Skrattspaning

Vi måste prata om det mänskliga skrattets funktioner! Det har ältats till leda nu i olika kommentarsfält hur det kan finnas människor som hörs skratta på den ökända filmen där en dressyrstjärna piskar en elevs häst under en träning. 

Ja, en möjlig förklaring skulle kunna vara att det finns en eller flera psykopater i det där ridhuset som tycker att det är en underhållande situation. Men det är högst osannolikt. En betydligt rimligare förklaring är den stora komplexitet som ligger bakom det mänskliga beteendet att skratta.

Det mänskliga skrattet har flera sociala funktioner. Att skratta tillsammans stärker sammanhållningen i en grupp.  Det fyller en liknande funktion i att stärka gruppens sociala relationer som ömsesidig grooming gör hos primater.  Även primater skrattar och de finns teorier om hur skratt möjliggör social sammanhållning i större grupper än vad den ömsesidiga grooming gör. 

Skratt fungerar också som en social markör av status. Att skratta åt någon är ett sätt att uttrycka högre social status. Att skratta med den som har högre status är ett sätt att bygga allians och att undvika att hamna i konflikt. 

Leenden och skratt är oerhört viktiga komponenter i mänsklig samvaro. Personer som inte ler och skrattar så ofta betraktas ofta som mer socialt inkompetenta. Leenden och skratt fungerar som socialt smörjmedel och minskar risken för konflikter människor emellan. 

Det finns också studier som visar att kvinnor ler och skrattar i större utsträckning än män i sociala sammanhang.  Och glömmer de bort att göra det så blir de raskt påminda om att de borde! Hände mig senast här om veckan när jag höll på att lasta hästfodersäckar utanför Granngården. En äldre herre i bilen bredvid kläckte något slags skämt som jag inte uppfattade - eftersom jag var upptagen med att lyfta tungt - och han fick ett litet emotionellt utbrott över bristen på respons. 

Men det mänskliga skrattet har inte bara sociala funktioner. Vi gör ett litet historiskt hopp till den amerikanska psykologen Stanley Milgram och hans berömda experiment om mänsklig lydnad på 1960-talet. Milgram ville undersöka varför så många som åtalades för sin delaktighet under Förintelsen hävdade att de bara följt order. Hur och varför kan till synes vanliga människor bli så lydiga att de begår våld, övergrepp och mord på andra människor var det som Milgram ville utforska i sina experiment. Det finns mycket att säga om hans forskningsupplägg idag, men det som är relevant för oss här är att hans försökspersoner observerades skratta när de gav starka elektriska stötar till en annan person. Upplägget var sådant att försökspersonerna trodde att de deltog i ett experiment om inlärning, där de hade i uppgift att träna en annan person att lära sig ordpar utantill. Om deras elev gjorde misstag skulle de trycka på en knapp som gav eleven en elstöt. Försökspersonerna instruerades att det var mycket viktigt för experimentet att de fortsatte ge allt starkare elstötar trots att eleven gav uttryck för smärta. Milgrams olika experiment visade att många försökspersoner var beredda att fortsätta med experimentet trots att de behövde ge farligt starka elstötar och trots att deras elev skrek av smärta. (Eleverna var i själva verket medarbetare till Milgram och någon riktig elstöt delades inte ut). Det noterades också att flera försökspersoner skrattade när deras elev gav uttryck för smärta. Försökspersonerna visade tydliga tecken på stress och konflikt när de skulle dela ut stötarna och ändå så skrattade de när de hörde eleven skrika av smärta.

Skratt fyller nämligen också känslomässigt reglerande funktioner för individen själv. Det finns forskning som stöder att när vi upplever en överväldigande stark känslomässig reaktion så balanserar vi den automatiskt med motsatt känslouttryck. Att bli så överlycklig att en gråter eller att en börjar fnissa i väldigt en sorglig situation är exempel på detta. Tanken bakom denna teori är att alla har en gräns för hur starka emotioner de kan hantera och att det här är ett sätt att balansera och lugna ned vårt känslomässiga system när det håller på att bli överhettat. 

Annan forskning har visat att skratt har en viktig reglerande funktion när vi upplever något negativt eller något som vi uppfattar som ologiskt.  Att då skratta reducerar rädsla, ångest och stress. 

Att skratta hjälper också till att distansera oss från något som orsakar oss smärta eller obehagliga upplevelser och i stället koppla positiva upplevelser till situationen. 

Att skratta när någon annan utsätts för något obehagligt eller smärtsamt kan alltså samtidigt fylla flera olika funktioner. Det distanserar oss från offret och signalerar vår högre status. Om det är någon annan som utsätter offret så allierar skrattet oss med utövaren och minskar risken för att vi också hamnar i konflikt med vederbörande. På köpet får vi också uppleva egen känslomässig reglering som hjälper oss att känna att det vi upplevde kanske inte var så farligt trots allt. 

Till detta skulle jag vilja tillägga att vår kultur inom hästvärlden aktivt tränar oss att skratta bort obehagskänslor och distansera oss från offret – dvs hästen. 

Om ni orkar, titta på det famösa piskklippet igen och notera när skratten kommer. De är inte synkade till själva rappen, utan till hästens känsloyttringar – dvs när den kickar mot spöet eller försöker fly i sidled för att komma undan. Jag vågar påstå att vi tidigt drillas i att skratta bort hästars känslouttryck på det här sättet. 

På ridskolan skrattar vi åt ponnyn som ideligen försöker få ta kisspaus för att slippa jobba, eller som snabbar upp sitt tempo så fort ridläraren närmar sig för att sedan sakta av igen när hen går vidare mot nästa ponny. Sicken listig liten buse! 

På clinic skrattar vi åt unghästen som är bortrest för första gången och får lära sig att ”attityden” kan han lämna hemma. 

På TV hjälper käcka expertkommentatorer oss att skrocka åt hästar som blir överväldigade inne på banan, men som enligt experterna bara har mycket energi eller står högt i blod eller kanske rent av har lite egna åsikter. Alldeles nyss var det en OS-häst som inte alls gnäggade efter artfränder, nej den ville bara avisera sin entré för publiken. 

Flödet av ”roliga klipp” på triggerstaplade hästar i affekt är oändligt, skickligt redigerade till musik och ljudeffekter. Om en till äventyrs skulle ifrågasätta det roliga, t ex varför en ridskola tycker att det är ett bra pedagogiskt grepp att personal klär ut sig till munkar med krucifix och utför lite exorcism när det är dags att sätta igång ett fuxsto efter skada, så är det givna svaret att det ju bara är ett SKÄMT! 

Precis, det är just vad det är - en typ av skämt designade för att distansera oss från hästars känslomässiga uttryck och upplevelser och som tränar oss i att skratta när en häst visar reaktioner. 

Om vi vill sträva efter en hästvärld där det är lättare att blåsa i visslan på ett tidigare stadium - eller ännu hellre, inte finns något att blåsa för  -  så behöver vi faktiskt offra både egen emotionell reglering och socialt smörjmedel genom att bli mer observanta på när vi skrattar, fnissar, ler, frustar till, drar ett skämt osv och fundera på varför vi skrattar just här och nu. Våga vara både socialt obekväma och stå ut med våra växande obehagskänslor. Våga vara lite beteendedetektiver och observera både oss själva och andra! Skrattar vi med hästen eller åt den? Skrattar vi nervöst i en obekväm situation eller är det äkta, bubblande skratt som kommer ända nerifrån magen för att det är en så härlig upplevelse vi är med om?

Det är bra att börja med sig själv. Här om dagen skjutsade jag hem yngsta dottern med hennes katter. Katterna, som är kullsystrar, delar en stor transportbur, vilket de uppskattade som yngre. Nu verkar det som att de tycker närheten blir för påtvingad och de morrar och fräser åt varandra, trots att de är mycket goda vänner utanför buren.  Vi hamnade genast i ett mönster där vi fnissade åt varje känsloyttring och fällde käcka kommentarer om deras personligheter. Kommentarer som förminskar katternas upplevelse av den trängda situationen. Jag insåg att det här är något vi gör varje gång vi ska köra dem den korta sträckan mellan vårt hus och dotterns lägenhet. Är jag och min dotter kattsadister som struntar i hur våra katter mår? Nej, tvärtom så är vi ju hängivna kattälskare båda två. Eftersom jag var mitt i förberedelserna för den här bloggen insåg jag genast det orimliga i att förhålla mig till katternas känslouttryck på det sätt jag verkligen vill att vi alla ska sluta göra mot hästarna. Djurens beteenden är kommunikation till oss! Deras känslouttryck är inte personliga egenskaper som bara är som de är. Känslouttrycken är reaktioner på de situationer de befinner sig i och går därför att förändra.  Vi har varit lite dumsnåla och tänkt att de åker så kort stund att de borde kunna stå ut. Sedan reglerar vi den obekväma känslan som uppstår när katterna faktiskt signalerar att de vantrivs i situationen genom att skämta om dem och skratta åt dem. Mänskligt? Ja. Ok? Nej! Särskilt inte nu när vi identifierat vad vi håller på med. Här ska införskaffas varsin transportbur för bättre komfort till nästa lilla resa. 

Vad kommer du att upptäcka när du går på obekväm skrattspaning? 

Jag börjar med att be om ursäkt för att det förra blogginlägget blev lite obegripligt. Det är Hippsons nya sajt som bryter av ingressen, dvs de första meningarna i bloggen, och på något sätt placerar dem så de bara syns när en går in via bloggfliken. Så alla som kom till inlägget via länkar på Facebook eller på Hippson.se missade den första lilla biten av bloggen. 

Jag hade egentligen tänkt blogga lite mer personligt idag eftersom det i veckan var två år sedan jag fick min ryggfraktur. Men när ens hästmedia kokar över efter den senaste toppryttarens klavertramp så blir det omöjligt att inte beröra det också. Så vi börjar där.

Är jag chockad? Nä, inte alls. Som jag har skrivit förut så tror jag, och många andra, att vi bara är i början av en ganska omvälvande period där träningsmetoder och hantering som tidigare ansetts acceptabel nu omvärderas och granskas i sömmarna. Hur ont det än gör att se sina idoler trilla av sina piedestaler så är det här en helt nödvändig process om vi vill ha hästsport kvar att utöva. Gräver vi skyttegravar och försvarar träningsmetoder som innebär obehag för hästarna så kommer det i slutändan att innebära att ridsport blir lika otidsenligt som cirkuslejon eller barnaga.

Tror jag att toppryttaren hade en ovanligt dålig dag som gjorde att hen inte var sig själv i just detta filmklippet? Nä, inte alls. Jag tror det var en ganska vanlig dag på jobbet. I filmklippen som finns att se i full längd i olika brittiska media så jobbar hen på lugnt och metodiskt och har precision i var hen snärtar för att få fram önskad effekt.  Med det sagt menar jag inte att det är så hen tränar alla sina elever eller hästar hela tiden. Men när vi har en grundtanke om att hästar SKA göra det vi vill, just precis NÄR vi vill det och att  vi har RÄTT att använda smärta och hot om smärta för att uppnå våra mål - då är det inte orimligt att det ser ut så här emellanåt. 

Jag har själv ridit lektion för tränare som tillfogat min häst obehagliga upplevelser från marken medan jag satt på. Jag har själv stått bredvid ridbanan och sett tränare både driva på hästen med långpisken och vara otrevlig mot mitt barn - utan att ingripa där och då. Det kan kännas bisarrt att tänka tillbaka på. Men i just den fasen av livet upplevde jag att jag befann mig i beroendeställning, att tränarna var auktoriteter som kunde mer än jag, och att det på olika sätt skulle ställa till det för mig, mitt barn och även våra hästar, att vara besvärlig och ifrågasätta. För att hantera våra obehagskänslor, vår kognitiva dissonans, så lägger vi ofta i stället ansvaret på hästen och kallar dess konfliktbeteende för “attityd”. Vi lugnar oss själva med tankar om att nu lärde den sig något som kommer att vara bra för den i längden. Jag tänker att det är anledningen att det hörs folk som skrattar i bakgrunden på filmen med dressyrstjärnan när rappen viner mot hästens bakben och den kickar i försvar. 

Jag tänker att det också är anledningen till att kommentarsfälten runt om fastnar i varför videon anmäldes just nu i stället för att diskutera varför det ens finns en film med detta innehåll. Det känns enklare att ifrågasätta en femtonårig ryttare än att ifrågasätta en OS-medaljör eller träningsmetoder vi själva känner oss skyldiga till. 

Igen - heder, styrka och support till alla visselblåsare, oavsett när ni vågar kliva fram! All respekt för att det kan ta år av eget internt ifrågasättande av vad en egentligen varit med om och hur en ska förhålla sig till det. 

FEI lanserar precis ett något flummigt koncept om att vi alla ska vara hästarnas välfärdsväktare. Det illustreras med en smörig film där folk borstar hästar, hästar står i boxar, häst får komma ut fullt täckad ensam i en hage och det rids lite i slow motion i motljus. Det ridsporten verkligen behöver är istället en genuin djupgående diskussion om vad som är acceptabel påverkan för att få fram beteende. Hur mycket aversiver, dvs stimuli som upplevs som obehagligt, är det ok att använda? Var går gränsen mellan att applicera aversiver och våld? För våld säger ju typ alla är oacceptabelt - men när övergår inverkan, applicering av obehag, till våld? Hur mycket tryck får det vara i tygeln? Hur hårt och hur länge får det tryckas med sporren? Hur hårt och hur många gånger får en använda skänkeln för att få fram hästen? Den diskussionen kommer att vara avgörande för ridsportens framtid. 

Ja, jisses, ibland blir kontrasterna mellan min hästvärld i R+bubblan och den andra hästvärden där ute helt galen. Sent igår kväll hade jag och min vän A videosamtal med vår tränare Angelica Hesselius, bland annat om hur vi belöningsbaserat får fram högre gångarter utan att skapa stress och frustration. Vi oroar oss liksom ibland lite väl mycket över om ett öra vrids eller en svans svischar lite. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är oerhört viktigt att hästens upplevelse av träningen är positiv. I klickerträningens begynnelse var vi mer benägna att göra det som kallas att “surfa på utsläckningsvågen” dvs att plocka beteenden att belöna ur situationer där hästen var lite frustrerad över upplevd utebliven belöning. Förutom att det inte är trevligt för hästen att vara frustrerad så är frustrerade hästar också en säkerhetsrisk. Så nutida belöningsbaserad träning tar betydligt större hänsyn till hästens emotionella upplevelse. Men så till den grad att vi ibland kanske hamnar i ett överanalyserande av olika känslouttryck. Ibland måste en kanske våga experimentera lite grann och se över tid hur det utvecklas när hästen blir mer bekant med övningen. Blir det mer och mer huvudrusk när jag rör mig fortare eller minskar det när vi provat några gånger och hästen blivit säker på vad som leder till klick?   Då blir kontrasten mellan att gå och lägga sig tänkandes på mjuka, sömlösa övergångar till trav utan svansvift och att vakna till en OS-medaljör som ogenerat rappar med pisken 24 gånger på en minut ganska överväldigande. 

Det är väldigt skönt i den här R+bubblan och det enklaste vore kanske att aldrig sticka ut näsan. Men någonstans känns det orätt mot alla hästar (och människor) som inte hittat hit ännu. 

Jag avslutar lite kort med det jag egentligen tänkt skriva om. I veckan som gick var det två år sedan Unna blev skrämd,  kastade sig i sidled och råkade ge mig en knuff. På en sekund förändrades mitt liv från fullt funktionellt till sängläge, smärta och lång konvalescens. Prognosen var då att det skulle ta ett år att bli återställd. Och ja, om det som räknas är att klara att jobba heltid igen och när skelettet i ryggen är helt ihopläkt, då stämmer det kanske med ett år. Men jag skulle säga att det tagit mig ytterligare ett år att återerövra mitt liv så som det var innan. Fysiskt är det först nu som jag känner att jag kan bära, lyfta och jobba fysiskt utan att det blir sviter efteråt. Jag har ägnat 1 ½ semestervecka åt att röja skräp och flytta om möbler i huset och det har gått alldeles utmärkt. Vanlig träningsverk bara och det känns härligt!  Förra semestern var det inte alls möjligt att göra sånt! Nu känner jag mig urstark och full av energi på ett helt annat sätt.  För ett år sedan när jag friskförklarades av ortopedin kände jag mig fortfarande ganska svag och delvis begränsad av smärta. Då var det t ex problematiskt bara att klättra i och ur lastbilen så den har fått stå avställd. Men nu är vi bokstavligen på rull igen. 

Det önskar jag att vården hade förmedlat lite tydligare, att du kan fortsätta utvecklas och återerövra ditt liv bit för bit,  flera år efter olyckan.  Om jag inte redan hade haft egna hästar, hundar och annat som tvingar en att hålla igång är det ju stor risk att jag hade resignerat och valt mer stillasittande sysselsättningar för att undvika smärta! 

Mentalt har det också varit en lång process att känna mig helt lugn och trygg med hästarna, framför allt med Unna. Jag har haft lätt att själv gå upp i varv om hon blir lite uppskruvad. Min lösning på det har inte varit att skicka iväg Unna på träning hos någon annan som många föreslagit. Dels hade hon då inte blivit tränad med de metoder som jag vill använda, dels hade det inte gjort mig tryggare med henne att någon annan tränat henne. Hon ska vara min bästis för evigt och vi måste lösa det tillsammans. Det har vi gjort genom att hålla oss inom bådas komfortzon så mycket det går och vidga den gradvis. Om en mäter med nordsvensk måttstock ligger hon så klart efter i allt möjligt (och kan samtidigt saker inte andra kan) Men det gör inte mig något, vi är som sagt partners for life och har all tid som behövs. Nu känns det väldigt enkelt och tryggt att vara med henne, och även om hon brötar lite en stund så känner jag mig lugn och trygg. Just att gå igenom några sådana upplevelser av att hon blir lite uppskruvad av något eller vill något annat än det jag vill, och att vi reder ut det tillsammans, utan dramatik, har varit viktigt för mig. Hon är en underbart positiv, nyfiken och härlig häst att vara med! 

På tvåårsdagen efter olyckan hängde vi på samma plats där det hände, med samma hästar i hagen som röjde och välte vattenkaret som skrämde henne, och det kändes faktiskt ingenting alls. Livet är fint i R+bubblan!

Personen i fråga hade absolut inga onda avsikter utan betedde sig på det sätt som brukar leda till en upplevelse av gemenskap när hästfolk ska bekanta sig med varandra med lite småprat. Jag har säkert också gjort precis likadant förr i tiden. Numera blir jag ju bara ledsen av att tänka på allt oförstånd hästar exponeras för när vi bemöter dem utifrån stereotyper som inte stämmer överens med deras faktiska behov. Det är också något väldigt sorgligt i att det anses vara kontaktskapande att prata om hästar i nedsättande ordalag när det som borde förena oss är hur härliga, fantastiska och underbara vi tycker att det är. 

Ibland (ofta) känns det frustrerande att vi hästmänniskor som grupp är så långsamma och tveksamma till att ta till oss ny kunskap och nya idéer. Jag räknar definitivt in mig själv, det har tagit alldeles för många år att inhämta och ta till mig faktabaserad information om hästen som art och dess faktiska behov, jämfört med de andra husdjur jag har. Hästen har verkligen en olycklig särställning där. Det kan faktiskt vara så att jag tidigare i livet ställt högre krav på livskvalitet för de djur som ska bli min middag än på hur de hästar jag nyttjat haft det i sin livssituation. Av ren okunskap och förblindad av den kulturella kontext som påverkar vår syn på hästen som varelse. 

Hur vi ska slå hål på myter, göra pyspunka på fördomar och nå ut med faktabaserad kunskap om hästar till alla som på olika sätt har hästar i sitt liv är en stor utmaning!

Att erbjuda kunskap gratis och lättillgängligt är ett viktigt spår. Nationellt centrum för djurvälfärd på Sveriges Lantbruksuniversitet har precis lanserat ett omfattande utbildningsmaterial om utbildning, träning och tävling med hästens välfärd i centrum, uppdelat i lättillgängliga videoföreläsningar som du kan beta av i din egen takt. Helt och hållet kostnadsfritt. 

Jag tycker inte att den satsningen riktigt har fått det utrymme den förtjänar i våra hästmedier hittills. Kanske blir det ändring på det i samband med de clinics som nu kommer att äga rum på tre orter i Sverige under sensommar/höst - också de alldeles gratis!

Jag är anmäld och ser fram emot att få lyssna på presentationer av Andrew McLean, Sara Nyman, Anders Eriksson och Anna Wallén. Jag är nästan mest pepp på att få lyssna på Anna, som jag sett i sitt fina, lugna arbete på nära håll i flera år när vi delat ridhus på Seglinge, men aldrig hört föreläsa. 

Jag ser också fram emot att få hälsa live på många deltagare jag bara känner från nätet genom vårt gemensamma intresse för vetenskapligt baserad, hästvänlig hästhållning och träning. Det går nämligen alldeles utmärkt att känna gemenskap med och respekt för varandra utan att vara 100 % överens i varje detalj. Det som förenar är en önskan om påtagliga förbättringar inom hästvälfärden! Även om jag personligen anser att utgångspunkten i all träning och beteendepåverkan bör vara LIMA, så kommer jag helhjärtat att stötta alla försök att utbilda hästfolk i inlärningsteori  som leder till “snällare” bruk av negativ förstärkning. Om du har möjlighet att gå på en av dessa clinics, ta chansen att ta del av gratis kunskap

Apropå LIMA, etiska metodval och hur en kan förhålla sig till både en omgivning som tycker annorlunda och också till sin egen historik av att ha gjort på andra, mindre etiska sätt när en inte visste bättre: Susan Friedman och Rick Hester deltar i ett mycket givande samtal med Alexandra Kurland och Dominique Day om just detta i de senaste avsnitten av podden Equiosity. Det är tre delar och sista släpps på måndag, jag väntar ivrigt på detta stimulerande sällskap i bilen! Susan säger alltid att hon bara upprepar vad andra tidigare har sagt men hon har ett unikt, självklart och pedagogiskt sätt att foga ihop forskning, etik  och praktik. Enligt mig (och många andra) är hon en av de skarpaste hjärnorna vi har inom djurträning. Den här podden är också alldeles gratis, reklamfri (förutom att Alexandra promotar sina böcker lite) och intervjuar massor med olika spännande, framsynta personligheter inom hästvärlden och angränsande områden. Finns där poddar finns!
Equiosity

På tal om gratismaterial så ligger nu föreläsningen “När hästen blir farlig - lär dig förstå och hantera aggressiva hästar” med etolog Renate Larssen tillgänglig här:
Föreläsning om aggressiva hästar | Belöningsbaserad hästträning i Sverige (bhis.se)
Gratis och öppen för alla att se när det passar. 

Dagarna efter föreläsningen sändes live så hade vi ett nytt ihopsläpp i valackhagen. Ihopsläppen där vi är inackorderade följer väl inte precis de rekommenderade rutinerna med lite gradvis bekantande över staketet  eller boxväggen under några dygn. Tack och lov fungerar det bra ändå, tack vare ytor, god tillgång på mat hela dygnet och en språksäker kärntrupp i flocken. Så det blev tack och lov inte något bildmaterial producerat för att illustrera temat för Renates föreläsning. Bara fina hästar som säger “Hej, vem är du? “ 

Så vi kör en liten bildbomb på det som avslutning idag! Det är alltså två nordsvenskar som flyttar ín till ett gäng bestående av quarterhästar, SWB och fullblod. 

Sista veckorna på läsåret är ofta hektiska för alla som jobbar med ungdomar, även om en inte jobbar i skola. Tur att kvällarna är långa och ljusa så lite hästaktiviteter också hinns med! Tur också för mig att min vuxna dotter har häst på samma ställe så vi kan hjälpa varandra när någon av oss inte hinner med. 

Inom föreningen BHIS har vi också lite slutspurt inför sommaren. På torsdag 13 juni har vi ett stort live-event som är öppet för alla, utan krav på medlemskap. Det gör att vi inte riktigt vet hur stort det blir. Det är också premiär för oss att livestreama även på Facebook för att öka tillgängligheten. Eftersom ingen av oss i styrelsen i grunden är särskilt teknikintresserade så blir vi alltid lite pirriga inför nya utmaningar. Vi genrepar på måndag, så då kanske det dyker upp lite bloopers på Facebook. Sist vi testade hörde en vänlig medlem av sig och undrade om vi visste vad vi höll på med. Så på måndag är det bara test, men på torsdag kl. 19 kör vi live  med Renate Larssen och föreläsningen “När hästen blir farlig - lär dig förstå och hantera aggressiva hästar” Om du inte kan delta just då så finns livestreamen kvar på sidan som inspelning - om allt det tekniska går som det ska!

När vi bildade föreningen för 4 år sedan hade ingen av oss en aning om hur mycket annat utöver hästträning vi skulle råka lära oss på vägen. IT, sociala medier, grafisk design, GDPR, ekonomi, merchandise… 

Något av det allra roligaste vi gör inom föreningen är att dela ut stipendium till ungdomar och att erbjuda ett sommarläger för våra unga medlemmar. Det finns nämligen en stadigt växande grupp unga människor därute som vill träna och umgås med hästar på andra sätt än vad som erbjuds på vanliga ridskolor. Om du inte har egen häst så kan det vara riktigt svårt att få följa sin etiska kompass och välja träningsmetod. Därför var det extra roligt att under vårterminen få dela ut vårt stipendium till Tilda, 11 år, som har tränat med lektionshäst hos Malin Schön. 

Så här berättar Tilda själv: 

Hej allihopa!

Jag tycker att träningen är superrolig och att hästarna gör sina egna tricks ibland. Det är så härligt när de tar egna initiativ och vill leka och träna med mig. Då känns det som att de också tycker det är kul.

Jag har jobbat med grunderna i klickerträning med hästarna.Tex att hästen kan stå stilla och titta rakt fram och följa olika targets (handtarget och olika föremål).

Så har vi ridit ut och där pratat och provat hur vi kan använda gräsbetande som belöning och hur vi tränar in det bra. Och nu senast jobbade vi med olika uppgifter på ridbanan. Bommar, hinder, pall för uppsittning, pall för crunches och bergsgeten och teori runt hur vi kan upprätthålla ett beteende längre perioder

Det är så kul att se hur hästarna lär mig och att vi har så kul ihop. Jag och Malin kanske hade tänkt en övning men så vill Exakt göra något annat, å då är det helt okej! Vilket känns mysigt.

Mvh Tilda

Så här kommenterar Malin:

Så otroligt roligt att se Tilda och mina hästar tillsammans! Tilda är så intresserad, nyfiken och ödmjuk med dem! 

Det låter som att Tilda har mycket goda förutsättningar för att utvecklas som hästmänniska! 

Tilda på Exakt

Ny chans att söka ungdomsstipendium till hösten, så håll utkik!

I augusti erbjuder vi ett subventionerat läger för 12 unga medlemmar mellan 9-18 år och det är fullbokat. Precis som förra året äger det rum på Stall Lyckoklöverni Falkenberg. Min gissning är att precis som förra året så vill deltagarna inte åka hem när det är dags för hämtning. Nytt för i år är att ponnysarna, getterna, hönsen och kaninerna som guidar barnen genom klickerträningens alla finesser har utökats med en livs levande mula - Otis.

Alla som behöver lite mer feelgood i sitt flöde ska se till att ha Stall Lyckoklövern i sina sociala medier! 

Glädjande är att jag hör talas om allt fler verksamheter för barn som riktar in sig på att mer vara hästskolor eller hästfritids snarare än att vara ridskolor. Barn är empatiska varelser som vill lära sig att umgås med och ta hand om hästar och det ska vi förvalta! Därmed inte sagt att barn inte ska få rida, men både hästar och barn vinner på att kunna göra flera saker tillsammans i verksamheten! 

En annan helt fenomenal grej som ploppade upp i flödet medan jag skriver är SLU’s nya, stora satsning på ett heltäckande utbildnings- och informationsmaterial om utbildning, träning och tävling med häst  - med hästens välfärd i centrum! Över sju timmars material, gratis och tillgängligt för alla! Heja SLU och alla som jobbat med att ta fram det! Var som Tilda - nyfiken, intresserad och ödmjuk - och ta del av det! Jag ska, så fort jag klickat på sänd här.

Unna och jag jobbar på under Angelicas vägledning, bl a  med att försöka sätta lite signaler på saker och ting. Ibland tycker både Unna och jag att det blir väldigt mycket snören att hålla redan på. Vi föredrar nog naket bägge två. Men nu behöver vi bli bra på det här för att komma vidare, så vi stretar på. Om man vill få en liten inblick i hur taktila signaler fungerar inom belöningsbaserat, dvs hur vi använder tygel och skänkel utan att lära in med negativ förstärkning, så finns det massor av bra filmklipp i Angelicas sociala medier. 

För dig som är nyfiken på hur det är att träna belöningsbaserat från dag ett i hästens liv så har vi en föreläsning om det  i sommar! Den 4 juli föreläser Sandra Månsson om “Fölskolan - belöningsbaserad träning från grunden”.

Om du själv har föl i år så har du väl inte missat Facebookgruppen Fölskolan?

När jag letade bildmaterial om föl till våra sociala medier så hittade jag det här gamla minnet från en ridtur med Boogie 2018. Vi stod då på Seglinge gård som föder upp PRE och kunde glädjas åt gulliga föl utan eget ansvar varje sommar! Just denna sommar fanns en liten katt bland hermelinerna, och en mamma som inte tycker att en ska beblanda sig hur som helst!

Junikvällar och hästar - livet när det är som bäst!

Det blir lätt besvärligt och ibland till och med farligt för oss människor när hästar visar stora känslouttryck. Hästar kan inte med ord berätta vad som pågår på insidan och deras enda uttrycksmedel går via kroppen. Det är långt ifrån alla människor heller som kan sätta ord på sina känsloupplevelser, men som art har vi, i alla fall i teorin, större möjligheter till det med vårt språk. Hästar måste visa med sin kropp när de behöver uttrycka sig.

Problemet är att vi människor inte uppskattar när hästen visar sina känslor, allra helst om det som uttrycks visar på missnöje med det vi gör med hästen. Det är vanligt att vi inte  ens lägger märke till de första små tecknen på missnöje, frustration, rädsla eller smärta. Antingen ignorerar vi små förändringar i kroppshållning och ansiktsuttryck hos hästen eller så ser vi dem inte ens. När hästen sedan tydligare visar sitt obehag genom att grimasera, kasta med huvudet, vifta på svansen, nafsa, kicka, stampa eller försöka ta sig ifrån situationen, så det är väldigt vanligt med olika typer av bestraffningar (kalla det åthutning, korrigering, eskalerande tryck, ökad hjälpgivning eller vad du vill, men allt sådant vi gör i syfte att försöka minska förekomsten av ett beteende). Vi vill ju så klart inte att hästen ska uppleva att det lönar sig att visa det som vi tolkar som aggressiva handlingar gentemot oss. Ingen vill ha en farlig häst!

Om du har en häst som i dagsläget har stora känslouttryck och kanske rentav visar på aggressiva beteenden i olika sammanhang - då ska du inte missa BHIS nästa onlineföreläsning. När hästen blir farlig – lär dig förstå och hantera aggressiva hästar med etolog Renate Larssen. Den här föreläsningen är gratis för precis alla som vill lyssna. Det krävs inget medlemskap i BHIS , du behöver inte  registrera dig någonstans och du kommer inte att få ett endaste mejlutskick efteråt. Du behöver bara gå till BHIS  Facebooksida där den livestreamas den 13 juni kl.19.00.  Eller se den i efterhand, det kommer upp en länk på hemsidan när inspelningen är klar. Vi vill att så många som möjligt ska få tillgång till den här föreläsningen, oavsett inriktning och träningsmetoder. Vi tror att det kan bidra till bättre hästvälfärd samt säkrare och roligare samvaro för både häst och människa. 

En häst som får lära sig att känsloyttringar riskerar att bestraffas med obehagliga konsekvenser undviker att uttrycka sig. Problemet löst, kan en ju då tänka. Men det är långt ifrån sanningen. Du riskerar en helt avstängd häst som lever i inlärd hjälplöshet. Det kan vara praktiskt för människor som kanske egentligen trivs bäst med att ha en luden cykel att göra vad de vill med. Med en bakgrund i western avskyr jag uttryck som “dead broke” som alltså används som positivt omdöme om hästar som inte kommer att uttrycka en egen åsikt om något och bara vara superlydiga. En sådan häst har ett psykiskt lidande eftersom ingen individ, oavsett art, mår bra när den inte på något sätt kan påverka sin livssituation och göra egna val.  Den avstängda hästen  riskerar också fysiskt lidande eftersom den inte kommer att signalera i tid när något gör ont. 

Du riskerar också att skapa en tryckkokare där hästen håller ihop och maskerar sitt lidande fram till den punkt där det inte längre går och det kommer ett väldigt stort uttryck för smärta, stress, rädsla eller vad det nu är. Hästen som går från noll till hundra i känslouttryck betraktas som svår, opålitlig och oärlig, men försöker egentligen bara göra det vi lärt ut, dvs vara tyst, tills det blir omöjligt och den behöver ta i från tårna för att försöka få stopp på det som den upplever är alldeles för svårt. 

Jag vill att mina hästar ska prata med mig om hur allt känns - men med små bokstäver! Det är mycket tryggare och säkrare för mig att mina hästar kan visa på obehag på en tidig nivå så vi kan göra något åt bekymret innan hästen upplever att den behöver trappa upp sitt uttryck för att den ska bli hörd. Tricket är precis det samma som när vi vill lära barn att prata med små bokstäver i stället för att skrika - vi måste lyssna när de gör det! Ju oftare du förstärker att du uppfattat en mild signal på obehag genom att agera på den, desto mer uttrycksfull med milda signaler kommer din häst att bli. Att agera på en mild signal behöver inte betyda att du ska avbryta precis allt ni håller på med varje gång. Det betyder oftast att du kanske ändrar på något litet i upplägget och provar igen för att se om det gör skillnad. Så här års kan det vara så enkelt som att lägga en stund på att klia på bromsbettet eller bjuda på en slurk vatten, sedan går det fint att köra på igen utan andra förändringar. 

Ibland kan det behövas större justeringar. Byte av utrustning. Byte av träningsupplägg. Ibland tar det tid att träffa rätt, men din häst kommer att både bli mer kommunikativ och mer lågmäld bara av ATT du försöker lyssna, jämfört med om du ignorerar och kör över. Helt enkelt för att det är så dialog fungerar. Vi förstår inte varandra fullt ut hela tiden, men det är förstärkande för båda parter att vi fortsätter lyssna och agera på varandras kommunikation. 

För att avsluta med ett praktiskt exempel på vad jag menar med att förstärka de små bokstäverna: För någon vecka sedan fick mina stons grupp  tillgång till en hagdel de inte brukar ha så ofta. De har gått där förut flera gånger så den är inte ny för dem. Första dagen fick de bara utforska, men dag två verkade Unna väldigt pepp på träning så hon fick hänga med till ridbanan. En bit in i hennes pass försvann alla hennes hagkompisar i ligghallen i den nya hagdelen. Unna blev då lite långsam i sina responser på signaler och hennes huvud hölls i en lite högre position. Vi tog en paus och hon åt maten på pausstationen lite långsamt. När hon var klar  kom hon varken till mig eller gick till sin startposition som hon brukar. Hon gick till ridbanans grind. Träningsnarkomanen och “snälla-bara-en gång-till-och-en-gång-till-och-en-gång-till” Unna ställde sig vid grinden. Hon stod där så lugnt och fint, och då ville jag verkligen förstärka att hon uttryckte ett lågmält “jag-vill-inte” . Vi gick tillbaka till hagen och hon stannade med mig för avskedsgåva och kli ända tills jag klev ut ur hagen igen. Då sa hon “meep” och satte av i galopp bort till ligghallen för att se vad som hänt med hennes flock. 

Jag tänker att en del som läser ett sådant här exempel kommer att tänka att vi förstärker något oönskat om vi låter hästen “bestämma” när den ska återvända till sin flock. Men för mig är risken att  hamna i trigger stapling och eskalerade tonlägen från oss båda ett sämre alternativ som kommer att förgifta vår träning med dåliga upplevelser. Och med facit i hand har det gått utmärkt att träna hela pass sedan dess, även när flocken gått utom synhåll eller  försvunnit i ligghallen. Det var bara första dygnen som det tydligen var för pirrigt när flocken försvann. Vi måste inte göra exakt allt vi tänkt precis när vi planerat att göra det. Ibland är det mer värt att avbryta och göra något annat och samtidigt få tillfälle att lära sin häst att små bokstäver räcker för att bli hörd.