Stanna i skavet!

Nu var det länge sedan jag gjorde ett inlägg här. Det har varit väldigt mycket annat på gång i livet under en period. På föreningsfronten har det framför allt handlat om att få klart programmet till vår fjärde upplaga av onlinekonferensen BHIS-dagarna.

Men nu är äntligen alla föreläsare klara och det som återstår är detaljfix med schemat och planering av trivselaktiviteter. Samt rekrytering av volontärer! Även digitalt föreningsliv kräver ju sina funktionärer!

Temat för 2025 år upplaga av konferensen  är etik inom belöningsbaserad hästträning, och konferensen heter BHIS-dagarna 2025:  Hästen, moroten och etiken.

Stanna i skavet

När jag hade planeringsmöte med våra huvudföreläsare Jonna Bornemark och Petra Andersson sammanfattade de raskt med tre ord vad de ville utforska med vår publik under konferensen: “Stanna i skavet!” blir rubriken för deras programpunkter som både kommer att inleda och avsluta konferensen. Genom föreläsningar och interaktiva workshops vill Jonna och Petra hjälpa oss utveckla vår förmåga att navigera i etiska frågeställningar och utveckla vårt etiska omdöme.

Tänk att det lilla hästlandet Sverige är så lyckligt lottade att vi har två framstående filosofer med stort hästintresse som både yrkesmässigt och privat utforskar relationen människa och häst och villkoren för vår  samexistens! Tänk att BHIS är så lyckligt lottade att båda två vill medverka på vår kommande onlinekonferens!

Den som förväntar sig att lämna konferensen med en färdig checklista där vi kan bocka av uppfyllda villkor för att bedriva etisk belöningsbaserad hästträning kommer att bli besviken.

Det vi i stället hoppas ge våra deltagare är redskap att själva hantera det ibland ganska turbulenta  flöde av forskningsresultat, egen erfarenhet, andras åsikter och nya idéer som omger oss som hästmänniskor. Just nu befinner sig hela hästvärlden i en epok där vi famlar kring vad som är hästvälfärd på riktigt. Ska det vara 1,5 cm eller 2 cm under nosgrimman? Är grupp, gräs och galopp viktigare än en välskolad hand och en korrekt inpassad sadel? Ska vi anpassa oss efter vad en okunnig omvärld tycker om hästsport eller kan vi utbilda omvärlden så de förstår vad hästsport är? Ska vi ha hästsport över huvud taget och är det ens ok att ha häst som sällskapsdjur?

Hur hittar du din egen etiska kompass? Och hur gör du om kompassnålen tar ut en klar riktning som du sedan har svårt att följa i praktiken? Häng med oss den 4-5 januari och låt våra hästkunniga filosofer hjälpa dig utveckla ditt tänkande!

T ex att det måste vara stressande, manipulerande  och frustrerande för hästen att bli tränad med matbelöningar. Susanna Davidsson från Hästvis kommer att föreläsa om sitt hjärteämne - träningspass som minimerar frustration och jobbiga känslor hos hästen.

En annan fördom som vi ibland stöter på är att du måste sluta rida om du börjar träna belöningsbaserat. Inte alls, säger Angelica Hesselius från Rewardbased Riding som kommer att föreläsa om ridning som berikar och bidrar till ökad välfärd för hästen!

Aktuell forskning

Något som jag tycker är en stor styrka inom belöningsbaserad hästträning är att det finns ett inbyggt etiskt tänk från början. Belöningsbaserad hästträning handlar inte enbart om att använda positiv förstärkning för att påverka beteenden. Som belöningsbaserad hästmänniska förväntas du följa en human hierarki för beteendemodifierande interventioner där att tillgodose hästens fysiska och mentala behov alltid är steg ett. Därför ser vi till att ständigt försöka hålla våra medlemmar uppdaterad kring den forskning som finns kring hästars beteenden och behov. Denna gång kommer Anna Lundberg, universitetslektor på institutionen för tillämpad husdjursvetenskap och välfärd, SLU att  föreläsa om “Stäppdjur i stallet - beteende och behov”. Vad är det för djur vi har gjort till vårt husdjur och vad behöver de för att få utlopp för sina medfödda behov?

Från SLU välkomnar vi även Johan Lundblad, universitetsadjunkt vid Institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi, som föreläser om “Vilken information om hästens inre tillstånd kan ses i ansiktet och kroppsspråket” Johan doktorerade i våras med avhandlingen “Exploring facial expressions in horses - biological and methodological approaches” och det ska bli väldigt intressant att höra honom föreläsa om aktuellt forskningsläge om hästars känsloyttringar.

Jag tror att vi alla behöver bli bättre både på att inte missa uttryck hos våra hästar och på att inte feltolka eller övertolka de uttryck vi faktiskt ser.  

Praktisk belöningsbaserad träning då, blir det något om det?

Självklart! Här har vi faktiskt valt att fokusera på att bemöta några av de fördomar som ibland sprids om belöningsbaserad hästträning.

Anmälan

I styrelsen är vi jättepeppade på att få utforska dessa teman tillsammans med våra föreläsare och medlemmar och i våra sociala medier ser det ut som att våra följare är  med på tåget och bara väntar på att anmälan öppnar på hemsidan, www.bhis.se

Vi har pressat priset igen! Vi är en ideell förening som inte behöver gå med vinst och vi vill att alla som vill ska ha råd att vara med, även i dyrtider! Eftersom vi har interaktiva workshops denna gång så hoppas vi också att våra deltagare väljer att delta under livesändningen snarare än att vänta på inspelningarna. Det kommer att bli mer utvecklande så!

Framtiden är barnen

Förutom att planera konferensen så har föreningen också utsett höstens mottagare av BHIS ungdomsstipendium. Vinnare denna gång blev 14-åriga Leoni från Kiruna som vill använda stipendiet till träning för Anne Dirksen på Relationsbaserad hästträning. Leoni har en islandshäst som heter Fiola och de tränar redan belöningsbaserat, men  Leoni hoppas att stipendiet ska hjälpa dem att få en ännu mer positiv känsla i träningen. Om du vill följa Leoni hittar du henne på instagram som @leoni.hast 

Två gånger per år delar vi ut stipendium till unga medlemmar som vill vidareutvecklas inom belöningsbaserad träning. Det är ju barnen som är hästarnas framtid!

Den 25 september hade vi också en mycket uppskattad föreläsning om “Barn som klickertränar”  med Karolina Einarsdotter som driver hästskolan Stall Lyckoklövern. Förutom att pedagogiskt gå igenom vad som krävs av barn, häst och vuxen för att det ska bli säker och harmonisk träning för alla inblandade så berättade Karolina också om “biverkningarna” av klickerträning på hästskolan - empatiska, lösningsinriktade och hästkunniga barn. Därför är det så roligt att flera hästskolor är på gång att introducera klickerträning i sina program.

Nästa medlemsevent

Den 29 oktober bjuder vi på ett klassiskt BHIS-event “Fråga en tränare!” Här får deltagare ställa frågor live om sina egna träningsproblem och utmaningar. Denna gång är det Hanna och Ari från Motivationsträning för häst som finns till hands för att bena ut trassel, ge goda råd och smarta träningstips. Hanna och Ari har, liksom flera andra på BHIS Tränarlista,  varit med och stöttat föreningen från start. Det är alltid lika roligt att höra dem pedagogiskt hjälpa oss reda ut våra träningsknutar.

Nu ska jag fokusera på att komma på banan igen i min och vännen As lilla träningsgrupp med yrvädren PRE-P och nordis-U och vår alltid lika positiva tränare Angelica.

I år har jag fått dela upp min semester på olika kortare perioder, och den sista vändan har varit nu under slutet av augusti.  Den senaste veckan har det varit tema hästvälfärd på alla fronter! 

Clinic om hållbara hästar - hållbar näring

Clinics om hållbara hästar - hållbar näring | Externwebben (slu.se)

Först ut var Nationellt centrum för djurvälfärd (SCAW) vid Sveriges Lantbruksuniversitet som anordnade “Clinic om hållbara hästar – hållbar näring” i ridhuset på Jälla utanför Uppsala. Medverkade gjorde veterinär Sara Nyman och hästutbildare Anders Eriksson, som tillsammans tagit fram det gedigna utbildningsmaterial om Utbildning, träning och tävling med hästens välfärd i centrum som finns alldeles öppet och gratis för alla på SLU:s hemsida. 

Utbildning, träning och tävling med hästens välfärd i centrum | Externwebben (slu.se)

Med sig på denna clinic hade de även Andrew McLean, mannen bakom Equitation Science International och Anna Wallén, ridlärare och vidareutbildad i klassisk dressyr, bland annat inom École de Légèreté. 

Syftet med clinicen är att komplettera de inspelade föreläsningarna i undervisningsmaterialet med lite levande exempel med hästar. Clinicen kommer att hållas även i norra och södra Sverige, men med lite olika medverkande. Materialet spelas in och kommer även det att kunna ses på SLU:s hemsida framöver. 

Clinicen var fullbokad och ridhusläktaren helt full av folk. Helt klart finns det många, många hästmänniskor som är intresserade av att lära mer, lära nytt och lära sig vara så schyssta och rättvisa mot hästen som de bara kan. 

Vi fick höra Sara och Anders tala om hästens fysiska förutsättningar för arbete. Till exempel hur viktig halsen är för hästens balans och hur viktigt det är att inte begränsa dess rörelsefrihet. De berättade vad som händer i hästkroppen vid inspänningar och pratade givetvis om munhålan och vad som händer där vid felaktig utrustning och träning. 

Anna visade arbete vid hand och longering.  Jag tror väldigt få människor inom mainstream hästsport egentligen har någon aning om vad de ska göra om de ska jobba sin häst vid handen. Jag tror också många har en idé om longering som något där människan står still på mitten och hästen ligger i en omloppsbana runt om. Anna visade hur hon använder arbete i hand och på lina för att lära in signaler och rörelser som förberedelse för ridning, men också som variation och uppbyggande gymnastik utan tyngd av ryttare. Och nej, longering på volt runt, runt är inte det som bygger upp hästen och vill en att longeringen ska bli hälsosam så får en allt vara med och röra på benen själv och använda hela ridhuset. 

Andrew McLean pratade medan Anna red sin häst och gav sina viktiga perspektiv på hur vi ska ge hjälper/signaler på ett sådant sätt att hästen faktiskt kan utföra det vi frågar om. Den här rörelsenördiga delen av hans prat tilltalade mig och timingen i en rörelsesekvens vi ger nästa signal är ju precis lika viktig inom belöningsbaserad träning. 

Anders Eriksson visade tömkörning och hade också ett gästande ekipage med vagn som han instruerade. Andrew McLean höll en lektion för en ung hoppryttare.  Så ett varierat program, stort fokus på rätt inpassad utrustning, att låta hästen ha sin hals och sitt huvud och att ha ett begripligt hjälpgivningssystem med en signal i taget. 

Men även om jag till hundra procent stöttar denna (häst-)folkbildningsinsats så kändes det skavigt för mig att titta på. Min vän C som satt bredvid ritade en häst i marionett-trådar i sitt block och det var nog spot on för vad vårt sällskap kände. Trots alla fina inledande ord om att hästar är medvetna, kännande varelser och att den mentala välfärden är viktig, så handlade clinicen mest om olika sätt att inverka på hästens kropp  för att få fram önskade rörelser. Det handlade väldigt lite om hästens egna subjektiva upplevelse.  Nästan alla deltagande hästar, utom hopphästen som verkade väldigt trygg i miljön, visade någon form av stress/obehag/rädsla under sina pass. Det bajsades lösa högar med sur lukt, det skyggades och tittades på affischer på sargen och det kickades lite mot spöet vid något tillfälle. Det hade väl varit utmärkta tillfällen att pedagogiskt prata om hur olika känslouttryck kan ta sig ut, varför de uppkommer i en ny miljö och hur en kan anpassa och underlätta för hästen när den känner sig otrygg eller orolig? Framför allt hade det varit god smak att INTE skoja bort känsloreaktioner med käcka kommentarer som förminskar hästens känsloupplevelse. Här hade jag nog förväntat mig mer av dessa föreläsare som föredömen och goda exempel. 

En annan diskussion som jag helt saknade är hur mycket är det ok att eskalera ett tryck, en hjälp, eller en korrigering? Jag tror nämligen att den diskussionen är en förutsättning för att komma tillrätta med våld och tvång inom hästsporten, vi är alla vid det här laget överens om att 24 rapp med longerpisken på två minuter, det är våld. Men hur många gånger och hur hårt är det lagom att klatscha på den för dagen lite trötta körhästen?  Hur hårt är det ok att “klämma till” med skänkeln i avhoppet för att få ett bättre språng. Om vi har en idé om hur hälsosamma rörelser ser ut så måste vi också ha en idé om vilka medel som är etiskt försvarbara för att nå de målen. Någonstans görs en avvägning att det är viktigare att hästen rör sig på ett visst sätt än att den slipper uppleva tillförseln av ett aversivt stimuli, och då måste vi kunna prata högt om det. Hur ska vi annars få en konsensus kring hur mycket som är ok?  Hur mycket obehag är det förenligt med god hästvälförd att låta hästen uppleva? När helgar ändamålet medlen och när gör det inte det?

Men fortfarande är väl även de som önskar förändring och förbättring alldeles för ovana att prata om hästar som något mer än ett ”råmaterial” att forma och förvalta. 

Jag hade också gärna sett att Anna fått mer utrymme att prata om sin egen träningsfilosofi i stället för att bara få utföra det herrarna ville prata om. Hon hade gärna kunnat få berätta om sin hästhållning också, som ett gott föredöme för att det går utmärkt att ge även hingstar och högpresterande hästar ett gott hästliv med flock, frihet och födosök. 

10-årsjubileum på Grindtorp Active Stable

På lördagen var det sedan dags att bege sig till Grindtorps Gård i Åkersberga för att delta på deras ambitiösa 10-årsjubileum som Active Stable. Ett fullspäckat schema med föreläsare och visningar från tidig morgon till kväll, också det på temat hästars välfärd. 

Här började dagen med Jenny Yngvesson, forskare på SLU, som på sin timme lyckades ge en väldigt god bild av vad för sorts djur en häst är och vilka artspecifika behov den har. Jenny sammanfattade hästars beteendebehov i devisen Grupp - Gräs - Galopp, där grupp alltid kommer först som det mest utmärkande behovet som hästar har. (Jag gissar att det är en svensk tolkning av Friends, Forage and Freedom).  

Grupphållning har i studier visat sig ge snabbare inlärnings, färre beteendestörningar, högre stresstolerans och färre oväntat starka reaktioner på stress. Individuell hållning ger fler oönskade beteenden, fler stereotypier, lägre stresstolerans och ger även upphov till depressionsliknande tillstånd. Depressionsliknande tillstånd som av människor ofta kan tolkas som foglighet och lugn. 

 Jenny tog också upp att det vi hos hästar i fångenskap ser i form av konkurrens om resurser är i det närmaste obefintligt hos frilevande hästar. Ett antal olika studier har visat på att hästarna behöver större utrymme i ligghallar och vid foderstationer än vad som anges som minimimått i vår lagstiftning. 

Jenny diskuterade även stress utifrån långsiktiga och kortsiktiga perspektiv. Tillfälliga stresspåslag är en naturlig del av att över huvud taget finnas till för de flesta arter. Den kortsiktiga stressen behöver inte vara ohälsosam om hästen har möjlighet att reglera sig och komma till ro mellan sina upplevelser. Kortsiktigt kan hästar bli stressade av alla nya saker och av fysisk aktivitet. Långsiktig stress uppstår när hästen inte kan få sina grundläggande beteendebehov tillgodosedda. Dvs när den inte har möjlighet att vara i en stabil grupp, ägna en stor del av sin tid till födosök och tuggtid, och kan röra sig fritt tillsammans med sina vänner. 

Efter Jenny var det dags för ännu en forskare från SLU, Cecilia Müller, som pratade om hästens utfodring. Vår utmaning som hästägare är ju att balansera hästens behov av att söka och tugga under ganska många timmar per dygn med vad de faktiskt behöver få i sig näringsmässigt för att ha ett lagom hull. Cecilia visade bland annat hur tuggtiden påverkas av fiberinnehållet, som i sin tur påverkas av hur sent vallfodret är skördat. Hon påtalade också hur extremt få hästar det är som kan anses vara högpresterande när det kommer till att beräkna foderstaten. De allra flesta hästar behöver betraktas som ”i lätt till inget arbete” när det gäller näringsbehovet och vår stora utmaning är att lyckas servera det på ett sådant sätt att det tar en stor del av dygnet i anspråk att äta det. 

Efter lunch var det dags för ägare Titti och Lennart Jöngren att visa runt på gården och förklara hur Active Stable fungerar i praktiken. Eftersom jag själv haft hästar på ett annat Active Stable för ett antal år sedan var mycket bekant. Jag är väldigt förtjust i konceptet eftersom det möjliggör grupphållning med individuella foderstater utan att du behöver hålla på och dela upp flocken och flytta runt hästar. Hästarna lever i en miljö där de själva kan fatta beslut om sin vardag och röra sig fritt under hela dygnet. Vår egen upplevelse blev dock ganska förfärlig då den anläggning vi stod på varken sköttes praktiskt som den skulle eller hade en harmonisk hästflock. Därför var det extra intressant för mig att höra Titti berätta om Grindtorps erfarenheter av hur du skapar en stabil harmonisk hästflock i ett inackorderingsstall där alla hästar går tillsammans. De har 16 platser i gruppen, blandad flock. Det finns fyra grovfoderautomater placerade två och två så hästarna har sällskap bredvid sig när de äter. Oftast har de en fast ätkompis som de tajmar med. Det finns också en separat kraftfoderautomat där alla får mineraler och åtminstone en minigiva kraft per dygn (några korn i taget) för att skapa motivation till rörelse och utforskande. Det finns en halmstation som är fritt tillgänglig hela tiden och även halm i ligghallen. Sommartid är det öppet till ett stort bete och då stängs grovfoderstationerna men halmen finns kvar. Hästarna kommer upp och nyttjar sin ligghall även under betessäsongen. 

Förutom att hålla en hög standard på skötsel av anläggningen, god foderkvalitet osv. så tänker jag att en av de viktigaste anledningarna till att hästgruppen fungerar är att de på denna anläggning endast tar emot nya hästar i juni under betesperioden. Då hinner en ny häst integreras i gruppen  innan det är dags att lära sig foderstationer och hantera livet i vinterdelen av hagen. Resten av året hålls alltså gruppen oförändrad. Om någon häst skulle flytta eller av annan anledning inte vara kvar, så tas ingen ny inackordering emot förrän nästa juni. För att behålla gruppen stabil och harmonisk så tar alltså gårdsägarna hellre ett visst ekonomiskt tapp än att ta in någon av alla hästar som faktiskt står på kö till den här gården. Jag är imponerad av hängivenheten till flockstabilitet! 

Om du vill läsa mer om Grindtorp Gård så hittar du dem här grindtorpsgard.se

Därefter följde en väldigt spännande föreläsning och demo av Serena Jöngren som är fysioterapeut och instruktör. Serena har jag hört i alla hennes avsnitt av Morotspodden så det var verkligen roligt att få träffa henne och se henne i sitt rätta element, det otroligt vackra ridhuset i perforerad plåt på Grindtorp. Serena brinner för rörelse, och ett sådant för mig viktigt budskap som jag fått med mig från Morotspodden är ledorden variation och utforskande. Idag valde Serena att prata om begreppet autonomi.  Serena definierar autonomi som självbestämmande och agens. Det förutsätter ett frivilligt deltagande och rätten att säga ja eller nej. Det innebär också självorganiserad rörelse. Autonomi är viktigt för att det ger individen en upplevelse av trygghet och kontroll. Det ger möjlighet till positiv inlärning och förmåga att klara av svårare utmaningar. Det innebär också mindre risk att hästen skadas av träningen. Självorganiserad rörelse är robust och ger också en tillit till den egna förmågan att klara av uppgifter. Serena pratade också om kopplingen mellan rörelse och perception. När rörelse är kopplat till perception och möjlighet att samla information om omvärden, upplevs den som mer lekfull, intressant och meningsfull. När vi försöker styra och kontrollera någons rörelse tar vi bort möjligheten till informationssamlande och aktiviteten upplevs som tråkig. Att bli tvingad till rörelse ger en mer hotfull upplevelse som triggar nervsystemets försvar och leder till mer smärta, stelhet, svaghet och sämre koordination.  När rörelse utsätts för ”micro-management” kräver inlärning fler repetitioner och mer underhåll samt generaliseras inte lika lätt till flera kontexter. Med autonomi i rörelse skapas en trygghet som ökar rörelseomfång, styrka och koordination. Utmaningar är en förutsättning för att utveckla rörelseförmåga och med autonomi blir det tryggare att utmana hästen, inlärningen går snabbare och hästens självtillit ökar.  Allt detta enligt Serenas entusiastiska teorigenomgång innan hon hämtade sina hästar för lite praktiska övningar. 

Hästarna var lite trötta efter en stormig natt ute på betet, men här till skillnad mot på SLU:s clinic så var hästens upplevelse och känslouttryck betydligt mer i fokus och sattes ord på.  Genom att notera hästens uttryck, ge den utrymme att vara i fred medan hen funderade på situationen och genom att själv engagera sig i egna aktiviteter med rekvisitan visade Serena otroligt elegant hur hästen själv så småningom tog initiativ till kontakt och aktivitet.  Serena visade ett samspel med hästarna där de fick föreslå rörelser som hon följde och där hon sedan föreslog saker som de kunde tacka ja eller nej till. Så fick häst och människa växla fram och tillbaka med sina förslag. Hästarna hade också fullt mandat att uttrycka när de kände sig klara med ridhuset för dagen och gick till sina grimmor vid utgången. Då var dagens pass slut. 

Dagens sista föreläsare var Petra Andersson, fil dr i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. Petra har varit engagerad i hästsport under många år, både som privatperson och som forskare. Hon ingår i ett forskningsprojekt som heter Hästkulturer i förvandling som undersöker förutsättningar för hästvälfärd, bl a genom att utforska olika sätt att se på hästar och hur det påverkar den etiska uppfattningen om vad vi har rätt att göra med hästar.  I dagens föreläsning tog Petra avstamp i den amerikanska filosofens Martha Nussbaums ”capability approach” Lite kortfattat går den ut på att för att det ska vara etiskt försvarbart för människan att hålla ett djur, i detta fall häst, så behöver vissa krav var uppfyllda. Hästen ska ha möjlighet att leva ett liv av normal längd för sin art. Den ska ha möjlighet att bibehålla god hälsa. Den ska ha fysisk och kroppslig integritet och ha möjlighet att röra sig fritt utan våld och tvång. Den ska också ha möjlighet att uppleva saker med sina sinnen och kunna uppleva tankar och fantasi på ett artspecifikt sätt. Den ska uppleva goda känslor och inte begränsas av rädsla och oro. Det ska finnas möjlighet att utveckla eget omdöme, dvs prova, upptäcka och dra slutsatser av sina erfarenheter. Den behöver ha relationer till andra av sin egen art men också till andra arter som skulle finnas i dens naturliga miljö. Hästen behöver ha möjlighet till lek och fritid och den behöver kunna kontrollera sin närmiljö. Petra konstaterade att grupphållning i active stable som på Grindtorp  uppfyller många av dessa krav. Krav som är utmanade för oss människor att tillgodose i vår hästhållning då hästar är stora med stora fysiska krav på sin miljö och våra ekonomiska och praktiska resurser är begränsade. Men då uppstår ju frågan om det är etiskt försvarbart att hålla häst om hästens artspecifika behov inte kan tillgodoses? Utan att på något sätt försvara eller förminska det våld och det tvång som förekommit i den senaste tidens olika avslöjanden så kanske det allra viktigaste för hästvälfärden är hur hästens liv ser ut de andra 23 timmarna när hästen inte är med en människa i en tränings- eller tävlingssituation. Har den grupp, gräs och galopp? 

Om man vill veta mer om Martah Nussbaum finns hennes bok Rättvisa åt djuren nu på svenska. Den diskuteras bl a i Filosofiska rummet i detta avsnitt tillsammans med bl a forskare från SLU Ska djur ha mänskliga rättigheter? Om Martha Nussbaums bok Rättvisa åt djuren 9 augusti 2024 - Filosofiska rummet | Sveriges Radio

Petra Andersson kan du också höra i Filosofiska rummet i avsnittet Är det moraliskt försvarbart att tävla med hästar? 26 april 2024 - Filosofiska rummet | Sveriges Radio

Vi avrundade denna fantastiskt härliga inspirationsdag på Grindtorp med lite alkoholfritt bubbel i partytältet innan vi rullade hemåt med en god framtidskänsla i magen. Det finns så många goda krafter som vill framåt mot en bättre värld för hästarna. 

Gästat en podd

På det privata hästplanet har veckan också varit fylld av viktiga välfärdsfaktorer som hovvård, vaccinationer och tandvård. Bra att passa på när en är ledig! Så behöver en inte fundera så mycket på semesterkassa heller! 

Jag har också varit med och pratat i  podden – Stall Wolter med gäster – om belöningsbaserad hästträning. 

https://poddtoppen.se/podcast/1488265168/stall-wolter-med-gaster/153-beloningsbaserad-hasttraning-med-maria-bengtsson-yttermyr

Följ gärna föreningen Belöningsbaserad hästträning i Sverige på våra sociala medier. Våra närmast kommande medlemsevent handlar bl a om hur den dagliga omvårdnadsträningen kan utveckla din relation till hästen och om hur barn kan lära sig klickerträna hästar på ett säkert och givande sätt för bägge parter. Vi har också ansökan öppen för höstens ungdomsstipendie.  www.bhis.se

Vi måste prata om det mänskliga skrattets funktioner! Det har ältats till leda nu i olika kommentarsfält hur det kan finnas människor som hörs skratta på den ökända filmen där en dressyrstjärna piskar en elevs häst under en träning. 

Ja, en möjlig förklaring skulle kunna vara att det finns en eller flera psykopater i det där ridhuset som tycker att det är en underhållande situation. Men det är högst osannolikt. En betydligt rimligare förklaring är den stora komplexitet som ligger bakom det mänskliga beteendet att skratta.

Det mänskliga skrattet har flera sociala funktioner. Att skratta tillsammans stärker sammanhållningen i en grupp.  Det fyller en liknande funktion i att stärka gruppens sociala relationer som ömsesidig grooming gör hos primater.  Även primater skrattar och de finns teorier om hur skratt möjliggör social sammanhållning i större grupper än vad den ömsesidiga grooming gör. 

Skratt fungerar också som en social markör av status. Att skratta åt någon är ett sätt att uttrycka högre social status. Att skratta med den som har högre status är ett sätt att bygga allians och att undvika att hamna i konflikt. 

Leenden och skratt är oerhört viktiga komponenter i mänsklig samvaro. Personer som inte ler och skrattar så ofta betraktas ofta som mer socialt inkompetenta. Leenden och skratt fungerar som socialt smörjmedel och minskar risken för konflikter människor emellan. 

Det finns också studier som visar att kvinnor ler och skrattar i större utsträckning än män i sociala sammanhang.  Och glömmer de bort att göra det så blir de raskt påminda om att de borde! Hände mig senast här om veckan när jag höll på att lasta hästfodersäckar utanför Granngården. En äldre herre i bilen bredvid kläckte något slags skämt som jag inte uppfattade - eftersom jag var upptagen med att lyfta tungt - och han fick ett litet emotionellt utbrott över bristen på respons. 

Men det mänskliga skrattet har inte bara sociala funktioner. Vi gör ett litet historiskt hopp till den amerikanska psykologen Stanley Milgram och hans berömda experiment om mänsklig lydnad på 1960-talet. Milgram ville undersöka varför så många som åtalades för sin delaktighet under Förintelsen hävdade att de bara följt order. Hur och varför kan till synes vanliga människor bli så lydiga att de begår våld, övergrepp och mord på andra människor var det som Milgram ville utforska i sina experiment. Det finns mycket att säga om hans forskningsupplägg idag, men det som är relevant för oss här är att hans försökspersoner observerades skratta när de gav starka elektriska stötar till en annan person. Upplägget var sådant att försökspersonerna trodde att de deltog i ett experiment om inlärning, där de hade i uppgift att träna en annan person att lära sig ordpar utantill. Om deras elev gjorde misstag skulle de trycka på en knapp som gav eleven en elstöt. Försökspersonerna instruerades att det var mycket viktigt för experimentet att de fortsatte ge allt starkare elstötar trots att eleven gav uttryck för smärta. Milgrams olika experiment visade att många försökspersoner var beredda att fortsätta med experimentet trots att de behövde ge farligt starka elstötar och trots att deras elev skrek av smärta. (Eleverna var i själva verket medarbetare till Milgram och någon riktig elstöt delades inte ut). Det noterades också att flera försökspersoner skrattade när deras elev gav uttryck för smärta. Försökspersonerna visade tydliga tecken på stress och konflikt när de skulle dela ut stötarna och ändå så skrattade de när de hörde eleven skrika av smärta.

Skratt fyller nämligen också känslomässigt reglerande funktioner för individen själv. Det finns forskning som stöder att när vi upplever en överväldigande stark känslomässig reaktion så balanserar vi den automatiskt med motsatt känslouttryck. Att bli så överlycklig att en gråter eller att en börjar fnissa i väldigt en sorglig situation är exempel på detta. Tanken bakom denna teori är att alla har en gräns för hur starka emotioner de kan hantera och att det här är ett sätt att balansera och lugna ned vårt känslomässiga system när det håller på att bli överhettat. 

Annan forskning har visat att skratt har en viktig reglerande funktion när vi upplever något negativt eller något som vi uppfattar som ologiskt.  Att då skratta reducerar rädsla, ångest och stress. 

Att skratta hjälper också till att distansera oss från något som orsakar oss smärta eller obehagliga upplevelser och i stället koppla positiva upplevelser till situationen. 

Att skratta när någon annan utsätts för något obehagligt eller smärtsamt kan alltså samtidigt fylla flera olika funktioner. Det distanserar oss från offret och signalerar vår högre status. Om det är någon annan som utsätter offret så allierar skrattet oss med utövaren och minskar risken för att vi också hamnar i konflikt med vederbörande. På köpet får vi också uppleva egen känslomässig reglering som hjälper oss att känna att det vi upplevde kanske inte var så farligt trots allt. 

Till detta skulle jag vilja tillägga att vår kultur inom hästvärlden aktivt tränar oss att skratta bort obehagskänslor och distansera oss från offret – dvs hästen. 

Om ni orkar, titta på det famösa piskklippet igen och notera när skratten kommer. De är inte synkade till själva rappen, utan till hästens känsloyttringar – dvs när den kickar mot spöet eller försöker fly i sidled för att komma undan. Jag vågar påstå att vi tidigt drillas i att skratta bort hästars känslouttryck på det här sättet. 

På ridskolan skrattar vi åt ponnyn som ideligen försöker få ta kisspaus för att slippa jobba, eller som snabbar upp sitt tempo så fort ridläraren närmar sig för att sedan sakta av igen när hen går vidare mot nästa ponny. Sicken listig liten buse! 

På clinic skrattar vi åt unghästen som är bortrest för första gången och får lära sig att ”attityden” kan han lämna hemma. 

På TV hjälper käcka expertkommentatorer oss att skrocka åt hästar som blir överväldigade inne på banan, men som enligt experterna bara har mycket energi eller står högt i blod eller kanske rent av har lite egna åsikter. Alldeles nyss var det en OS-häst som inte alls gnäggade efter artfränder, nej den ville bara avisera sin entré för publiken. 

Flödet av ”roliga klipp” på triggerstaplade hästar i affekt är oändligt, skickligt redigerade till musik och ljudeffekter. Om en till äventyrs skulle ifrågasätta det roliga, t ex varför en ridskola tycker att det är ett bra pedagogiskt grepp att personal klär ut sig till munkar med krucifix och utför lite exorcism när det är dags att sätta igång ett fuxsto efter skada, så är det givna svaret att det ju bara är ett SKÄMT! 

Precis, det är just vad det är - en typ av skämt designade för att distansera oss från hästars känslomässiga uttryck och upplevelser och som tränar oss i att skratta när en häst visar reaktioner. 

Om vi vill sträva efter en hästvärld där det är lättare att blåsa i visslan på ett tidigare stadium - eller ännu hellre, inte finns något att blåsa för  -  så behöver vi faktiskt offra både egen emotionell reglering och socialt smörjmedel genom att bli mer observanta på när vi skrattar, fnissar, ler, frustar till, drar ett skämt osv och fundera på varför vi skrattar just här och nu. Våga vara både socialt obekväma och stå ut med våra växande obehagskänslor. Våga vara lite beteendedetektiver och observera både oss själva och andra! Skrattar vi med hästen eller åt den? Skrattar vi nervöst i en obekväm situation eller är det äkta, bubblande skratt som kommer ända nerifrån magen för att det är en så härlig upplevelse vi är med om?

Det är bra att börja med sig själv. Här om dagen skjutsade jag hem yngsta dottern med hennes katter. Katterna, som är kullsystrar, delar en stor transportbur, vilket de uppskattade som yngre. Nu verkar det som att de tycker närheten blir för påtvingad och de morrar och fräser åt varandra, trots att de är mycket goda vänner utanför buren.  Vi hamnade genast i ett mönster där vi fnissade åt varje känsloyttring och fällde käcka kommentarer om deras personligheter. Kommentarer som förminskar katternas upplevelse av den trängda situationen. Jag insåg att det här är något vi gör varje gång vi ska köra dem den korta sträckan mellan vårt hus och dotterns lägenhet. Är jag och min dotter kattsadister som struntar i hur våra katter mår? Nej, tvärtom så är vi ju hängivna kattälskare båda två. Eftersom jag var mitt i förberedelserna för den här bloggen insåg jag genast det orimliga i att förhålla mig till katternas känslouttryck på det sätt jag verkligen vill att vi alla ska sluta göra mot hästarna. Djurens beteenden är kommunikation till oss! Deras känslouttryck är inte personliga egenskaper som bara är som de är. Känslouttrycken är reaktioner på de situationer de befinner sig i och går därför att förändra.  Vi har varit lite dumsnåla och tänkt att de åker så kort stund att de borde kunna stå ut. Sedan reglerar vi den obekväma känslan som uppstår när katterna faktiskt signalerar att de vantrivs i situationen genom att skämta om dem och skratta åt dem. Mänskligt? Ja. Ok? Nej! Särskilt inte nu när vi identifierat vad vi håller på med. Här ska införskaffas varsin transportbur för bättre komfort till nästa lilla resa. 

Vad kommer du att upptäcka när du går på obekväm skrattspaning? 

Jag börjar med att be om ursäkt för att det förra blogginlägget blev lite obegripligt. Det är Hippsons nya sajt som bryter av ingressen, dvs de första meningarna i bloggen, och på något sätt placerar dem så de bara syns när en går in via bloggfliken. Så alla som kom till inlägget via länkar på Facebook eller på Hippson.se missade den första lilla biten av bloggen. 

Jag hade egentligen tänkt blogga lite mer personligt idag eftersom det i veckan var två år sedan jag fick min ryggfraktur. Men när ens hästmedia kokar över efter den senaste toppryttarens klavertramp så blir det omöjligt att inte beröra det också. Så vi börjar där.

Är jag chockad? Nä, inte alls. Som jag har skrivit förut så tror jag, och många andra, att vi bara är i början av en ganska omvälvande period där träningsmetoder och hantering som tidigare ansetts acceptabel nu omvärderas och granskas i sömmarna. Hur ont det än gör att se sina idoler trilla av sina piedestaler så är det här en helt nödvändig process om vi vill ha hästsport kvar att utöva. Gräver vi skyttegravar och försvarar träningsmetoder som innebär obehag för hästarna så kommer det i slutändan att innebära att ridsport blir lika otidsenligt som cirkuslejon eller barnaga.

Tror jag att toppryttaren hade en ovanligt dålig dag som gjorde att hen inte var sig själv i just detta filmklippet? Nä, inte alls. Jag tror det var en ganska vanlig dag på jobbet. I filmklippen som finns att se i full längd i olika brittiska media så jobbar hen på lugnt och metodiskt och har precision i var hen snärtar för att få fram önskad effekt.  Med det sagt menar jag inte att det är så hen tränar alla sina elever eller hästar hela tiden. Men när vi har en grundtanke om att hästar SKA göra det vi vill, just precis NÄR vi vill det och att  vi har RÄTT att använda smärta och hot om smärta för att uppnå våra mål - då är det inte orimligt att det ser ut så här emellanåt. 

Jag har själv ridit lektion för tränare som tillfogat min häst obehagliga upplevelser från marken medan jag satt på. Jag har själv stått bredvid ridbanan och sett tränare både driva på hästen med långpisken och vara otrevlig mot mitt barn - utan att ingripa där och då. Det kan kännas bisarrt att tänka tillbaka på. Men i just den fasen av livet upplevde jag att jag befann mig i beroendeställning, att tränarna var auktoriteter som kunde mer än jag, och att det på olika sätt skulle ställa till det för mig, mitt barn och även våra hästar, att vara besvärlig och ifrågasätta. För att hantera våra obehagskänslor, vår kognitiva dissonans, så lägger vi ofta i stället ansvaret på hästen och kallar dess konfliktbeteende för “attityd”. Vi lugnar oss själva med tankar om att nu lärde den sig något som kommer att vara bra för den i längden. Jag tänker att det är anledningen att det hörs folk som skrattar i bakgrunden på filmen med dressyrstjärnan när rappen viner mot hästens bakben och den kickar i försvar. 

Jag tänker att det också är anledningen till att kommentarsfälten runt om fastnar i varför videon anmäldes just nu i stället för att diskutera varför det ens finns en film med detta innehåll. Det känns enklare att ifrågasätta en femtonårig ryttare än att ifrågasätta en OS-medaljör eller träningsmetoder vi själva känner oss skyldiga till. 

Igen - heder, styrka och support till alla visselblåsare, oavsett när ni vågar kliva fram! All respekt för att det kan ta år av eget internt ifrågasättande av vad en egentligen varit med om och hur en ska förhålla sig till det. 

FEI lanserar precis ett något flummigt koncept om att vi alla ska vara hästarnas välfärdsväktare. Det illustreras med en smörig film där folk borstar hästar, hästar står i boxar, häst får komma ut fullt täckad ensam i en hage och det rids lite i slow motion i motljus. Det ridsporten verkligen behöver är istället en genuin djupgående diskussion om vad som är acceptabel påverkan för att få fram beteende. Hur mycket aversiver, dvs stimuli som upplevs som obehagligt, är det ok att använda? Var går gränsen mellan att applicera aversiver och våld? För våld säger ju typ alla är oacceptabelt - men när övergår inverkan, applicering av obehag, till våld? Hur mycket tryck får det vara i tygeln? Hur hårt och hur länge får det tryckas med sporren? Hur hårt och hur många gånger får en använda skänkeln för att få fram hästen? Den diskussionen kommer att vara avgörande för ridsportens framtid. 

Ja, jisses, ibland blir kontrasterna mellan min hästvärld i R+bubblan och den andra hästvärden där ute helt galen. Sent igår kväll hade jag och min vän A videosamtal med vår tränare Angelica Hesselius, bland annat om hur vi belöningsbaserat får fram högre gångarter utan att skapa stress och frustration. Vi oroar oss liksom ibland lite väl mycket över om ett öra vrids eller en svans svischar lite. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är oerhört viktigt att hästens upplevelse av träningen är positiv. I klickerträningens begynnelse var vi mer benägna att göra det som kallas att “surfa på utsläckningsvågen” dvs att plocka beteenden att belöna ur situationer där hästen var lite frustrerad över upplevd utebliven belöning. Förutom att det inte är trevligt för hästen att vara frustrerad så är frustrerade hästar också en säkerhetsrisk. Så nutida belöningsbaserad träning tar betydligt större hänsyn till hästens emotionella upplevelse. Men så till den grad att vi ibland kanske hamnar i ett överanalyserande av olika känslouttryck. Ibland måste en kanske våga experimentera lite grann och se över tid hur det utvecklas när hästen blir mer bekant med övningen. Blir det mer och mer huvudrusk när jag rör mig fortare eller minskar det när vi provat några gånger och hästen blivit säker på vad som leder till klick?   Då blir kontrasten mellan att gå och lägga sig tänkandes på mjuka, sömlösa övergångar till trav utan svansvift och att vakna till en OS-medaljör som ogenerat rappar med pisken 24 gånger på en minut ganska överväldigande. 

Det är väldigt skönt i den här R+bubblan och det enklaste vore kanske att aldrig sticka ut näsan. Men någonstans känns det orätt mot alla hästar (och människor) som inte hittat hit ännu. 

Jag avslutar lite kort med det jag egentligen tänkt skriva om. I veckan som gick var det två år sedan Unna blev skrämd,  kastade sig i sidled och råkade ge mig en knuff. På en sekund förändrades mitt liv från fullt funktionellt till sängläge, smärta och lång konvalescens. Prognosen var då att det skulle ta ett år att bli återställd. Och ja, om det som räknas är att klara att jobba heltid igen och när skelettet i ryggen är helt ihopläkt, då stämmer det kanske med ett år. Men jag skulle säga att det tagit mig ytterligare ett år att återerövra mitt liv så som det var innan. Fysiskt är det först nu som jag känner att jag kan bära, lyfta och jobba fysiskt utan att det blir sviter efteråt. Jag har ägnat 1 ½ semestervecka åt att röja skräp och flytta om möbler i huset och det har gått alldeles utmärkt. Vanlig träningsverk bara och det känns härligt!  Förra semestern var det inte alls möjligt att göra sånt! Nu känner jag mig urstark och full av energi på ett helt annat sätt.  För ett år sedan när jag friskförklarades av ortopedin kände jag mig fortfarande ganska svag och delvis begränsad av smärta. Då var det t ex problematiskt bara att klättra i och ur lastbilen så den har fått stå avställd. Men nu är vi bokstavligen på rull igen. 

Det önskar jag att vården hade förmedlat lite tydligare, att du kan fortsätta utvecklas och återerövra ditt liv bit för bit,  flera år efter olyckan.  Om jag inte redan hade haft egna hästar, hundar och annat som tvingar en att hålla igång är det ju stor risk att jag hade resignerat och valt mer stillasittande sysselsättningar för att undvika smärta! 

Mentalt har det också varit en lång process att känna mig helt lugn och trygg med hästarna, framför allt med Unna. Jag har haft lätt att själv gå upp i varv om hon blir lite uppskruvad. Min lösning på det har inte varit att skicka iväg Unna på träning hos någon annan som många föreslagit. Dels hade hon då inte blivit tränad med de metoder som jag vill använda, dels hade det inte gjort mig tryggare med henne att någon annan tränat henne. Hon ska vara min bästis för evigt och vi måste lösa det tillsammans. Det har vi gjort genom att hålla oss inom bådas komfortzon så mycket det går och vidga den gradvis. Om en mäter med nordsvensk måttstock ligger hon så klart efter i allt möjligt (och kan samtidigt saker inte andra kan) Men det gör inte mig något, vi är som sagt partners for life och har all tid som behövs. Nu känns det väldigt enkelt och tryggt att vara med henne, och även om hon brötar lite en stund så känner jag mig lugn och trygg. Just att gå igenom några sådana upplevelser av att hon blir lite uppskruvad av något eller vill något annat än det jag vill, och att vi reder ut det tillsammans, utan dramatik, har varit viktigt för mig. Hon är en underbart positiv, nyfiken och härlig häst att vara med! 

På tvåårsdagen efter olyckan hängde vi på samma plats där det hände, med samma hästar i hagen som röjde och välte vattenkaret som skrämde henne, och det kändes faktiskt ingenting alls. Livet är fint i R+bubblan!

Personen i fråga hade absolut inga onda avsikter utan betedde sig på det sätt som brukar leda till en upplevelse av gemenskap när hästfolk ska bekanta sig med varandra med lite småprat. Jag har säkert också gjort precis likadant förr i tiden. Numera blir jag ju bara ledsen av att tänka på allt oförstånd hästar exponeras för när vi bemöter dem utifrån stereotyper som inte stämmer överens med deras faktiska behov. Det är också något väldigt sorgligt i att det anses vara kontaktskapande att prata om hästar i nedsättande ordalag när det som borde förena oss är hur härliga, fantastiska och underbara vi tycker att det är. 

Ibland (ofta) känns det frustrerande att vi hästmänniskor som grupp är så långsamma och tveksamma till att ta till oss ny kunskap och nya idéer. Jag räknar definitivt in mig själv, det har tagit alldeles för många år att inhämta och ta till mig faktabaserad information om hästen som art och dess faktiska behov, jämfört med de andra husdjur jag har. Hästen har verkligen en olycklig särställning där. Det kan faktiskt vara så att jag tidigare i livet ställt högre krav på livskvalitet för de djur som ska bli min middag än på hur de hästar jag nyttjat haft det i sin livssituation. Av ren okunskap och förblindad av den kulturella kontext som påverkar vår syn på hästen som varelse. 

Hur vi ska slå hål på myter, göra pyspunka på fördomar och nå ut med faktabaserad kunskap om hästar till alla som på olika sätt har hästar i sitt liv är en stor utmaning!

Att erbjuda kunskap gratis och lättillgängligt är ett viktigt spår. Nationellt centrum för djurvälfärd på Sveriges Lantbruksuniversitet har precis lanserat ett omfattande utbildningsmaterial om utbildning, träning och tävling med hästens välfärd i centrum, uppdelat i lättillgängliga videoföreläsningar som du kan beta av i din egen takt. Helt och hållet kostnadsfritt. 

Jag tycker inte att den satsningen riktigt har fått det utrymme den förtjänar i våra hästmedier hittills. Kanske blir det ändring på det i samband med de clinics som nu kommer att äga rum på tre orter i Sverige under sensommar/höst - också de alldeles gratis!

Jag är anmäld och ser fram emot att få lyssna på presentationer av Andrew McLean, Sara Nyman, Anders Eriksson och Anna Wallén. Jag är nästan mest pepp på att få lyssna på Anna, som jag sett i sitt fina, lugna arbete på nära håll i flera år när vi delat ridhus på Seglinge, men aldrig hört föreläsa. 

Jag ser också fram emot att få hälsa live på många deltagare jag bara känner från nätet genom vårt gemensamma intresse för vetenskapligt baserad, hästvänlig hästhållning och träning. Det går nämligen alldeles utmärkt att känna gemenskap med och respekt för varandra utan att vara 100 % överens i varje detalj. Det som förenar är en önskan om påtagliga förbättringar inom hästvälfärden! Även om jag personligen anser att utgångspunkten i all träning och beteendepåverkan bör vara LIMA, så kommer jag helhjärtat att stötta alla försök att utbilda hästfolk i inlärningsteori  som leder till “snällare” bruk av negativ förstärkning. Om du har möjlighet att gå på en av dessa clinics, ta chansen att ta del av gratis kunskap

Apropå LIMA, etiska metodval och hur en kan förhålla sig till både en omgivning som tycker annorlunda och också till sin egen historik av att ha gjort på andra, mindre etiska sätt när en inte visste bättre: Susan Friedman och Rick Hester deltar i ett mycket givande samtal med Alexandra Kurland och Dominique Day om just detta i de senaste avsnitten av podden Equiosity. Det är tre delar och sista släpps på måndag, jag väntar ivrigt på detta stimulerande sällskap i bilen! Susan säger alltid att hon bara upprepar vad andra tidigare har sagt men hon har ett unikt, självklart och pedagogiskt sätt att foga ihop forskning, etik  och praktik. Enligt mig (och många andra) är hon en av de skarpaste hjärnorna vi har inom djurträning. Den här podden är också alldeles gratis, reklamfri (förutom att Alexandra promotar sina böcker lite) och intervjuar massor med olika spännande, framsynta personligheter inom hästvärlden och angränsande områden. Finns där poddar finns!
Equiosity

På tal om gratismaterial så ligger nu föreläsningen “När hästen blir farlig - lär dig förstå och hantera aggressiva hästar” med etolog Renate Larssen tillgänglig här:
Föreläsning om aggressiva hästar | Belöningsbaserad hästträning i Sverige (bhis.se)
Gratis och öppen för alla att se när det passar. 

Dagarna efter föreläsningen sändes live så hade vi ett nytt ihopsläpp i valackhagen. Ihopsläppen där vi är inackorderade följer väl inte precis de rekommenderade rutinerna med lite gradvis bekantande över staketet  eller boxväggen under några dygn. Tack och lov fungerar det bra ändå, tack vare ytor, god tillgång på mat hela dygnet och en språksäker kärntrupp i flocken. Så det blev tack och lov inte något bildmaterial producerat för att illustrera temat för Renates föreläsning. Bara fina hästar som säger “Hej, vem är du? “ 

Så vi kör en liten bildbomb på det som avslutning idag! Det är alltså två nordsvenskar som flyttar ín till ett gäng bestående av quarterhästar, SWB och fullblod.