Maja gästbloggar del 4

Jag lär mig så mycket vill jag börja med att berätta.
Hur mycket du än läser i en bok om vad du ska göra i vissa situationer kommer det bara att hjälpa dig en bit på vägen, men resten är din erfarenhet, hjärna och sätt att tänka som för dig fram. Med hjälp av erfarenhet vet du om att du aldrig kommer att lära dig tillräckligt, men du kan ta dig en bit på vägen. Varje dag under min praktik har jag fått uppleva det, lära sig något nytt och förhoppningsvis har jag gett något nytt till Astrid och hästarna här i Portugal.
När jag kom hit fick jag Quick att ta hand om. Min plan var att bygga upp hans muskler med att rida ut och klättra i berg, förhoppningsvis lära min omgivning i hur man kan rida en äldre häst på bästa sätt. Som sagt, har man en 20årig hemma som vi har haft i snart 13år så är en äldre häst något jag alltid har ridit sedan jag började på ”riktigt” för åtta år sedan. Quick var väldigt försiktig i boxen, skygg och sprang gärna ut från boxen och in i den på grund av det smala utrymme han tyckte sig tvingas in i när han skulle in eller ut. Han slappnade heller aldrig riktigt av vid omskötseln av honom men hans ögon sa att han var snäll och ville ingen illa, han var bara osäker.

Vid vår första ritt kändes han halt höger bak, men ju mer vi red desto bättre blev han, så även andra gången, men tredje! Det var då vi fann varandra.
Jag kommer verkligen sakna Quick, han rörde sig utan rörelsehinder under den tredje ritten, och gjorde frivilligt passage och piaff allt i takt med den musik som spelades i det ögonblicken och det var som att han vaknade upp i det ögonblicket och gick från en blyg introvert häst till en mer livsglad häst. Det var som först då han vågade lite på mig och han började gnägga i stallet efter mat, piggnade till när jag satte på sadeln och gjorde det jag bad om i ridningen och vågade sätta lite gränser för mig att passera.

Istället för att göra som planen var tänkt att bygga muskler så satsade vi istället för tävlingen som skulle vara då om en vecka. Hårdträning delux sattes igång och Quick fick mer och mer liv i blicken och trotts att vi inte alls följde regelbok så följde vi vår magkänsla och litade på varandra. Ibland är det bara det som behövs. Genom att jag tog hand om honom lite extra varje dag, behandlade hans mugg och rasp så kom vi varandra närmare och närmare så det ultimata provet var tävlingsdagen, skulle det funka mellan oss? Var den lilla tid vi hade tränat tillräckligt? Var förtroendet starkt nog?
Han gick på transporten utan problem, stod helt stilla under färden (vilket var skrämmande! En svag motor, två hästar i hästbussen och enorma uppförsbackar! Jag gömde mig under sista uppförsbacken!) och gick ut ur hästbussen som en kung istället för den vita hertig vi kallar honom. Det kändes bra att se honom stå och betrakta omgivningen som han aldrig hade gjort annat. Han reagerade inte för något när jag började rida fram och han litade verkligen på mig när vi red på banan.

Jag tror att du aldrig kommer att riktig lära dig hästar genom en bok, men genom erfarenhet så får du bita i det sura äpplet ett flertal gånger innan du förstår dig på dem. Vissa förstår sig inte ens på dem då. En muskel som vibrerar kan betyda flera saker, hästen är rädd – gör sig beredd att fly. Hästen motsätter sig dig – varför ska jag flytta på mig? Du ser i ögonen på hästen vad den tänker, vem den egentligen är, det är inget som en bok kan säga till dig. Du lär dig genom erfarenhet, genom svett och tårar, genom mot och nedgångar, genom att älska och att förlora någon. Varje häst är i ditt liv för att lära dig någonting, det är bara att du behöver stanna upp och lyssna…
Jag har lärt mig att om du jobbar med unghästar behöver du lyssna för att inridningen ska bli så smärtfri som möjligt, för att varken du eller hästen ska skadas för jag vet hur ont det gör att få axeln ur led!
Jag hoppas att Astrid tar emot mig någon annan gång nu när det är min sista praktik innan jag tar studenten, men detta kommer säkert bli det sista blogginlägget från mig nu :)

//Maja