Gästblogg: ”Att tillhöra ridsporten, trots färre timmar i sadeln”

Foto: Privat och Haide Westring (Lisen)

OM DENNA GÄSTBLOGG
Petra Lindström är ryttare sedan barnsben. För ett år sedan sålde hon sin häst för att satsa på jobb och karriär, det skrev hon om i ett tidigare inlägg: "Hästen var mitt varumärke" 
Att inte längre se sig själv som "hästtjej" har varit en stor utmaning som har förändrat Petras liv – och saknaden är stor. I förra veckan var hon på en föreläsning med Lisen Bratt Fredricson. Då blev hon påmind om att hon tillhör sporten genom sin entreprenörsanda, snarare än genom timmarna i sadeln.

"När jag tänker tillbaka på det är det helt sjukt hur stora ändringar jag faktiskt har gjort. Det är inte konstigt att det känns som att jag lever i en torktumlare, torkas ut och blir lätt febrig på grund av all hetluft jag utsätts för. Det är en match i sig att inte längre betraktas som 'hästtjej'.
  
För ett år sedan gick jag igenom den tuffaste dagen i mitt liv (trodde jag) när jag blev tvungen att sälja mitt sto, som inte bara var min bästa vän utan också mina drömmar, min ambition, mitt bränsle och min identitet. Men det tuffaste började efteråt, att hitta sig själv i en djungel av nya intryck, möjligheter och atmosfärer. Det var ingenting jag gillade och inte heller har lärt mig att gilla än.
  
Jag skrev ett par ord om identitet och hur mycket av hästen som var mitt varumärke, samt hur jag försökte hitta tillbaka utan hästarna och ta reda på vem jag är. Det är en resa jag är mitt uppe i och många gånger har gett upp hoppet om att fortsätta och fullfölja. Vissa dagar är det bara dystert utan hästlukten, gemenskapen och den rofyllda harmonin som stallmiljön bidrar med. Andra dagar är dagar jag överlever och tankar energi från för att fortsätta – tack vare små påminnelser om vem jag är och vart jag är på väg.
  
I förra veckan lyssnade jag till Lisen Bratt Fredricson som besökte Malmö för att prata häst under en kvällsföreställning. Hon pratade inte bara häst som vi är vana att höra henne göra, utan pratade mer om sitt företagande och sin entreprenörsanda – en sida som jag kunde känna igen hos mig själv men som jag aldrig riktigt har förstått härstammar från min sport.
   
Lisen delade med sig av sina erfarenheter och det hon verkligen brinner för genom historier och reflektioner. Jag inspirerades av allt hon sa och kunde i botten av mig själv känna tillhörigheten till sporten som jag ändå har fått ta avstånd från mot min egen vilja. För jobb valde jag att sätta allting annat på paus – hästarna, vännerna och livet. Men, lyssnandes på Lisen kunde jag plötsligt i stället se att den väg jag har valt inte är ett steg från min ridsport utan ett annat sätt att närma mig den.
  
Lisen pratade återkommande om hur hon älskade processer och såg början till slut som en kickback som ger henne energi att fortsätta jobba för något hon verkligen vill. Tyvärr gör det att hon inte är i stallet eller i ridhuset lika ofta som hon önskar, men det betyder inte att hon gillar dessa tillfällen mindre, snarare tvärtom. Jag känner så igen mig; hur jag har mindre tid till min sport på grund av att jag satsar helhjärtat på karriär och jobb.
  
Ibland knäcks jag över att inte få tiden till det som verkligen tankar energi och som skapar den gnista jag bär på, om att åstadkomma något i livet. En klok människa sa en gång till mig att man kan satsa på karriären även fast man bara jobbar åtta timmar, det betyder inte att man satsar mindre. Men det är inte alltid så lätt sagt och gjort att satsa hårt och göra livsförändringar, och att samtidigt möjliggöra tid och avsätta pengar till våra fyrbenta hästkrafter.
  
Jag skriver det här för att jag tror att jag inte är ensam om att känna så här, att jag skulle vara den enda som har behövt åsidosätta sporten för annat som kommer i vägen eller händer i livet. Samtidigt vill jag tacka Lisen för energiboosten och den tillhörighet hon förmedlade till alla oss som är och tillhör hästfolket, men som inte har lika mycket tid till timmarna i sadeln längre.
  
Hon inkluderade, inspirerade och delade perspektiv som ingen tidigare pratat så mycket om. För mig är hon nu inte bara en ryttare att beundra utan även en sann entreprenör att lära sig och inspireras av. Saknaden av att kategoriseras eller se sig själv som hästtjej är självdestruktiv. Men kvällar som den under föreläsningen, när jag fick lyssna på Lisen som berättar om andra sidor och perspektiv på ridsporten som räknas som en produkt eller en drivkraft som har fötts ur och från sporten, gör att jag återfinner hoppet och orken att hitta balansen i livet med satsning på min karriär.
  
Jag ska kunna få plats och tid för ridsporten i min vardag och även aktivt lära mig att se att annat av det jag gör och tänker ändå identifierar mig med och till sporten. Det påminner mig om att jag inte har halkat utanför gemenskapen, bara att jag har valt att närma mig den på ett annat sätt. Det är så jag väljer att se det i alla fall och så jag riktar mina blickar mot vägen framåt. Tack Lisen Bratt Fredricson."
  
/Petra Lindström