Gästblogg: Den sista dagen i hästens liv

Fjordfölet Rone finns inte mer. Foto: Privat

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som djurhälsoveterinär på Växa Sverige. Hon har varit veterinär i snart 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

  
Att behöva fatta beslut om att ens häst ska avlivas är inte lätt. Men som jag skrev i går blir det oftast bäst om man har tänkt igenom sådant i god tid. Och eftersom man inte vet när något tråkigt sker är det bra om alla som tar ansvar för ett djur också tänker en stund på att en dag kommer det inte längre kunna leva.
  
När det gäller hästar handlar det inte bara om att besluta att hästen behöver avlivas. Ofta har man också att ta ställning till hur. Det kan kännas brutalt, tekniskt och hemskt, och tycker du det så ska du kanske inte läsa hela inlägget och titta på bilden i slutet. Den är hemsk, eller bara helt enkelt sann. Men oftast blir det lättare om man har kunskap. Ofta är fantasierna värre än verkligheten, så skaffa gärna kunskap.
  
De vanligaste metoderna är att skjuta hästen i pannan med bultpistol eller att ge den en överdos direkt i blodet. Den senare metoden får bara veterinär göra, medan den andra kan göras även av andra personer med kunskap om detta.
  
Att använda bultpistol hindrar inte att man kan ge lugnande före, om man vill. Ibland är det bra, särskilt om hästen är rädd om huvudet eller väldigt stor. Ibland är den mer rädd för sticket eller så behövs det helt enkelt inte något lugnande. Många gånger går det bra bara med en hink godis. Själva skottet går väldigt fort, och hästen blir direkt medvetslös och faller handlöst till marken. Det är dramatiskt för den som är med – ett skott och sedan flera hundra kilo häst som rasar till marken. Och därefter ska den avblodas, vilket betyder att man sticker i nedre delen av halsen och en massa blod rinner ut. Det är en hel del blod, men oftast sjunker det undan fint. Och för hästens skull behöver du inte stanna och se det om du inte vill.
  
Klart att det inte känns så trevligt. Men för hästen är det en skonsam och bra metod. Den hinner inte uppleva obehag, för det går så oerhört fort. En gång avlivade jag en liggande häst, som brutit benet i hagen. Den slog upp med huvudet i samma sekund som jag tryckte av. Då kom bulten för långt ner, och kom i bihålorna. Otrevligt, men genom att ladda om fort och skjuta rätt så var skadan ändå minimal. Jag har alltid med extra skott, även ut i hagen. Något värre än så har aldrig hänt mig med denna metod, som är den jag också väljer för mina hästar.
  
Många vill hellre ha sin häst "sprutad", det vill säga att den ska få en överdos och dö av det. Så gör man ofta med hundar och katter, och de djuren lägger sig ner och blir trötta och lugna. Hästar gör inte riktigt så, de står så länge de kan. Sedan faller de fort och handlöst. Så man slipper inte det hemska fallet ändå. Men man slipper blod, i alla fall blir det bara några droppar när man sätter kanylen.
  
Om hästen inte är stickrädd kan detta vara ett alternativ. Jag väljer det dock inte för mina hästar. Jag har varit med om hästar som har stått obehagligt länge efter att allt sprutats in, innan de till slut faller. Jag kunde inte låta bli att tänka hur de kände och tänkte då... Och det finns ett antal fall där hästen, trots rätt dos, inte dog utan veterinären måste använda annan metod för att avsluta det hela. För det mesta går det dock bra, men jag tänker att det kan vara bra att veta att det inte handlar om att de stilla lägger sig. Och jag är inte helt förtjust i att det blir starka, giftiga mediciner kvar i kroppen som kanske sedan begravs.
  
Fundera gärna igenom detta, du kan förstås prata med din veterinär också. Med kunskap är du redo att ta det bästa beslutet när den dagen kommer och du måste. Det kommer inte vara lätt ändå, men då har du gjort vad du kan. Fundera också gärna på om du kan och vill vara med, eller om någon annan kan hjälpa dig. Ofta är det bra att i varje fall se sitt döda djur efteråt, om man orkar. Man slipper mycket tvivel och konstiga tankar, och för mig har vissheten på något sätt varit viktig. Jag visar längst ner en bild på Rone strax efter att han dog, inte för att chockera utan för att visa att så här är det. Inte värre, inte bättre. Sorgligt, tråkigt och ledsamt, men inte våldsamt eller ett stort blodbad. Han är avlivad med bultpistol och avblodning, och så här såg det ut efteråt.
  
Så här långt är dina val viktiga för hästen. Vad som sedan ska hända med kroppen är nästa stora fråga, så den får bli nästa inlägg.
  
/Helena Kättström
  
Läs det sorgliga inlägget om Rones tarmvred
  

Lilla Rone blev bara sex månader gammal.