Munnen berättar...

"Det jag inte kan nu kan jag alltid lära mig."

Den meningen är mitt mantra, därför läser jag gärna om hur andra tränare tänker och jag gillar att titta när de arbetar.

Nu på morgonkvisten dök det på nätet upp en intervju med Jonny Hildberath, tysk landslagscoach och erkänt skicklig tränare.

Klok kille... Jag har haft förmånen att rida för honom några gånger, nervöst men roligt. Han gillade min ridning men han tyckte inte att min häst Pokus (Porfyr-Unesco) höll internationell klass fast det visste jag redan. Det jag var lyckligast över efter Jonnys träningar var att han tyckte att min häst var välriden, mjuk, spänstig OCH hade en bra mun, det tog jag med mig hem.

Lilla Pokus, jag minns när Kyra såg honom första gången. "Det är inte frambenen som är korta Kajsa, det är magen som är för tjock. Men så länge hovarna når ner till marken kan du säkert få den att gå Grand Prix"

                             Pokus, precis hemkommen till mig 3 år gammal

Med Richards hjälp kom vi till Grand Prix. Med sin sänkta rygg, sina korta framben, raka haser, inåttåade benställning och naturligtvis tack vare stora hjärta av guld klarade Pokus alla svårigheter.

Som sagt, han hade en bra mun. Stilla och med bra kontakt. På slutet av hans karriär blev det lite annorlunda. Han började gapa lite, tungan kunde visa sig och han gnisslade tänder ibland.

Såklart var det inte fel på tänderna, vid allmän veterinärkontroll visade det sig att han hade  fått spatt. Onda ben = orolig mun det är ofta en sanning.

Orolig mun, med alla varianter, beror enligt min åsikt oftare på spänningar, brister i eftergift och lösgjordhet än något annat. Jag anser att så länge hästen inte accepterar bettet och dess inverkan så länge har ryttaren ett stort problem att lösa. I min värld kan den oroliga munnen aldrig ignoreras eller helt tillskrivas hästens temperament. Problemet ligger på ryttarens bord.

Jag har en häst i träning som har ett udda problem i munnen, tandköttet växer över de bakersta tänderna. Hästen har även svagheter i exteriören vilket gör att den har en "svår mun". Det är något vi får jobba med och ibland även acceptera. De tävlingar, vilka lyckligtvis blir fler och fler, där det inte finns någon kommentar om orolig eller gapande mun i protokollet känns som stora segrar.

Tillbaka till Jonny Hilberath, artikeln är läsvärd så jag bifogar länken.

Jonny Hilberath, what makes a great dressage rider.

Här är ett citat, det visar att han tycker som jag. Problem som yttrar sig i en "dålig/orolig" mun måste tas om hand.

" - That was exactly going to be another question! You see these open mouths/ tight necks. What’s the basic missing? Obviously it’s the back.

Absolutely. And the contact forward to the hand. It is the wrong pressure in the horse; the wrong tension in the horse also mental tension in the horse because the mouth is like a mirror to the brain. That is something that definitely has to be fixed."

Inte vill vi väl att hästen ska strutta runt med gapet öppet, som en krokodil?

                                                // Kajsa