Världens bästa jobb!

När jag var liten så drömde jag om en egen ponny. Det stod högst upp på önskelistan varje jul och varje födelsedag. Det var nära några gånger. Som när min sköthäst, en vit B-ponny med mörkgrå man och svans, som var lite svårriden och inte passade sin lite yngre ägare skulle säljas. Jag letade runt efter billiga stallplatser och gjorde kalkyler och visade för mina föräldrar, och de sa inte tvärt nej! Men så var det det där med tävling... Jag älskade ju att hoppa på den tiden och tävlade flitigt på ridskolans ponnyhästar. Om vi gick och köpte en B-ponny så skulle jag ju bara kunna tävla den under max ett år till... Det var ju låååång tid för mitt unga jag, men mina föräldrar som tänkte lite mer långsiktigt kom fram till att det var en dålig idé.

Det var det närmsta jag kom en alldeles egen ponny. Några år senare, när jag sen gått ut gymnasiet, längtade jag som bara den efter en alldeles egen häst. Eftersom jag jobbade och bodde hemma så kunde jag spara undan rätt mycket, och det gjorde jag! Varje månad växte summan på sparkontot och jag var ett steg närmre min alldeles egna häst. Trodde jag då... Livet tog en annan inriktning och pengarna lades på studier istället (inte en dålig investering på något vis). Det skulle visa sig dröja rätt länge innan jag äntligen fick möjlighet att köpa min alldeles egna första häst. Under tiden utbildade jag mig, hade eget företag och arbetade i tävlingsstall. Ponnydrömmen tog mig hela vägen från arbete som hästskötare i Sverige, till en beridartjänst i Tyskland, till en alldeles egen hästgård i Skåne (drömmar och så lite blod, svett och tårar)...

Och nu – många år efter att jag drömde mina ponnydrömmar, har jag förmånen att få jobba med att utbilda små ponnyryttare i ridningens ädla konst! Det är förstås alltid roligt när elever gör framsteg (oavsett ålder och storlek på häst). Att få hjälpa någon till en aha-upplevelse, och att se hur häst och ryttare börjar synka och förstå varandra är bland det bästa som finns. Men det är något alldeles speciellt med ett barn och dennes ponny. Glädjen som glittrar i ögonen när man lyckats med något som känts svårt, och stoltheten över sin fina ponny är så äkta och oförstörd. Barn är så bra på att vara här och nu, och fastnar inte lika mycket i prestationsångest och tvivel som vi vuxna kan göra.

Kanske borde vi försöka lära oss lite mer av våra barn? Att vara lite mer här och nu. Att njuta av det vi har och av alla små framsteg som görs (och tänka mindre på vad vi fortfarande inte kan). Kanske är det bara gravidhormonerna som pratar? Oavsett vilket så är jag så glad för att jag får ha världens bästa jobb! Som får hjälpa både barn och vuxna att fördjupa kommunikationen med sina älskade djur. För visst lever vi alla för de där stunderna i perfekt harmoni med våra hästar? När allting flyter och man dansar fram tillsammans, och allting känns enkelt och rätt! I know I do!

Det här är jag ute på Bisslinge Gård på min sköthäst, B-ponnyn Bonny. Jag tror att året är 1991 och jag är 10 år gammal.