Hannahs gästblogg: Att rida med cancer

Foto: Jennifer Kalmeborg

OM DENNA GÄSTBLOGG
I början av året fick 40-åriga Hannah Weiszhaupt sitt cancerbesked. Hon vet att hon inte blir frisk men inte hur länge hon kommer att leva – här delar Hannah, öppet och ärligt, med sig av hur det är att ha häst i en sådan situation. Hon bloggar i vanliga fall om sitt liv och sin sjukdom på: www.trasdockan.nu

”Hästens schema anpassas efter mina behandlingar”
Jag heter Hannah Weiszhaupt och jag är 40 år fyllda. I januari fick jag diagnosen cancer med prognosen att jag inte kommer att bli frisk. Den här gästbloggen kommer att handla om hur jag hanterar min hästvardag, samtidigt som mina behandlingar. Kanske kan den hjälpa någon annan med en kronisk sjukdom.
Jag har hästen Stella Artois, en egen uppfödning född 2007 e. Spender S, u. Mangarella (varmblodig travhäst). Vi hade vid diagnosen genomfört ett antal 1,15-hoppningar med ett nedslag varje gång, samt startat upp till LB:3 med godkänt resultat i dressyr.

Att få en sådan diagnos är så klart en chock, men för mig var det redan från början viktigt att ha rätt inställning. Livet är nu mycket kortare än vad jag hade förväntat mig, och jag kommer successivt att bli sämre. Alltså gäller det att få ut så mycket som möjligt medan jag kan.
Det blev mycket viktigare att nå sina mål snabbt. Som tur är har jag flera bra tränare som stöttar och hjälper mig. Stella står också på helinackordering, vilket hjälper enormt när man har behandling. Mina mål för året är 1,20-hoppning felfritt (och så småningom med placeringar) och LA:1 godkänt.

När jag började med cellgifter märkte jag ingen större skillnad, utom att jag blev mer köldkänslig. Det innebar att jag inte kunde rida hur som helst i vilket väder som helst, men eftersom vi har ridhus på gården var det inget större problem. Och det här kunde jag stå ut med, det går att ignorera att det sticker i näsan och i kinderna. Till händerna finns det handskar.
Men redan till behandling två uppstod problem. Jag fick feber av behandlingen och fick läggas in akut två gånger i rad. Det innebar ett större behov av att släppa kontrollen över hästens träning, jag fick hitta alternativa vägar med hjälp av de andra i stallet. Motion är viktigare än träning de här dagarna och det kan vara allt från utevistelse (min häst roar sig gärna med ett race i hagen eller två), lösgalopp eller att någon tar en kortare vända i skogen. En hyfsat välriden häst i god kondition klarar det, tröstar jag mig med.
Sedan är jag ju svagare dagen efter (jag behandlas två dagar i rad) och får då anpassa Stellas motion till tömkörning/dubbellongering. Det innebär att mitt veckoschema, som tidigare innehöll en eller två ”vilodagar” med lättare arbete i form av tömkörning/uteritt/NH, måste göras om till tvåveckorsperioder så att det passar till mina behandlingar.

Första behandlingsdagen är jag så trött att jag inte kan rida = vilodag för Stella. Andra dagen kan jag klara ett kortare pass med löslongering/join-up och dag tre är det tömkörning/dubbellongering eller skritt i skogen. Därefter kör jag på så mycket jag orkar med träning och jag försöker följa en av mina tränares råd: Bättre en kvart med 100 procent Hannah än en timme med 25 procent. Stella förtjänar att jag är helt med när jag väl rider, och är jag inte det så är det bättre att göra något annat.
Det finns också andra saker runt omkring som jag får be om hjälp med för att klara ridningen, som ju är prio ett just nu. Jag behöver inte göra allt i stallet själv – utan kan faktiskt ibland behöva hjälp med sadling, tränsning och annat vanligt stallpyssel.
Går det så gör jag det så klart själv, men om jag inte klarar det är det bättre att jag ber om hjälp. Även träningar kan anpassas så att man är med på det man orkar och tränar på det som går att träna på för dagen.

Hur går det med mina mål då? Jo, jag har ridit två 1,20 – den första felfritt och den andra med ett pet (och sedan ett stopp, på grund av en för snäv sväng). LA:1 har jag ridit godkänt på programridning, men jag har inte hittat någon klass som passar på tävling ännu.
Jag var förut lite ”hinderskraj” när höjderna kom upp lite, men det finns inte kvar längre. Det finns ju inget att vara rädd för, jag väljer att göra det här och jag njuter av varje språng. Stella är världens snällaste och hoppar i nästan alla lägen, om hon bara vet vilket hinder hon ska på.

Om jag ska vara förmäten nog att ge råd till er andra i liknande situation så skulle jag vilja säga följande:

Ha så roligt du kan så länge du orkar!
Acceptera fakta men ge inte upp. Kämpa genom att ha kul!
Välj dina strider – lägg energin på det som gör dig glad.
Be om hjälp med det som inte är lika kul, så att du orkar det som ger mest.
Bryt ihop när du behöver det! Det finns alltid någon som kan lyssna eller hålla om dig medan du gråter, ibland måste man få ut eländet för att orka vara glad igen.

Slutligen ett stort varmt tack och många kramar till alla ni som finns här för mig: Mina tränare Sara-Li Vestberg som har hjälpt mig från grunden, Anette Holm som funnits här nästan lika länge, Ann-Sofie Oscarsson som finslipar oss några gånger per år och stöttar på avstånd däremellan, och Klaas Stiksma som har tagit över efter Sara-Li nu när jag inte kan träna lika ofta. Min underbara ”extrafamilj” Karlsson på Hjelmskyl och alla mina vänner som följer med på tävlingar, stöttar, peppar och frågar hur jag mår. Likaså familj, kollegor och elever som är ett enormt stöd.

Om någon vill veta mer om själva cancern så kan man läsa om det på www.trasdockan.nu där jag bloggar om sjukdomen, men inte om hästen.

/Hannah