Låt oss prata om döden

Tidigare under året publicerade jag denna text på vår Facebook:

"Ibland så kommer vi till vägs ände och den tuffa uppgiften ska utföras.
Den rehabverksamhet vi driver gör att vi hamnar där ibland. Hästar som inte går att ”laga” och där det bästa blir för att somna in och slippa smärta.

Jag har under åren utvecklat mitt sätt att hantera den sista dagen.
I dag kunde hästen både rulla i lera, äta gott gräs och få mer kraftfoder än någon annan i stallet. Jag gick ner till stallet utan barn och varvade ryktning med karameller och oljade hovarna innan vi åkte. Hon fick känna sig lite extra speciell och upplevde att vi åkte på ett äventyr.

I mitt sinne finns inte tanken om att det är sista dagen. Jag tror nämligen att hästarna känner av om sinnesstämningen ändras. Istället är det glada miner och många klappar.

Men sen sitter man här på parkeringen, när det är över, med några tårar som rinner. För det gör de alltid. Och jag upprepar för mig själv, som varje gång, att den dagen tårarna inte rinner måste jag fundera över min kärlek till hästarna.
Ännu är den stark och det är nog därför jag tar på mig uppdraget att säga hej då."

_ _ _ _ _

De kommer ibland. Förfrågningarna att vara den trygga handen som lämnar över grimskaftet vid grindöppningen till det eviga sommarbetet. Jag vet att det är ett laddat ämne av många skäl. Dels är det ens älskade, älskade vän som ska få sluta ögonen för sista gången. Minnen, dofter, känslor och många tankar flyger genom huvudet på en. Varför kan inte tiden stå still, varför kan inte solen alltid skina och vi bara få rida ut på en sista ridtur?

Jag har också lärt mig med åren att okunskap ställer sig i bakhåll och gör det avslutande momentet ännu jobbigare. Här blir jag en väldigt rationell person. Dels för att jag vet, rent medicinskt, hur det går till när man avslutar livet på en häst. Men även för att jag vet att det endast finns ett slut. Vi som uppfödare på gården välkomnar föl, ser dem ta sina första andetag. Vi tar emot skadade hästar om inte alltid har oddsen på sin sida. Och jag tar ibland på mig att hjälpa till i livets slutskede för hästen.
Det som de tre punkterna har gemensamt är en sak - respekt. Vi måste ha respekt för våra älskade hästar. Om det är för att få hjälp med den sista stunden för hästens skull, då ska det stödet finnas! I min värld får ingen, absolut INGEN baktala en hästägare som inte orkar vara med själv under de sista timmarna och minutrarna.

Att sätta sig in hur hästägaren mår går inte. Vi alla människor är olika och jag vet inte all historik, alla minnen och ovärdeliga stunder mellan häst och ryttare. Men inför uppdraget tänker jag på Greta. Min älskade lilla hund som efter många år vid min sida blev så dålig att det var dags att säga farväl.


Min älskade Greta 2004 - 2018

Jag kunde inte ta beslutet utan gjorde det enda rätta för mig. Jag ringde min pappa, hundmänniska sen barnsben. Stolpade upp fakta för honom, hur hunden mådde och bad om hans raka åsikt. Han älskade ju henne lika mycket som jag gjorde. När svaret kom visste jag att det var rätt. Det var dags innan hon fick ännu ett anfall som gjorde henne så rädd och sängliggande. När jag la på luren kändes inte smärtan mindre, men en värme omfamnade mig över att jag fick stöd i beslutet. Efter den upplevelsen försöker jag vara och ge den värmen för andra efter det.



2017 gjorde jag, under kaosartade former vid fölning, mig mentalt redo att säga farväl till Cajza. Hon hade dock andra planer och finns med oss än i dag. Glömmer aldrig när vi äntligen fick ut det sedan länge döda fölet och hon föll i backen.

Om jag gråter när hästens liv är avslutat? Garanterat. Kniper det i bröstet när jag skriver detta? Yes. Kommer hästen ana något under den sista dagen? Ingenting! 

Jag hoppas ingen tar illa upp över mitt inlägg, men jag försöker helhjärtat bjuda in er i mitt liv, mitt hästliv, och där ingår allt från födelse till död. <3

Mvh Annelie

Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby