Sjukstuga, hagsläpp och hur man SKA gräva ett dike...

Det är med tungt samvete jag sätter mig vid datorn. Blogginläggen har ekat med sin frånvaro. Vi har haft sjukstuga här på Örstorp... Den envisa förkylningen som jag nämnt tidigare blev istället för bättre - sämre, och passade på att ta med sig min man i fallet. Så från förra helgen och fram till denna helgen blev det inte mycket vettigt gjort här på gården. Som hästmänniska och perfektionist kan man ju få ångest för mindre. Men ibland får man helt enkelt släppa lite på kraven och bara ta det lugnt. Något som jag verkligen inte är bra på... Men nu var det som om min kropp helt enkelt hade fått nog - Nu ligger du still vare sig du vill eller inte, typ... Så jag spenderade större delen av veckan i ryggläge, sovandes på soffan, och hade allmän ångest för att allting som jag borde fått gjort. Och det lustiga är att när jag tittade på min "att-göra-lista" från förra måndagen, så har jag på ett eller annat sätt lyckats göra mer eller mindre alla punkterna ändå.

Nu i helgen påbörjade vi äntligen arbetet med att gräva det där dräneringsdiket framför ridbanan. Vi bestämde oss för att göra det "ordentligt" och inte bara gräva en stenkista, utan också lägga ett dräneringsrör längst med hela diket. Det hade säkert rätt med en stenkista för alla de där normala regnen som kommer. Men då och då kommer det ju sådana där riktiga översvämnings-regn, eller vart femte år när snön smälter (det är ungefär så ofta vi har snö i några mängder att tala om här i Skåne), och då kan det vara bra med ett rör som snabbt leder bort vattnet och håller banan (och vägen) torr. Vi började med att manuellt gräva bort fyrkanter av gräset. Dem kommer vi använda för att täcka över röret och stenen så att det inte syns att de ligger där. Sedan bytte vi till den lilla skopan på grävaren (det tog oss drygt en timmes jobb och rätt många svordomar eftersom den hade rostat fast, men skam den som ger sig! I slutändan löste vi problemet med sandpapper och smörjmedel). Sen körde vi ned och grävde ett ca 40-50 cm djupt dike längst med nästan hela kortsidan. Vi sparade ett par meter i slutet eftersom vi måste kunna köra där med grävaren. Nu får vi göra klart den första biten och täcka över, och sen gräver vi resten. Sedan la vi ned röret och kollade med vattenpass så att det har en bra lutning hela vägen. Vi fick gräva lite manuellt för att jämna till en liten puckel i botten på diket, och sen var lutningen perfekt hela vägen! Det vi har kvar att göra nu är att först lägga i markduken, sedan lägger vi röret på det. Sen fyller vi igen diket med sten (det ska vara tvättad sten för att undvika att en massa små dammpartiklar sköljs ned och täpper till hålen i dräneringsröret). Markduken lägger vi för att hindra vattnet från att "läcka" ut i marken runtomkring diket. Vi vill ju att det ska hålla sig kvar i diket och ledas ut i bäcken. Inte läcka ut och hamna på ridbanan. Och så sist men inte minst lägger vi tillbaka grästuvorna et voilà! Jorden som blir över kommer vi att använda för att jämna till ridbanan, innan vi lägger på ett nytt lager grus på den. Det blir nog jättebra! Igår regnade det som bara tusan och jag kan redan se att vårt dike gör nytta, för idag är banan redan nästan helt torr (innan har det tagit upp till en vecka efter ett riktigt skyfall). Dock tror jag inte att det kommer räcka utan vi kommer behöva lägga dräneringsrör eller annan typ av dränering även på själva banan.

Igår kväll plockade vi jordärtskockor och lagade soppa på! Det blev jättegott. Vi har ju "ett litet land" med jordärtskockor som föregående resident har planterat. Och när jag säger "ett litet land" så menar jag ett land på ca 3 gånger 20 meter. Så med andra ord inte så litet... Så om någon har något bra recept med jordärtskockor så tar jag gärna emot tips... Vi hade antagligen kunnat överleva på bara jordärtskockor hela vintern om vi hade behövt... Så "in-case-of-a-zombie-epocalyps" så klarar vi oss här vi gården i åtminstone ett halvår. Alltid skönt att veta!

Igår kom mina svärföräldrar hem från sin semester, och tro det eller ej, men samtidigt kom mina föräldrar hem från sin semester. Så nu är de väl utvilade och redo att börja jobba igen! (Jag skojar förstås, fast jag är rädd att det ligger en hel del sanning i det skojet...). Förhoppningsvis får även jag och min man vara friska nu framöver så vi kan få lite fart på det här bygget!

Och just det! Vi har ju släppt ihop Domingo och Zettan. Det kan vara tidernas mest odramatiska ihopläpp... Dom har ju som ni vet gått bredvid varandra både inne och ute i en vecka innan ihopsläppet. Men jag var faktiskt lite närvös för hon lilla damen är så väldigt bestämd av sig. Det hade jag dock inte behövt vara. Jag började med att släppa ut Zettan. Hon gick direkt bort och började hälsa på Ferdinand över staketet. Sedan hämtade jag Domingo. Han gick först bort till vattenkaret och drack vatten, sedan gick han bort till Zettan - och hälsade på Ferdinand han med! Domingo och Zettan tittade knappt på varandra, och nu går dom ihop som om dom aldrig gjort något annat. Skönt! Det är precis så ett lyckat ihopsläpp ska gå till. Jag tänker alltid mycket säkerhet kring ihopsläpp eftersom det är vanligt med skador både från sparkar, men kanske mest från vrickningar, fläkningar och liknande skador som uppkommer när hästarna springer runt och visar upp sig för varandra. Då är det ju bra om man kan göra det så odramatiskt som möjligt. Här kommer mina bästa tips för ett säkert ihopsläpp.

Regel nummer ett är att om dom ska gå mindre än ett par månader tillsammans så släpp inte ihop dom alls. Det blir ju kanske svårt på t.ex. ett bete, men även där tycker jag att man kan fundera lite på om det är värt det. Ska dom gå maj-september - ja. Är det bara någon månad? Nja... Dock är skaderisken mindre i en stor hage med mycket gräs dels eftersom de flesta hästar relativt snabbt vill börja beta, och dels eftersom det finns gått om plats så hästar som inte gillar varandra behöver i stå "på" varandra och trängas som de kanske måste i en liten hage. Och så är det ju oftast oskodda hästar som släpps på bete. Jag läste någon studie för ett par år sedan att det kan ta ett par månader innan rollerna i en flock är befästa, och det kan vara rätt så stressande för hästarna. Så om det bara gäller för en kort tid så kan det faktiskt vara bättre att låta dem gå ensamma, men i hagar bredvid varandra förstås. Hur som helst... Om man har möjlighet så är det bra om de hästar som ska gå ihop kan gå bredvid varandra i hagen i ett par dagar, och/eller stå bredvid varandra i boxarna så de år lära känna varandra. Då får man ju också ett litet hum om hur de verkar trivas ihop. Om de bråkar konstant så kanske det inte är en så bra match. Jag brukar ju som sagt inte ha grimma på i hagen, men vid ett ihopsläpp har jag det ifall att hästarna skulle komma farandes genom staketet, eller om de börjar bråka så att man måste sära på dem och de behöver fångas in. Jag brukar också ha benskydd på de hästar som är skodda, så undviker man sår och slag på benen. Jag undviker också att släppa ihop hästar i hagar som är för små (se anledning ovan), eller att släppa ihop när det just har regnat och är väldigt halt i hagarna. Tar man det bara lite lugnt och tänker till så brukar det gå bra.

Daisy hälsar att hon mår bra och växer så det knakar! Jag tror hon väger runt 20kg nu! Hon håller på att fälla tänder så hon biter på ALLT hon kan komma åt. Hon har bland annat bitit sönder sin säng, så nu för tiden så sover hon i soffan. Vad ska man göra liksom? Det känns lite taskigt att tvinga henne att sova på golvet hela natten. Plus att hon hoppar upp i soffan när vi redan har gått och lagt oss, och jag har faktiskt ingen lust att stå och lurpassa i trappen så att jag kan ta henne på bar gärning. Så hon har helt enkelt lagt beslag på den ena av sofforna och det är ok. Vi ska ändå köpa en ny soffa när hon slutat bita på möblerna (med andra ord om något år eller två...). Kanske kan man pensla dem med lite stopp och väx eller nåt? Jag har ju krubnix i stallet, men det är så kladdigt.