Konferensbaksmälla och veckans glädjeämnen

Veckan började lite konferens-bakis. Ni vet när en jobbat intensivt med att förbereda något och sedan genomfört det, så kan det kännas lite märkligt efteråt! Som om en inte riktigt vet vad en ska känna efteråt egentligen. Lite så var det förra söndagen när den sista konferensgästen loggat ut från Zoom och styrelsen bara hängde kvar och inte visste hur vi skulle säga hej då  till varandra. Trött, tom och lycklig var de känslor jag identifierade hos mig själv till slut. BHIS-dagarna 2022 var till ända och även om vi inte utvärderat formellt ännu så är upplevelsen att vi fick till ett uppskattat evenemang med föreläsare i toppklass. Jag tror att vi även lyckades åstadkomma  en känsla av gemenskap i det digitala formatet. Majoriteten av de anmälda valde att följa föreläsningarna live. Vi fick även stor uppslutning på vårt digitala mingel på lördag kväll. Risken för alkoholrelaterad baksmälla var dock minimal, vår menti-enkät visade att kvällens populäraste dryck var vatten, tätt följt av te! 

Sedan klev jag ut ur den belöningsbaserade bubblan rakt in i första arbetsveckan efter julledigheten, kanske inte utvilad men full av framtidstro. Allt fler hästmänniskor vill ha en annan relation och ett annat förhållningssätt till sin häst än den auktoritära, tvingande och bestraffande. Allt fler människor vill lära sig hur inlärning fungerar på riktigt och hur de kan använda etiska, hästvänliga och effektiva metoder för att utveckla sina hästar. 

Fast inte Ludger då… Veckan som gått har i media varit fylld av tragiska filmklipp, märkliga undanflykter, luddiga regelverk och berättigad bestörtning från allmänheten. Även känt och okänt hästfolk uttrycker att de är chockade. Själv är jag inte ett dugg förvånad. Det här är varken det första eller det sista avslöjandet av oetiska metoder utförda av framgångsrika hästmänniskor. Vi hästmänniskor  är präglade sedan barnsben att tycka att våld mot hästar är befogat. Vi är också fostrade att inte ifrågasätta dem som har längre erfarenhet än oss själva, har bättre tävlingsresultat eller mer prestigefyllda poster i en organisation. Vi vågar inte säga ifrån eller rapportera av rädsla att själva förlora möjligheter, status eller frysas ut. Jag har själv varit där tidigare i livet, tigit om sådant som borde ha reagerats på, därför att jag värderade relationen till utföraren och min egen tillhörighet i gruppen högre än hästarnas välfärd. Jag tror de flesta av oss har sådana erfarenheter om vi tänker efter. Erfarenheter som vi organiserat om och på olika sätt rättfärdigat i våra minnen för att stå ut med den kognitiva dissonans som de orsakar.

Men jag tror ändå att vi är på väg mot förändrade attityder, även om det ibland känns som vi tar myrsteg. Om jag någon kort stund känner mig missmodig  så brukar jag gå in på Stall Lyckoklöverns insta och fylla hjärtat med barn som går på klickerridskola. I julas när jag tittade på deras julshow på youtube kom maken och frågade varför jag snörvlade så dant. Han befarade väl corona och en jul i karantän. Men när han såg vad jag tittade på konstaterade han lugnad “Jaha, barn som klickertränar hästar, du tänker att du ser framtiden nu!”

Jag har även en ung person i min närhet som valt bort traditionell ridskola och som istället vill utvecklas inom belöningsbaserad ridning. Hen hjälper mig nu att skola om Dunnit till helt belöningsbaserad ridning. Hästar som först utbildats på vanligt traditionellt vis och sedan får byta träningsmetod till belöningsbaserat brukar kallas för crossoverhästar. Dunnit var tio år och en erfaren, framgångsrik tävlingshäst när hon kom till mig. Hon är alltså definitivt inriden. Men hon är också en häst med många starka känslor och associationer till olika saker som har med ridning att göra. Inte för att hon haft det dåligt i sitt tidigare liv. Tvärtom har hon varit en högt älskad familjemedlem och tävlingskamrat hos sina tidigare ägare som är seriösa, duktiga och fina hästmänniskor. Men hon kom till dem som en importhäst som producerats för en marknad i väldigt unga år med allt vad det innebär för en häst, och hennes utbildning fortsatte sedan i Sverige med vanliga, traditionella tryck/eftergiftsbaserade metoder. 

I många fall kan en låta sin belöningsbaserade utveckling börja med att inte göra om allt för hästen och på många områden  fortsätta med det som funkar och gradvis lägga till mer och mer belöningsbaserat, i takt med att en själv och hästen lär sig det nya förhållningsättet. Men med Dunnit har jag alltså valt att börja om från noll med ridningen för att övertyga henne om att allt även uppsuttet är helt byggt  på positiv förstärkning. Vi har ändrat på utrustningen så att den är olik det hon haft i sitt tidigare liv. Vi gör alla steg från början som vore hon en unghäst. Rörelser som hon lärt sig belöningsbaserat från marken kommer gradvis att kopplas till ryttarens signaler.  Vi har noggrann koll på att hon ser harmonisk och obesvärad ut i alla steg i processen. Eftersom vi inte har bråttom någonstans får det ta den tid det tar. Hon älskar det! Vid köpet beskrevs hon som en enmanshäst, men det har gått över sedan människor kopplades till belöningar.  Oj, vad hon gillar att ha ett helt litet ridteam med ryttare, markmänniska, rekvisitör och ibland även tränare på plats! 

Efter ett lite längre uppehåll pga diverse karantäner under jullovet  så tänkte vi att vi skulle ta det lugnt och bara göra lite uppsittning första gången vi sågs. Men så tänkte inte Dunnit, var det människa uppepå skulle det även vara rörelse så rekvisitören fick snabbt ordna fram en bana med stationer. 

Idag träffades vi igen och så fort ridpadden var på fick Dunnit väldigt bråttom att valla med sig sitt ridteam till ridbanan för att få igång aktiviteten. Det är så roligt att få se henne börja bli lika glad för ridningen som hon är för vår belöningsbaserade AR-gymnastik från marken, det som annars är hennes favoritgrej. Det är också fantastiskt roligt att få göra detta tillsammans med en ung person som valt belöningsbaserat som sitt förhållningssätt till hästar! 

För att uppmuntra och hjälpa  fler unga personer att utvecklas inom belöningsbaserad hästträning så har föreningen BHIS instiftat ett ungdomsstipendium som delas ut två gånger per år. Det är snart dags att söka till vårterminens utdelning, och mer information kommer inom kort i våra sociala medier och på hemsidan.

En annan sak som gjort mig väldigt glad under veckan är att det blivit så tydligt vilken klippa min dotters häst Hottis utvecklats till. Han kom till oss som 7-månaders föl och har därför alltid varit “valpen”. Nu blir han 13 år och har haft förmånen att vara samma människas häst under hela sitt liv. (Bortsett från en period när hans människa jobbade utomlands och han var tvungen att vara min. En lite utmanande period för oss båda… )  I veckan valde Dunnit alldeles själv att vi skulle följa efter Hottis med dotter upp i skogen. I skymningen. När tryck/eftergift försvann ur Dunnits liv började hon säga nej till uteritter och promenader i skogen. Allra mest nej till skogen när det mörknar. Att säga nej tack till aktiviteter som hästen tidigare gjort med tryck/eftergift är en vanlig fas i crossoverhästars utveckling. När hästen inte längre riskerar obehagliga konsekvenser så kan den visa vad den egentligen inte vill göra. Då blir den pedagogiska utmaningen för oss att visa för hästen att även denna aktivitet leder till positiv förstärkning. När det gäller uteritt och turer i tät skog så har jag på olika sätt försökt värdeladda med targets och godissök. Vi har även använt oss av andra hästar som stöd. Så sedan Hottis och dottern flyttade “hem” efter studier på annan ort så har vi hängt på Hottis i dagsljus några gånger.  Nu valde hon alltså helt frivilligt att haka på även i skymning! Trots att det blev riktigt mörkt innan vi var klara så var hon helt avspänd under hela rundan. Förutom vid ett tillfälle då Hottis halkade till lite på is. Då skyndade hon ifatt och tryckte mulen mot hans bakdel en kort stund. 

Hottis är verkligen den mest harmoniska matchningen hittills. Det känns jätteroligt, både för att det hjälper Dunnit till nya framsteg men också för att det är ombytta roller från när min änglahäst Boogie var Hottis trygghetsankare i hans ungdom. Vårt lilla busfrö har gått och blivit en mentor! 

Hottis som handhäst när han var åring

För fler funderingar kring hästars “nej” och när de krockar med våra önskningar så tipsar jag om Morotspoddens senaste avsnitt där Lena Manea samtalar om just detta med klickercoach Sandra Månsson! 

Så avslutades veckan med den hedrande utnämningen till December månads frust av Hästvälfärdsgruppen! Jag känner ingen press alls nu...  Glöm inte att följa dem på Facebook för intressanta och tankeväckande inlägg om hästvälfärd! 

Nu hoppas jag på en vecka med lite mer tid och bättre underlag för träning av både Dunnit och det spralliga ungstoet Unna!