Historiens vingslag tog mig till Versailles

Det är lördagkväll när jag sitter i hotellbaren och bloggar. Jag har funnit den skönaste av soffor längst i hörnet av denna gemensamma yta som håller både bar och restaurang. Här kan jag sitta i min ensamhet, höra sorlet av gästerna, skratten och glädjen - men behöver inte vara delaktig.

Så vad gör jag då i Frankrike denna helg, ensam? Svaret är för mig enkelt, men blev inte som jag trodde. Jag behövde en paus. Behövde komma från vardagens måsten och press som jag levt med under 10 månader. Ska jag vara ärlig så trodde jag att det var till Frankrike jag åkte för att skriva en bok. Skriva av mig om sorgen, vågorna och tomheten. Det blir kanske en bok. Men inte i dag, inte i helgen, även om denna resa absolut ska dokumenteras i text och läkandets kraft.

Hemma lämnade jag över ansvaret för hästarna till mina vänner My och Maria. Nathalie tog hunden Bella och mina föräldrar sportlovsbusar med barnen.

Fredag morgon 06.00 satt jag på ett plan från Arlanda till Paris. Från flygplatsen Charles de Gaulle tog jag tåget in till centrala Paris. Shoppade lite på Hermès, lunchade på ett magiskt kafé och åt en croissant nedanför Eiffeltornet. Ni vet de klassiska turistsakerna ;-)

Men sedan tröttnade jag och tog en taxi ut till min destination - Versailles. Det är mitt tredje besök här, och en av anledningarna till att jag tar mig hit. Jag ä l s k a r att historien sitter i väggarna, att varje träd har en väl uträknad placering, att de stått i så många år och att allt detta är oändligt. Eller ja, i alla fall snudd på oändligt.

Det var här i Frankrike jag och Per hade vårt livs semester. Jag fyllde då 30 år och han hade planerat allt in i minsta detalj. Jag minns våra lyckligaste minnen, beslutet på gräsmattan nedanför palatset den där dagen i augusti när jag bestämde att det inom en snar framtid var dags att börja tänka på att bli föräldrar. Minns glädjen över framtiden, nutiden och att vara i stunden.

Jag vet ju att den versionen av mig finns kvar. Innerst inne är den kvinnan kvar. Men jag har tappat kontakten med henne. Istället har jag blivit en överbeskyddande, tunnelseende och hårt arbetande mamma/kvinna. Mina barn har gått före ALLT sedan juni månad. Hästarna har kommit på andra plats. Därefter har bouppteckning, administrativa uppgifter och krångel upptagit min lediga tid. Det har inte funnits många sekunder att tänka på mig själv.

Så jag var väldigt egoistisk. Jag bokade resan, sen frågade jag om hjälp med allt där hemma. Hade jag inte bokat hade jag aldrig åkt. Hade hittat på en egen ursäkt till varför jag inte skulle åka. Men nu åkte jag.

Jag är här för att säga hej. Hej till mig själv och se om jag finns kvar där inne. Sen hej till minnena av min man och våra fina ögonblick som funnits här. Och vet ni vad det bästa är? Det har fungerat! <3

Kan vi bara notera att samtliga träd i ALLA alléer står på rejält raka linjer. Helt galet. 

När jag fredag eftermiddag klev in i parken utanför palatset spreds ett lugn igenom hela kroppen. Alla måsten, alla krav och allt hemifrån stannade upp. Jorden slutade nästan snurra och det enda jag såg var skönheten. Parken, historien och hur man kan promenera i timtal för att bara ladda batterierna. Så jag gjorde det. Både under fredagen och lördagen blev det över 20.000 steg.


Älskar plötsliga infoskyltar. Ser jag en springer jag alltid dit :-) 


Planterat 1668! 1668!! Wow.

Det är sällsynt att jag delar med mig så personligt här i hästbloggen.. Ber om ursäkt om ni tröttnat och inte orkar läsa längre ;-)

Men jag slänger in lite häst här mot slutet. För i dag var jag på jakt efter OS-arenan! Och jag fann den. Fann både fälttävlanshinder och arenan. Läktarna skämtar man inte bort i första taget - hoppas ingen är höjdrädd!

Akta gräset! Här ska hästar galoppera!


Läktarna på båda sidor om ridbanan. I förgrunden ett av fälttävlans vattenhinder.


En bit in i parker finner jag ett rejält nedhopp!


Informationsskylt för besökare framför hindret. 

Efter min långa, blöta, promenad på förmiddagen tog jag ett varmt bad och sov en sväng. För att sedan avrunda dagen på det mest otroliga vis jag någonsin gjort. HERREGUD. Jag har varit på en hästshow som var Opera till häst. Det var kärleksförklaring till våra djur och deras fantastiska kunskaper. Det rådde starkt förbud mot foto och film när showen började, men jag har hittat ett klipp på youtube. Spana in nedan!


Hovstallet, mitt emot slottet i Versailles. 



Ridhuset med en otrolig atmosfär. 


Jag satt med tårar i ögonen i den mäktiga, historiska lokalen. När stråkmusiken stundtals tystnade hörde man regnet vräka ner på taket, något som gjort det hela än mer magiskt.




Efter showen fick man ta en vända i stallarna. Hästarna stod lugnt och tuggade sitt hö medan vi promenerade förbi. 


Min första tanke var "taket", "golvet", "lamporna", och sist hästarna. haha!


Namnskyltar med både namn och ras.

Under söndagen blir det en sista promenad i parken, sedan tar jag mig mot flygplatsen för att landa hemma lagom till barnens söndagsbad och hästarnas kvällsfodring.
Månaden rivstartar med att hämta häst inne på Beridna Högvakten och sedan rullar veckan på. Jag längtar! 3 dagar borta och jag har lyckats med mitt mål - jag har hittat tjejen som gärna fuldansar, skrattar och ser ljust på framtiden. Hon fanns i den mäktiga 800 hektar stora parken utanför Paris. Hon behövde bara stanna klockan, sätta tiden på paus och ta sig några djupa andetag för att fortsätta framåt.  

Mvh Annelie, @stallsteningeby på instagram

.