När människors mål krockar med hästars behov

Sist jag skrev här var det kognitiv dissonans som var temat, och vi kan väl konstatera att det är något hästsporten kommer att fortsätta brottas med, kanske en lång en tid framöver. I skrivande stund har vi pågående diskussioner mellan forskare och prominenta ridsportprofiler kring metaanalysstudien av effekterna av hyperflexion. Det är uppenbarligen väldigt svårt att tillämpa försiktighetsprincipen när information framkommer om att något kan vara skadligt och smärtsamt för hästen. I stället läggs det oändliga mängder energi på att argumentera för att forskare har fel, definitioner av begrepp är fel, urvalet av hästar är fel osv. Ett klassiskt sätt att hantera skavet som uppstår – bagatellisering och förnekelse. Om försiktighetsprincipen fungerat i praktiken hade diskussionsfrågorna i stället varit – hur gör vi nu för att rida på ett sätt som inte riskerar att orsaka smärta, inverkan på andningen och andra skadliga bieffekter? Hur tar vi oss från där vi är nu till en bättre praktik?

Samtidigt som jag skriver detta virvlar det också i mitt flöde av reaktioner på onsdagskvällens SVT-dokumentär Fjällryttaren – en man, en häst, en dröm. Att döma av SVT’s kommentarsfält i sociala medier är det inte bara människor i mitt eget community som reagerar på vad hästen Ivory utsätts för i husse Oskars jakt på sina mål. Jag vill inte basera mina åsikter på enstaka klipp så jag avbryter mitt bloggande för att titta på programmet i sin helhet på SVT Play. Efteråt är min första tanke att SVT förhoppningsvis är i full färd med att styra upp en morgonsoffa med veterinär, etolog och specialister inom etik och djurvälfärd för att diskutera programmet. Förhoppningsvis har det redan ägt rum när denna blogg går i tryck. Det är år 2025 och det är orimligt att public service låter hästägaren Oskar ensam och oemotsagd stå för hästkunskapen i ett program där hästen exponeras för diverse risker och umbäranden och i över 50 dygn inte har tillgång till artfränder, ens på avstånd. På nätterna har Ivory inte ens sällskap av sin ryttare, eftersom Oskar ligger i sitt tält. Inte heller har hon tillgång till veterinärkontroller och Oskar säger att han har tråkigt medan hästen måste vila efter en skada i ett par dygn. Han beklagar sig även över att hon behöver flugtäcke mot de ihärdiga myggen, det är inte så mycket vilda western känsla med det där täcket. Hela tiden tillskrivs den allt tröttare Ivory Oskars egna upplevelser av samspel, tillit och närhet. Och visst är det en fantastisk häst! Ivory gör allt Oskar ber om, och lite till. För att hästar ger allt. Som det heter i spelreklamen. För att de egentligen inte har några andra val i verkligheten.

Hon tror att det här är hennes liv nu, konstaterar Oskar utan att reflektera över hur det i så fall är att gå i Ivorys skor. Om varje dygn ska levas utan kontakt med andra hästar och på ständig vandring genom ett oländigt landskap, hur är det då att vara häst?

Mina ögon tåras när Ivory får stappla sig igenom oändliga mil av stenblocksterräng. Jag andas i fyrkant när hon går ned sig en myr och får kämpa sig loss med packning och allt. När Oskar gråtandes och snörvlandes omfamnar Treriksröset känner jag mig däremot oberörd. Han har uppnått sina mänskliga mål på bekostnad av Ivorys artspecifika hästbehov, vilket inte är särskilt heroiskt i mina ögon.

Nu gick allt bra, hästen mår säkert jättebra nu och är en älskad familjemedlem som får massor med omvårdnad. Det är inte något jag ifrågasätter. Det är mer det här oreflekterade kompromissandet med hästars behov så fort vi människor ska få utlopp för våra behov av underhållning, äventyr, spänning, ära och berömmelse, som skaver. Det som är hoppfullt är att det skaver hos allt fler och att det syns och hörs.

Vad som skaver i den egna hästhållningen och hästträningen var något vi helhjärtat ägnade oss åt tillsammans på årets upplaga av onlinekonferensen BHIS-dagarna. Under filosoferna Petra Andersson och Jonna Bornemarks vägledning fick vi öva oss på att stanna i skaven och utforska dem. Att slå ifrån sig och försöka undvika det som är obekvämt att tänka på gynnar varken oss eller hästarna. Det är genom att våga utforska vad det är vi egentligen vill och önskar oss och hur det matchar med vad hästen vill och behöver, som vi också kan förändra och hitta lösningar som inte skaver lika mycket. För lite skav kommer nog alltid att finnas. Få av oss kommer att kunna uppfylla våra hästars alla behov av stabil flock med livslånga vänskaper i stora, väldränerade och kuperade hagar med omväxlande och lagom näringsrik vegetation. Få av oss kommer att utveckla den perfekta sisten och balansen och dessutom lyckas motivera vår häst så att den helt frivilligt kommer upp i rätt mängd styrketräning och konditionsträning. Få av oss kommer att ha tid, ekonomi och praktiska förutsättningar att vara de perfekta hästägarna för våra hästar. Det är ok! Så länge vi fortsätter ta till oss nya kunskaper och efter bästa förmåga fortsätter anpassa vår hästhållning och hästträning efter vad vi vet nu, så är det good enough!

Som arrangör är det svårt att objektivt analysera konferensen, men utifrån deltagarnas utvärderingar vågar jag påstå att det blev en mycket lyckad konferens med höga betyg till alla föreläsare. En reflektion från mig är - vilka pedagogiska och intressanta föreläsare Sveriges Lantbruksuniversitet har bland sina forskare! Denna gång hade vi Anna Lundberg som pratade om ”Stäppdjur i stallet - beteende och behov” och Johan Lundblad ”Vilken information om hästens inre tillstånd kan ses i ansiktet och kroppsspråket”. Inte är de särskilt dyra att anlita heller eftersom det ingår i deras arbetsuppgifter att sprida kunskap om sin forskning och SLU endast tar ett relativt blygsamt forskararvode för förmånen att få låna dem! Ett hett tips till andra föreningar som vill folkbilda sina medlemmar! En del av innehållet i Johans föreläsning finns dessutom att se kostnadsfritt hos SLU här så varför inte ordna en film och diskussionskväll i ditt stall?

Till Johans föreläsning hos SLU

Under första delen av 2025 så kommer BHIS att ha fokus på inlärningspsykologi och beteendeanalys för hästmänniskor. Det blir två föreläsningar med Carolina Fransson. Den första äger rum den 10 februari och heter ”Varför gör vi så? Inlärningspsykologi för både häst och människa”. Den passar precis alla hästmänniskor oavsett inriktning och träningsmetod. Därför kommer vi att göra en inspelning tillgänglig på vår hemsida, www.bhis.se helt utan kostnad och utan krav på medlemskap. Så varför inte planera in en gemensam tittarkväll även för denna i ditt stall?

Avslutningsvis kan vi väl enas kring att novemberväder i januari gör hästägarlivet kletigare, tristare och skavigare än någonsin.

Men i vårt stall håller åtminstone den nordsvenska maffian humöret upp i alla väder med sina magnifika, väderbeständiga pälsar medan deras amerikanska vänner behöver mer mänsklig assistans med garderoben.