Om du kliar min rygg, kliar jag din.

Nyheter färdas snabbt och de spektakulära nyheterna far iväg ännu snabbare. Detta stod att läsa på Tidningen Ridsports nätupplaga idag:

"Familjen Ramel vann miljontvisten..."

En hästaffär som malt igenom det tyska rättsystemet och slutat med vinst för den enligt uppgift bedragna svenska familjen hästköpare. Hoppas det är rättvisa och jag gratulerar familjen.

Det var ju en ganska saftig prislapp på det ädla djuret så jag kan ju förstå att köparen blev purken när hästen visade sig vara halt och lytt redan i starten.

Det är något märkligt med provisioner och hästhandleri. Det finns ofta, precis som i"Insterburg-affären" en hel räcka med folk som ska räkna av sin del när en affär går i lås. Någon ringer ett samtal, hit med några %. Någon tar fram en kund, hit med fler % och slutligen, kommer någon med som tränare, hit med ännu fler %. Det kan bli en väldigt stor prislapp på hästen som köparen ska betala.

Om allt det där sker öppet och redovisas för kunden är det säkert ok. Men oftast är det någon kunden inte har en aning om. Alltså hur många det är som tjänar en hacka på hästen de just köpt. Det är inte ok tycker jag.

Nu ska jag berätta hur det kan gå till, för jag har varit med om det här under en hästletar-resa i Tyskland. Jag drar inga paralleller med hur familjen Ramel kom över sin häst, för det vet jag inte.

Jag var som sagt med en elev i Tyskland för att hitta en färdigutbildad häst. Det hade kommit ett "säkert"tips om riktiga fyndhästar från en tredje person som sa sig ha bra kontakter hos den store hästmogulen.

Detta gjorde att vi blev tre personer, tipsaren, eleven och jag som satte oss i bilen och styrde kosan mot Tyskland. Jag ska fatta mig kort för min upplevelse av den resan är allt annat än positiv.

Det leddes ut ett antal hästar för visning och provning, tipsaren sa ja (med euro i blicken) och jag sa blankt nej till alla. Ingen av dem var det som utlovats. Ingen hade någon egentlig utbildning och hästmogulen själv blev mindre och mindre trevlig ju längre dagen gick. Det tyska gemytet satt liksom bara på ytan. När jag vänligt men bestämt även tackade nej till middag i stallet! på kvällen dag ett blev mannen riktigt sur. Trots alla snapsar vi blivit erbjudna tackade jag nej!

Nåväl, dag två envisades han med att visa en 4-årig hingst som vi inte alls skulle ha. Vi hade sett den lös dag ett och jag insåg snabbt att hur läckert och vigt den än rörde sig så var den inget för oss. Denna tidiga morgon kom det ut en mycket prydlig och stillsam 4-årig hingst. Den gick som på räls och vippade inte på ett öra. Nu blev jag misstänksam på riktigt. Eleven hoppade upp och sken som solen i Karlstad. Hon var helt såld och beskrev för mig hur fantastisk den var att rida.

Detta stora leende noterade naturligtvis herr hästförsäljare och jag kände hur han flyttade sig närmre mig på bänken och vips låg hans arm runt mina axlar.

Jag upprepade envist att hästen inte var den vi skulle ha, hur bra den än var. Vi skulle ha en äldre, utbildad häst. Då väser han, något upprört i mitt öra samtidigt som han klämmer lite på min axel: "Hur mycket ska du ha för att släppa igenom affären? Säg dtt pris..."

Om jag fortfarande hade varit 25 år och haft kvar mitt då ganska eldfängda humör hade jag nog klappat till karlsloken. Nu gjorde jag inte det utan flyttade bara lite besvärat bort hans svettiga hand, stirrade på honom och svarade: "Det där hörde jag inte.".

Sen åkte vi och jag kan lova att efter den händelsen och efter allt jag sett på den stora "fina" hästanläggningen kommer jag aldrig sätta min fot där igen.

Jag är inte till salu, även om det varit en miljon istället för de inte för ynka 40-50.000:- som han nog tänkte att jag skulle sälja min heder för.

Vi behöver hederlighet i branschen men det kan blir svårt när det står miljoner på spel.

                            Fortsatt fattig men sover gott.  //Kajsa