Gästbloggar om livet med kroniskt sjuk häst

Foto: Felicia Skoog

OM DENNA GÄSTBLOGG
Michaela Paldins häst lider av den genetiska muskelsjukdomen PSSM, tack vare att hon vet om det har hon dock kunnat förebygga kramper och ge honom ett liv som en normal ridhäst. I en personlig text, ursprungligen publicerad på Michaelas och vännernas egen blogg, berättar hon om sin hästvardag. Hennes förhoppning är att andra hästar där ute, som har PSSM utan att ägarna vet om det, ska få hjälp till ett bättre liv genom rätt foder och motion.

"Att äga en PSSM-häst
  
Det är nog många som inte vet det här, men Blåsan har en sjukdom som heter PSSM. Det är en väldigt elak sjukdom som påverkar hästens muskler. Här kan ni hitta ett jättebra inlägg om vad PSSM är.
 
Jag visste när jag köpte honom att han hade PSSM, men jag tog beslutet att våga ändå. Jag känner hon som ägde honom då och vi pratade länge och väl, så jag visste vad jag gav mig in på. I och med att jag visste att han hade PSSM var det så mycket lättare att förebygga och göra det jag kunde för att underlätta för honom. 
 
Det är ett himla passande och det kostar lite mer att äga en PSSM-häst. Jag ger honom speciell foderstat, analyserat grovfoder och måste tyvärr hela tiden vara på min vakt när det gäller folk som vill ge honom en godisbit. Det har hänt att man har fått säga åt folk att inte ge honom morötter även fast han är söt. 
Han går på vanligt bete och jag gör ingen större grej av om det är mer eller mindre gräs. Han måste få vara häst också.
 
Det som är jobbigast är att ’skydda’ honom mot vädret. Han får inte bli kall och stel och går därför nästan aldrig utan täcke under vinter, höst och vår. Jag vill inte riskera att han blir stel och kall på grund av väder och vind. Det är en svår balans, för jag vill att han ska få vara häst också.
Jag prövade att inte ’dalta’ med honom ett tag men han fick ordentliga kramper efter att ha stått ute i regnet utan täcke, så det var absolut inte värt det. 
 
Den största utmaningen för oss tror jag kommer att vara när han ska kliva in i livet som tävlingshäst på riktigt. Att stå på box dygnet runt eller åtminstone i flera timmar. Vi har prövat på clinics och småtävlingar vilket än så länge har gått jättebra, så jag hoppas verkligen att det fortsätter så. Det gäller att han får röra sig regelbundet och vid mycket stillastående blir det Back on track. Det är nog en av våra stora räddningar i det här fallet! 
 
Under de tre åren jag nu har haft honom har han visat symtom en gång på grund av det dåliga vädret och en gång hade han kramper i magen efter ett jättehårt pass på en clinic. Då vet jag inte varför han krampade, det kan ha varit för att han var trött i musklerna. För den gången gick han ute i hage så han var hela tiden i rörelse. Dock verkade han inte alls berörd av det.
Det positiva är att jag har haft kontakt med dem som haft hans föräldrar, och deras hästar har också var väldigt friska och symtomfria.
 
Självklart är det otroligt jobbigt att aldrig veta hur länge jag får spendera tid med honom. Han är en sådan underbar häst och har tagit mitt hjärta med storm. Jag älskar honom verkligen, men den dagen han blir dålig – då har jag lovat mig själv och honom att inget ska experimenteras med. Han ska aldrig behöva lida. Men den dagen hoppas jag aldrig kommer. 
 
Till dess kommer jag att behandla honom som den Barbiehäst han är. Och jag kommer låtsas som att han inte är sjuk så länge han själv är lycklig och inte visar att han är det!
  
/Mickis”