Fuxiga ston...

Sto, fux, nyss fyllda fem år och med holländskt Jazz-blod i härstamningen. Klart att den kan bli lite uppstudsig, en smula fräck eller ha attityd.
  
Rund i kroppsformen och mycket välmusklad, inte konstigt att sadeln någon gång kasar lite hit och mest dit.

Het i hoppningen, självklart. Hon är explosiv och blir gärna lite för "stark" men hoppar bra!

Ganska besvärlig att rida ut på tur. Vill inte alltid lämna gården, är tittig och väldigt bestämd på var hon vill gå. Eller var hon inte vill gå.

Otroligt alert på nya ställen, en grävmaskin i närområdet kan fördärva ett tänkt träningspass.

När hon blir riktigt avig är hon uppe på bakbenen i ett huj. Har ibland lite gjordtvång men det är ju inte så farligt.

Ja, det skulle kunna vara så, att allt detta hänger ihop med temperamentet. En ung fuxig märr avlad för prestation, klart att det blir en vass individ. Dessemellan går hon så att alla som ser henne blir imponerade.

Men... jag känner mig ofta som ett enda stort MEN. Det är något jag ser, korsat med en vag känsla. Ingen hälta, eller? Ojämn, eller? Den är ju besiktigad utan anmärkning och friröntgad...

Det hettar till, ryttaren åker i backen och där bestämmer vi oss unisont. Dags för veterinären.

Kliniken bekräftar nu efter några dagar det vi misstänker. Den fuxiga märren skulle lika gärna kunnat vara en brun valack. För oavsett kön eller färg, hon har ont på riktigt och talar på sitt vis om det för oss. Men hon är inte halt.

Nu får vi se vad som händer...