan oss, inget tryck och inga straff. Hästens känsla inför vår närvaro påverkas av hur vi tränar. Många tänker att deras hästar blir glada för beröm och en klapp på halsen, men den sorgliga sanningen är att den tryck/eftergiftstränade hästen känner lättnad. När människan låter glad och klappar signalerar det paus från någon typ av tryck en stund. 

När jag började träna häst belöningsbaserat var det för att jag ville att hästarna skulle ha samma känsla inför träning (och tävling) som mina hundar. Att de frivilligt vill vara med och att de blir förväntansfulla och glada av att få träna. Att deras motivation bygger på att uppnå sådant de vill vara med om i stället för att de hoppas på paus och vila. 

Så idag undviker jag att använda negativ förstärkning så mycket jag bara kan. Jag försöker tumma så lite som möjligt på relationskapitalet genom att ha så få interaktioner baserade på tryck som möjligt. Jag använder inte tryck för att lära in ett nytt beteende. Jag skapar inte rörelse hos hästen genom tryck för att sedan klicka och belöna, eftersom jag heller inte vill blanda negativ och positiv förstärkning. När en blandar så riskerar negativ förstärkning att överskugga positiv förstärkning, dvs motivet blir igen att slippa något snarare än att uppnå något, och med det kommer andra känslor hos hästen. Det finns tränare som upplever att det går fint att kombinera negativ och positiv förstärkning. En risk är att en antingen måste använda ett väldigt högt värde på belöningen, så högt att det är något hästen inte har tillgång till på annat sätt än genom träningen, och därför står ut med diverse obehag för att uppnå det åtråvärda. Eller så har egentligen belöningen ingen större effekt på beteendet, det är negativ förstärkning som upprätthåller beteendet. I båda fallen ger träningen andra, för mig icke önskvärda,  känslor hos hästen än träning med enbart positiv förstärkning. Ytterligare en risk är att känslan inför en specifik belöning kan förändras om den ges i en situation där det också sker sådant som hästen tycker är obehagligt. Så om du t ex får hästen att göra något med tryck/tvång och sedan belönar med något den inte får så ofta i andra sammanhang, t ex en slickburk,  så kan du få kopplingen slickburk = jobbig situation, vilket gör att hästen känner oro nästa gång slickburken kommer fram. (Been there, done that, learnt the lesson).

En stark drivkraft för mig att jobba med förening BHIS är att hästar och människor ska få uppleva det jag upplever varje dag med mina hästar - ett samspel med samtycke och ömsesidig glädje! 

Vi har fått till en i mitt tycke drömmig uppställning på onlinekonferensen BHIS-dagarna i januari under temat ”Den sociala hästen”. Tillsammans med internationella  och svenska forskare och hästtränare ska vi utforska olika aspekter av relationen häst-människa i två hela dagar. Dessutom blir det livesänd träning och såklart lite socialt Zoom-mingel! Allt om konferensen och våra föreläsare finns på hemsidan! Även om du idag inte tränar belöningsbaserat men är nyfiken på att utforska, utveckla och utmana dig själv i relation till din häst så tror jag du kommer att ha utbyte av föreläsningarna!

Föreläsningarna kommer att spelas in och  finnas tillgängliga för deltagare i 30 dagar efteråt, i fall en inte har möjlighet att se allt live. Själv kommer jag att sitta klistrad vid datorn så just den helgen får nog mina hästar ofrivillig träningsvila!