En räv bakom örat, studs i dojjan och glatt humör!

Hej!

Löshoppningen igår blev framflyttad till idag, jag och en stallkompis byggde upp banan enligt ASVH's "nya" system och hoppade våra tonåringar. Vi skojjade om att vi har en varsin stereotyp, hennes är den typiska morgontrötta tonårspojken - långbent, gänglig, långsam, i sin egen värld och lite klumpig medan Loppan är den tuggummituggande kaxiga tonårsbruden (som är osäker innerst inne) som ifrågasätter allt, gör tvärtom och har humörsvängningar varannan minut.

Idag var hon dock på bra humör och jätteglad över att få hoppa. Hon busade en del innan och lät oss få värma upp ordentligt, en liten räv bakom örat har hon allt även när hon är glad. Hon såg verkligen fin ut och galopperade med en bärighet och balans jag inte sett henne ha på länge! Hon kanske börjar växa i sin kropp lite nu.

Hon hoppade som en barnlek med otroligt bra bjudning och tryck, enligt min stallkompis som är superduktig på just hoppning har Loppan riktigt, riktigt bra teknik. Kul att höra, man blir ju lite mallig, men samtidigt lite rädd att Loppan ska vara bäst på och tycka det är roligast med hoppning - jag är inte jättesugen på att byta gren ;) Just nu känns det dock ganska oviktigt vad hon gör, bara hon är glad och sköter sig så är jag nöjd med henne.




Imorgon får hon vila från ryttare men vi kanske gör något från marken, på tisdag kommer min dressyrtränare och på onsdag ska jag nog vara med och hoppträna med henne! Spännande och jag hoppas att mina planer med lite nya grepp på henne kommer att få henne över den här enorma tröskeln och bli trevlig att rida jämt.

Som jag sa idag till någon; Det skulle säkert gå att bara "piska på" och få henne att acceptera att hon måste lyda order, men någonstans vill jag ju faktiskt att hon ska tycka att det vi gör är roligt för annars kan det faktiskt kvitta. Däremot måste man ju såklart hela tiden sätta gränser och inte tillåta att hon beter sig illa, men samtidigt är det så himla viktigt att inte bara "symptombehandla" utan hitta orsaken. Orsaken är jag ganska säker på är en kombination av att hon inte förstår och inte tycker det är roligt, sedan är hennes reaktioner på detta extremt oproportionerliga och orättvist starka men det är hennes personlighet och något man måste deala med jämt.

Det är i alla fall dagar som denna, när Loppan är på gott humör, mysig och gosig, full av självförtroende över de uppgifter hon får och klarar av som gör att jag orkar fortsätta när hon är dryg och jobbig. Jag är helt säker på att hon kommer bli så sjukt j-la bra när hon är klar med sina olika processer och då ska jag banne mig skörda frukter för alla fläskläppar, blåmärken och deppiga hemresor från stallet när man funderat på om frimärkssamling skulle kunna vara något att börja med istället?