Gästblogg: Specialskor – måste min häst ha det?

Foto: Sofie Holmström

OM DENNA GÄSTBLOGG
Hovslagaren Jan-Erik Nilsson, baserad i Skåne, skrev förra veckan ett mycket uppmärksammat inlägg på sin Facebook-sida. Med hans tillåtelse delar vi med oss av Jan-Eriks tankar om samarbetet mellan hovslagare, veterinär, tränare och equiterapeut – samt om ämnet specialskoning.

"Ibland ordinerar veterinären, tränaren eller equiterapeuten att hästen ska skos på en eller flera hovar med ett specialbeslag. Det kan t.ex. vara en ringsko, greppsko, kilsko, någon form av sula, brodd eller särskilda kappor. Hovslagaren som blir beordrad att utföra detta arbete blir inte helt oväntat irriterad eftersom hen känner sig överkörd och stämplad som inkompetent. Och visst är det anmärkningsvärt att inte hovslagaren rådfrågas i större utsträckning.
  
I dag diskuteras det ständigt hur ett samarbete mellan yrkesgrupperna kan fungera på ett bra sätt. En gynnsam början torde vara lite ödmjukhet och en direkt eller skriftlig kommunikation mellan parterna. Att låta informationen gå genom hästägaren är ingen bra idé eftersom det lätt blir missförstånd. Vår svenska hovslagarutbildning är tyvärr ganska torftig och innehåller relativt lite patologi och fysiologi. Just därför är det viktigt att ha en interaktion.
  
Personligen försöker jag hela tiden bli bättre på att interagera, fast medger att det inte alltid är så enkelt. Även jag är ju salig i min tro. Jag tror starkt på en väl utförd standardskoning, eventuellt med en enklare modifiering av beslaget. Jag använder gärna specialskor under förutsättning att det finns en tydlig motivering eller hypotes till hur beslaget ska kunna hjälpa hästen. Viktigt är att analysera om beslaget kan medföra en skaderisk och vilka alternativ som då finns att tillgå.
Dessutom är det en god idé att få en tidsaspekt: Ska beslaget användas permanent eller under en begränsad period? Härifrån beslutar jag om jag vill sko hästen eller inte. Trots allt så är det ju jag som varje dag jobbar med hovar och bär slutligt ansvar för utfört arbete.
  
Att låta hästen gå barfota kan mycket väl vara ett gott alternativ under en konvalescens, betesperiod eller ett längre träningsuppehåll. Naturligtvis under förutsättning att hästen klarar av det utan att bli ömfotad, vilket de flesta klarar om de inte arbetas nämnvärt.
  
Här är några av mina reflektioner, som bidrar till att jag generellt är varsam med specialbeslag:
- Tillförlitlig information och studier som visar beslagets effekt saknas i princip alltid. Befintliga studier är ofta undermåliga och merparten av informationen säljpropaganda.
  
- Trender kommer och går. En särskild sko kan tillfälligt vara populär, men förr eller senare återgår man till normalskoning när man inser att det funkar lika bra, om inte bättre.
  
- Aktörer och vissa hovslagare säljer in och talar varmt om dyra specialbeslag för att profitera. Inget fel med det, men produktens löfte kan alltid ifrågasättas.
  
- Alltför sällan diskuteras beslagets eventuella negativa eller skadliga bieffekter.
  
- Många av beslagen kan vara svåra att tillpassa, även för en rutinerad hovslagare.
  
- Folk har en tendens att tro på den som är bäst på att övertyga. Inbillningseffekten är ibland förvånansvärt stark.
  
- En del beslag har eventuellt spelat ut sin roll och ersatts av nya rön eller modernare metoder.
  
- Hästskons främsta uppgift är att vara ett skydd mot slitage – det får man aldrig glömma.
  
- Jag kan tycka att det fokuseras mer på själva beslaget än på verkning och tillpassning. Verkningen av hoven är det svåraste och viktigaste momentet och det är också där vi ser de största bristerna.
  
- Ett specialbeslag kan inte göra underverk, ersätta dålig ridning eller öka hästens kapacitet. Dessutom varierar skons funktion mellan olika underlag och var i skoperioden vi befinner oss.
  
Så tänk till, lyssna inte blint på den som skriker högst. En bra hovslagare har för det mesta kompetens att avgöra hur din häst bör skos, men är tillräckligt ödmjuk att ta en dialog och inse sina begränsningar.
  
/Jan-Erik"