Gästblogg: Hästarna har lärt mig att ta ansvar

Foto: Marlene Jarl 

 OM DENNA GÄSTBLOGG
Andrea Blixt är young rider och tävlar hoppning för Karlstads ridklubb. I sin blogg har hon skrivit ett insiktsfullt inlägg om de viktiga erfarenheter en uppväxt med hästar ger, som vi även har nytta av i övriga livet. Vi har fått lov att publicera det nedan, hela Andreas blogg hittar du här: http://nouw.com/andreablixt/

"Jag hoppas att alla som har häst skriver det i era cv:n när ni söker jobb? Om inte, gör det!"
  
Det är ofta människor som inte är insatta i ridsport, eller vet vad det ens innebär att ha häst, ser ut att få en chock när jag berätta hur många timmar jag lägger på mina hästar. Att jag trots tio minusgrader åker till ett kallt ridhus 20.00 en tisdagskväll för hoppträning. Att jag går upp 05.00 för att åka på träning verkar vara helt obegripligt och att jag dessutom gör det FRIVILLIGT. "Herregud vad duktig du är", "Tröttnar du aldrig", "Är det inte jobbigt?" och så vidare. Och svaret blir alltid detsamma – nej.
  
Jag förstår inte varför människor hela tiden ska haka upp sig på att "stallet måste vara jobbigt". Vet ni vad som är jobbigt? Det som har varit jobbigt för mig är att ha behövt beta av 08.00–16.00 i skolan innan stallet, eller att behöva jobba sent på kvällen eller ibland dubbelpass 08.00–22:00. Stallet är inte jobbigt, det är inte mitt måste.
  
Stallet för mig är min vardag, precis som det är vardag att umgås med familj och vänner. Och om jag ska tacka någon för vem jag har blivit i dag är det just mina hästar, och mina föräldrar såklart. För det som har varit mitt fritidsintresse har gett mig så mycket gratis på andra plan här i livet.
Jag har sedan tolv års ålder fått ta hand om en egen häst, har fått ta mig ut till stallet på egen hand efter skolan med buss eller cykel (moped vid 15 år), mockat, fixat mat, ridit och så vidare. Sju dagar i veckan.
Jag har haft ekonomisk support av mina föräldrar och de har även skjutsat och hämtat samt kört till träning och tävling, men i lagom dos. Jag har fått bra förutsättningar till att bedriva den hobby jag vill, men har inte fått allt serverat på ett silverfat. Och har på så sätt lärt mig pengarnas innebörd, samt vad det kräver av mig för att få detta av mina föräldrar.
  
Att hästarna aldrig har varit "jobbigt" för mig (för när jag tänker efter kanske det låter väldigt osunt att gå upp 05.00, lasta hästen och åka till en tävling i tio minus) bygger först och främst på det genuina intresse jag bara har. Men sedan också på att jag är en person som hela tiden vill bevisa motsatsen.
Det var inte självklart att jag skulle få en egen häst, trots att min mamma var kunnig och hade haft flera tävlingsponnyer när hon var liten. Utan det var först ridskolan, sen tjat, sen fick jag ha x antal medryttarponnyer, sen tjat, sen sommarhäst, ännu mer tjat och till sist köpte vi en ponny jag hade på foder. Sedan dess var jag fast. Och allt detta tjat präglades faktiskt mycket av att jag red tillsammans på ridskola med en kompis, när jag berättade för henne att jag ville ha en egen ponny sa hon "det kommer du aldrig att få". Hon slutade rida och jag fortsatte tjata, haha.
  
Ju mer åren har gått, desto mer har jag även fått förståelse för vad hästarna ger mig för byggstenar i livet. Jag kan verkligen förstå innebörden i rubrikerna "hästtjejer blir chefer", som det har skrivits mycket om. Jag känner själv att om jag någon gång skulle utsättas för en situation där mitt ledarskap spelar roll, då skulle jag inte ha några bekymmer med att ta den rollen. Jag gillar att leda och jag är både van vid och bra på det. Och det har jag hästarna att tacka för.
Det är även många gånger i livet jag har behövt ta ansvar i situationer jag inte har varit beredd på, vilket jag har känt är helt okej och inte alls läskigt eller konstigt. Jag har jämfört mig med vänner i dessa situationer, som inte har behövt ta ansvar någon gång utan på något sätt bara har glidit med. Då har jag verkligen tyckt "men är det inte JOBBIGT att hela tiden behöva luta sig mot någon och aldrig kunna stå på egna ben?".
  
Jag vet varför jag dras så mycket till hästarna och varför de betyder så mycket för mig. Jag tror att vi hästmänniskor får så mycket gratis erfarenhet och verktyg, som vi kan använda i andra delar av livet. Jag har känt av det, jag hoppas att alla som har häst där ute skriver det i sina personlig brev när ni söker jobb? Om inte, gör det! Alla arbetsgivare jag har varit hos har alltid reagerat på det, det har snabbt blivit ett samtalsämne under intervjun och alltid får man höra "men om du har häst måste du vara väldigt ansvarstagande och driftig". Jajamän!
  
Jag älskar mina hästar, att rida, att träna, att tävla. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad min mening med det hela är. Om jag inte hade vetat det, eller känt så, då hade det varit jobbigt. Och då hade jag antagligen inte haft häst i dag.
  
/Andrea Blixt