Gästblogg: Veterinären har också rätt att vara ledig

Veterinär Helena Kättström skriver i sin blogg om förväntningarna på att alltid vara tillgänglig. Foto: Privat/Adobe Stock

OM DENNA GÄSTBLOGG
Helena Kättström arbetar som djurhälsoveterinär på Växa Sverige, med förebyggande djurhälsoarbete. Hon har varit veterinär i snart 25 år och har förutom kliniskt arbete även jobbat på Jordbruksverket.
Helenas privata blogg, som inlägget nedan kommer från, utgår från familjens uppfödning av fjordhästar. Stuteriet drivs i liten skala, fokus är kvalitet snarare än kvantitet.
Hela bloggen hittar du här: http://stuterikry.blogg.se

"Kan du bara…"

För en veterinär ingår det i yrkesrollen att hjälpa, bota och ibland rädda liv. Man är van att ställa upp, även på obekväma tider, och till del har det liknats vid ett kall.
  
Oftast är det roligt och stimulerande. Ibland är det jobbigt, sorgligt och hårt. Väldigt sällan tråkigt. 
  
Och självklart ställer man upp när man kan och det behövs. Ett sådant exempel var olyckan på SM. När jag fick frågan om jag kunde komma, så hörde jag redan på rösten och tonfallet att det var bråttom. Jag frågade inte ens vad som hänt, utan lämnade Ella mitt i förberedelserna för sin SM-start och sprang dit för att hjälpa till. Jag var inte tävlingsveterinär, jag var där som hästägare och ryttarmamma. Men självklart gjorde jag en första insats innan kliniken tog över fortsatt undersökning.
En annan gång fick jag avliva en häst när jag var och löshoppade unghästar. Den hade brutit benet i en olycka i hagen, och jag fick lasta mina hästar och göra vad som måste göras medan ridskolebarnen stod och grät en bit bort. Hemskt och sorgligt, men inget att tveka inför.
  
Det kan vara svårt att säga nej annars också. Och när jag gör det får jag nästan alltid lite dåligt samvete. Men någonstans finns en gräns. Även en veterinär behöver vara ledig. Jag har ett väldigt intressant jobb, men jag vill inte ha meddelanden på messenger från avlägset bekanta med önskemål om bedömning, diagnos eller till och med medicin. 
 
Jag har ett ansvar för att hålla kvalitet i det jag gör, och det är inte okej att ställa diagnos genom gissningar på Facebook, även om någon taggar mig. Jag ska göra en riktig undersökning och jag sak skriva journal, så att jag kan ta ansvar för det jag gör. Jag kan skriva i bloggen om generella saker, men jag kan inte svara på frågor om hästar jag aldrig har sett. 
  
Som hästägare har du också ett ansvar. Att kasta ut frågor på Facebook är inte rätt sätt att söka hjälp för en sjuk häst. Ibland ser jag frågor som rör klara akutfall. Ring en veterinär och tro inte att sociala medier är lösningen. Det är inte alltid de som förstår bäst som svarar mest självsäkert. 
  
De gånger jag fångas av någon på tävling eller träning för att bara kolla en sak, så verkar nästan alla tro att jag tycker att det är så roligt att jag dessutom ska göra det gratis. Jag är ju ändå där... Och jag har ju ett så roligt jobb. Jag har hästar som mitt fritidsintresse, men det betyder inte att andras sjuka hästar är det jag vill ägna fritiden åt. 
  
Jag vet inte om det mest är fräckhet eller bara obetänksamhet som gör att många frågar och bara vill ha en koll. Men det är väldigt ovanligt att någon erbjuder sig att betala eller ger mig en gentjänst. Ofta är det knappt man får ett tack. Jag hjälper gärna mina nära vänner, när jag kan, och jag hjälper som sagt självklart vem som helst i ett akutläge. 
  
Men för alla andra situationer finns det alltid en tjänstgörande veterinär att kontakta. Gör det! Det kanske kostar en del, men du kommer att få hjälp av någon som är i tjänst och kan ge just ditt fall fullt fokus. I alla fall om han eller hon får vara lite ledig mellan varven. Jag tycker att dina djur kan vara värda det!
  
Helena Kättström, Stuteri Kry