Gästblogg: Sanningen om att fölvaka

Agnes Mårs (bilden till höger) berättar hur det är att fölvaka.
Foto: Adobe Stock och Caroline Beck-Friis

OM DENNA GÄSTBLOGG
Agnes Mårs bedriver gångartsavel på familjegården Hällens gård i Uppsala. Det har hon gjort sedan 2015 med två ston i avel. Avelsstona Vestergaards Madonna (e. Don Schufro – Hohenstein) och Varenza (e. Jazz – De Niro) är i år återigen dräktiga med Van Vivaldi respektive Fürstenball, de förväntas föla inom de närmsta veckorna.
Till vardags jobbar Agnes deltid på Lövsta seminstation och är engagerad inom Ung SWB och SWB Mälardalen. För ett år sedan skrev hon nedanstående inlägg på Facebook om hur det är att fölvaka. Nu är det dags igen, vi väljer därför att publicera hennes tänkvärda och roliga text här i Gästbloggen.

  
"Visst är det en spännande tid på året nu, fölungar ploppar ut till höger och vänster. Det finns dock en mörk baksida som få vågar berätta om, men jag har valt att stiga fram i ljuset och berätta hur det egentligen är att fölvaka.
  
Det börjar redan flera, flera veckor innan ditt föl är beräknat. Det är ju så mysigt att sitta framför tv:n och dricka en kopp te samtidigt som du kikar på ditt sto som fridfullt står och äter i sin box. Plötsligt sätter du teet i halsen 'Va fan! Det är ju ett föl i boxen!'. Paniken växer... 'Men det är ju flera veckor kvar, fölet är säkert dött!' 
  
Du springer ut till stallet i tofflor och pyjamas med gråten i halsen, vågar knappt titta in i boxen. När du har samlat tillräckligt med mod för att kolla in över kanten ser du ditt sto stå där fridfullt och vaka över... en stor, fet bajshög. Jaha, nu var man sådär löjlig igen.
Lugnet varar dock inte länge. På natten vaknar du spontant och tänker att du vill titta till ditt sto lite i kameran. Bara kika lite. Hon går runt, runt, slår lite med svansen. En liten spark. Efter det är det bara att glömma din sömn. Hjärtat bultar och du är klarvaken.
  
Dagarna går och det händer absolut ingenting. Klockan är ställd varje timme under natten. Du vet att det inte är dags förrän om flera veckor, trots det hoppas du innerligt att just ditt föl ska vara färdigbakat redan i dygn 310. För det är tydligen första dagen då de kan födas och allt är normalt. Du studerar ditt sto ingående och hoppas att varje tecken är ett steg närmare fölning. Ända tills du kommer på att 'Nej, fölet får absolut inte komma än, stoet har ju ingen mjölk!'. 
  
Du ser veterinärräkningarna på hög efter en intensivvårdsbehandling. Slutar med att fölet dör. Så klart. Efter det är inget sig likt. Du tittar i kameran och ser att fölet är på väg ut: paniiiik! Du springer ut för att upptäcka att 'fostersäcken' var ett halmstrå. Stoet ligger ner och har värkar – det visar sig att hon bara snarkar högt. Du har panik när du ser att vattnet går – vattnet visar sig vara att hon kissar... Hon trycker sig mot krubban med svansen – visar sig att svansen kliade...
  
Men nu är det allt nära! Vaxpropparna är här! Visar sig vara 'kristaller'. Ytterligare en vecka går. Nu är hon till och med ÖVER tiden! Juvret är sprängfyllt och mjölken börjar droppa – tänk om all råmjölk hinner droppa ut?! 
När du har fölvakat i flera veckor och varenda skugga, halmstrå, bajshög och tagel är utrett i minsta detalj. Och varenda krafsning, slag med svans och spark är utredd befinner du dig på ruinens brant. Sömnbristen är total. Du kan varken sköta jobb, vänner eller dagliga sysslor. Du ska bara sova liiite.
När du vaknar ser du i kameran och nog fan ligger det ett föl där. Du har missat allt, efter veckor av intensiv bevakning. Jaha.

/Agnes Mårs, Hällens gård"