Skrattspaning

Vi måste prata om det mänskliga skrattets funktioner! Det har ältats till leda nu i olika kommentarsfält hur det kan finnas människor som hörs skratta på den ökända filmen där en dressyrstjärna piskar en elevs häst under en träning. 

Ja, en möjlig förklaring skulle kunna vara att det finns en eller flera psykopater i det där ridhuset som tycker att det är en underhållande situation. Men det är högst osannolikt. En betydligt rimligare förklaring är den stora komplexitet som ligger bakom det mänskliga beteendet att skratta.

Det mänskliga skrattet har flera sociala funktioner. Att skratta tillsammans stärker sammanhållningen i en grupp.  Det fyller en liknande funktion i att stärka gruppens sociala relationer som ömsesidig grooming gör hos primater.  Även primater skrattar och de finns teorier om hur skratt möjliggör social sammanhållning i större grupper än vad den ömsesidiga grooming gör. 

Skratt fungerar också som en social markör av status. Att skratta åt någon är ett sätt att uttrycka högre social status. Att skratta med den som har högre status är ett sätt att bygga allians och att undvika att hamna i konflikt. 

Leenden och skratt är oerhört viktiga komponenter i mänsklig samvaro. Personer som inte ler och skrattar så ofta betraktas ofta som mer socialt inkompetenta. Leenden och skratt fungerar som socialt smörjmedel och minskar risken för konflikter människor emellan. 

Det finns också studier som visar att kvinnor ler och skrattar i större utsträckning än män i sociala sammanhang.  Och glömmer de bort att göra det så blir de raskt påminda om att de borde! Hände mig senast här om veckan när jag höll på att lasta hästfodersäckar utanför Granngården. En äldre herre i bilen bredvid kläckte något slags skämt som jag inte uppfattade - eftersom jag var upptagen med att lyfta tungt - och han fick ett litet emotionellt utbrott över bristen på respons. 

Men det mänskliga skrattet har inte bara sociala funktioner. Vi gör ett litet historiskt hopp till den amerikanska psykologen Stanley Milgram och hans berömda experiment om mänsklig lydnad på 1960-talet. Milgram ville undersöka varför så många som åtalades för sin delaktighet under Förintelsen hävdade att de bara följt order. Hur och varför kan till synes vanliga människor bli så lydiga att de begår våld, övergrepp och mord på andra människor var det som Milgram ville utforska i sina experiment. Det finns mycket att säga om hans forskningsupplägg idag, men det som är relevant för oss här är att hans försökspersoner observerades skratta när de gav starka elektriska stötar till en annan person. Upplägget var sådant att försökspersonerna trodde att de deltog i ett experiment om inlärning, där de hade i uppgift att träna en annan person att lära sig ordpar utantill. Om deras elev gjorde misstag skulle de trycka på en knapp som gav eleven en elstöt. Försökspersonerna instruerades att det var mycket viktigt för experimentet att de fortsatte ge allt starkare elstötar trots att eleven gav uttryck för smärta. Milgrams olika experiment visade att många försökspersoner var beredda att fortsätta med experimentet trots att de behövde ge farligt starka elstötar och trots att deras elev skrek av smärta. (Eleverna var i själva verket medarbetare till Milgram och någon riktig elstöt delades inte ut). Det noterades också att flera försökspersoner skrattade när deras elev gav uttryck för smärta. Försökspersonerna visade tydliga tecken på stress och konflikt när de skulle dela ut stötarna och ändå så skrattade de när de hörde eleven skrika av smärta.

Skratt fyller nämligen också känslomässigt reglerande funktioner för individen själv. Det finns forskning som stöder att när vi upplever en överväldigande stark känslomässig reaktion så balanserar vi den automatiskt med motsatt känslouttryck. Att bli så överlycklig att en gråter eller att en börjar fnissa i väldigt en sorglig situation är exempel på detta. Tanken bakom denna teori är att alla har en gräns för hur starka emotioner de kan hantera och att det här är ett sätt att balansera och lugna ned vårt känslomässiga system när det håller på att bli överhettat. 

Annan forskning har visat att skratt har en viktig reglerande funktion när vi upplever något negativt eller något som vi uppfattar som ologiskt.  Att då skratta reducerar rädsla, ångest och stress. 

Att skratta hjälper också till att distansera oss från något som orsakar oss smärta eller obehagliga upplevelser och i stället koppla positiva upplevelser till situationen. 

Att skratta när någon annan utsätts för något obehagligt eller smärtsamt kan alltså samtidigt fylla flera olika funktioner. Det distanserar oss från offret och signalerar vår högre status. Om det är någon annan som utsätter offret så allierar skrattet oss med utövaren och minskar risken för att vi också hamnar i konflikt med vederbörande. På köpet får vi också uppleva egen känslomässig reglering som hjälper oss att känna att det vi upplevde kanske inte var så farligt trots allt. 

Till detta skulle jag vilja tillägga att vår kultur inom hästvärlden aktivt tränar oss att skratta bort obehagskänslor och distansera oss från offret – dvs hästen. 

Om ni orkar, titta på det famösa piskklippet igen och notera när skratten kommer. De är inte synkade till själva rappen, utan till hästens känsloyttringar – dvs när den kickar mot spöet eller försöker fly i sidled för att komma undan. Jag vågar påstå att vi tidigt drillas i att skratta bort hästars känslouttryck på det här sättet. 

På ridskolan skrattar vi åt ponnyn som ideligen försöker få ta kisspaus för att slippa jobba, eller som snabbar upp sitt tempo så fort ridläraren närmar sig för att sedan sakta av igen när hen går vidare mot nästa ponny. Sicken listig liten buse! 

På clinic skrattar vi åt unghästen som är bortrest för första gången och får lära sig att ”attityden” kan han lämna hemma. 

På TV hjälper käcka expertkommentatorer oss att skrocka åt hästar som blir överväldigade inne på banan, men som enligt experterna bara har mycket energi eller står högt i blod eller kanske rent av har lite egna åsikter. Alldeles nyss var det en OS-häst som inte alls gnäggade efter artfränder, nej den ville bara avisera sin entré för publiken. 

Flödet av ”roliga klipp” på triggerstaplade hästar i affekt är oändligt, skickligt redigerade till musik och ljudeffekter. Om en till äventyrs skulle ifrågasätta det roliga, t ex varför en ridskola tycker att det är ett bra pedagogiskt grepp att personal klär ut sig till munkar med krucifix och utför lite exorcism när det är dags att sätta igång ett fuxsto efter skada, så är det givna svaret att det ju bara är ett SKÄMT! 

Precis, det är just vad det är - en typ av skämt designade för att distansera oss från hästars känslomässiga uttryck och upplevelser och som tränar oss i att skratta när en häst visar reaktioner. 

Om vi vill sträva efter en hästvärld där det är lättare att blåsa i visslan på ett tidigare stadium - eller ännu hellre, inte finns något att blåsa för  -  så behöver vi faktiskt offra både egen emotionell reglering och socialt smörjmedel genom att bli mer observanta på när vi skrattar, fnissar, ler, frustar till, drar ett skämt osv och fundera på varför vi skrattar just här och nu. Våga vara både socialt obekväma och stå ut med våra växande obehagskänslor. Våga vara lite beteendedetektiver och observera både oss själva och andra! Skrattar vi med hästen eller åt den? Skrattar vi nervöst i en obekväm situation eller är det äkta, bubblande skratt som kommer ända nerifrån magen för att det är en så härlig upplevelse vi är med om?

Det är bra att börja med sig själv. Här om dagen skjutsade jag hem yngsta dottern med hennes katter. Katterna, som är kullsystrar, delar en stor transportbur, vilket de uppskattade som yngre. Nu verkar det som att de tycker närheten blir för påtvingad och de morrar och fräser åt varandra, trots att de är mycket goda vänner utanför buren.  Vi hamnade genast i ett mönster där vi fnissade åt varje känsloyttring och fällde käcka kommentarer om deras personligheter. Kommentarer som förminskar katternas upplevelse av den trängda situationen. Jag insåg att det här är något vi gör varje gång vi ska köra dem den korta sträckan mellan vårt hus och dotterns lägenhet. Är jag och min dotter kattsadister som struntar i hur våra katter mår? Nej, tvärtom så är vi ju hängivna kattälskare båda två. Eftersom jag var mitt i förberedelserna för den här bloggen insåg jag genast det orimliga i att förhålla mig till katternas känslouttryck på det sätt jag verkligen vill att vi alla ska sluta göra mot hästarna. Djurens beteenden är kommunikation till oss! Deras känslouttryck är inte personliga egenskaper som bara är som de är. Känslouttrycken är reaktioner på de situationer de befinner sig i och går därför att förändra.  Vi har varit lite dumsnåla och tänkt att de åker så kort stund att de borde kunna stå ut. Sedan reglerar vi den obekväma känslan som uppstår när katterna faktiskt signalerar att de vantrivs i situationen genom att skämta om dem och skratta åt dem. Mänskligt? Ja. Ok? Nej! Särskilt inte nu när vi identifierat vad vi håller på med. Här ska införskaffas varsin transportbur för bättre komfort till nästa lilla resa. 

Vad kommer du att upptäcka när du går på obekväm skrattspaning?