Det lät som en bra idé

De läsare som har ett gott minne minns att jag för ganska så länge sedan började springa som ett led i att komma i form. För att motivera mig själv till att faktiskt komma ut och springa även de dagar som det tar emot så anmälde jag mig till att springa Göteborgsvarvet 2011.

Jag tänkte nog att det skulle vara en morot, något att sträva emot, och det har det för all del varit, men problemet är att den där moroten har förvandlats till något ganska skrämmande. Tanken på att jag om bara nio dagar skall springa 21 km på Göteborgs asfalterade gator medan tusentals människor tittar på är inte längre en morot.

Alla man pratar med undrar vad jag har för mål. Vilken tid skall du springa på? Kommer du under två timmar? Allt över tre timmar är pinsamt... osv osv. Jag har själv, med en dåres envishet hävdat att mitt mål är oförändrat: Mitt mål är att komma i mål innan solen går upp. Om man säger att solen går upp vid 06:00 så skulle det ge mig en löptid på ca 14 - 15 timmar, vilket känns ganska rimligt med tanke på min ålder och fysiska förmåga.

Man skall inte låta sig påverkas av omgivningens förväntningar på en. Man sätter upp sina egna mål, och sen så håller man sig till dem. Om jag skulle ge mig på att hålla samma tempo som någon annan istället för att hålla mitt eget tempo så kommer jag inte att komma i mål, svårare än så är det inte.

Det här gäller all idrott och jag slår mycket hellre ur underläge än att ha några förväntningar på mitt resultat från andra än mig själv. Mina egentliga mål för mitt eget Göteborgsvarv är hemliga och ingen vet vad jag själv är nöjd med för resultat, för naturligvis har jag satt upp egna mål som är lite högre än "innan solen går upp".

Själv brukar jag sätta ganska hård press på Anna när hon tävlar. Eller ja, press och press? Jag brukade bara konstatera att om hon inte tar någon rosett så får hon och hästen ta sig hem bäst de vill, men in i bilen och transporten kommer de inte! Så om ni ser någon som går med en knoppad häst längs någon väg i Sverige iklädd tävlingskavaj och vita ridbyxor, så vet ni att det inte har gått så bra för Anna när hon tävlade.

Som svensk så presterar man alltid bäst när man slår ur underläge, när ingen har förväntningar på att man skall prestera. Det finns otaliga exempel på just detta. Det bästa exemplet är nog fotbollslandslagets VM-brons 1994. Laget var så nerskrivet innan turneringen började, men det slutade ju ganska okej. I VM 1990 var det tvärtom, och då gick det åt helvete istället.

Man skall ha realistiska mål för sin egen prestation, men man behöver inte berätta om dem. På så sätt så slipper man omgivningens förväntningar och man kan vara mer än nöjd även om alla andra tycker att man presterat dåligt. Låt ingen annan sätta upp dina mål för din egen prestation vare sig det är i Göteborgsvarvet eller i en LC:1.