Det hänger ihop ...

Det mesta hänger ihop när det gäller ridning. Pratar vi om sitsen så hänger ALLT ihop.

Har ryttaren god kroppskontroll, vet hur sitsen fungerar och påverkar hästen är allt som det ska.

Finns det nåt på mitten av ryttaren, biten mellan höft och armhåla, som inte fungerar riktigt sprids "felen" som ringar på vattnet utåt i ryttarens kropp. Det ger en "enkel" felsökning. Starta på mitten, med bålen och jobba därifrån.

Som vanligt när något dyker upp i mitt huvud har funderingen väckts på en träning. Som i morse när jag träffade en ny ryttare. Det var en ganska rutinerad ryttare, som till vardags arbetar med hästar.

När det kommer en ny ryttare brukar jag titta när de rider några varv i de olika gångarterna samt på vad ryttaren har för position i sadeln. Sen ber jag alltid om en kort sammanfattning av ridkarriären och frågar hur ryttaren ser på sin ridning.

I morse kom vi ganska snabbt in på sitsen. Ryttaren satt ganska bra i sadeln, rätt upp och ner men hade bland annat problem att hålla still händerna. Sen gav det ena det andra, jag var på de stela vristerna och det slutade med att ryttaren berättade att den alltid fått höra att den skulle hålla still underskänkeln. Det hade resulterat i stela ben.

Jag fick för länge sen en kommentar i ett domarprotokoll om en "ringande underskänkel". Det glömmer jag aldrig ...  Det var innan videofilmandets tid, ingen visste väl hur de såg ut när de red? Men vem vill ha en ringande (flaxande) skänkel?

Klämmer ryttaren med lår och knä, slår underskänkeln.(Gäller nedsittning i trav)

Det är en "ringande underskänkel". Som jag slet för att bli av med den! Det tog många år under skickliga Richard Whites öga att få rätt på kroppen, så skänkel la sig stilla intill hästen, med foten fjädrande i stigbygeln.

Bilden till höger visar en korrekt placerad skänkel på en av mina elever. (Estetiskt tilltalande också, snygg färgmatchning och en bra variant av sporre.)

Är det rätt på mitten, blir det rätt i ändarna. Skänkeln, armar, händer och inte minst ryttaren huvud får möjlighet att hamna rätt och fungera där de ska. Försöker man rätta till felen omvänt, utifrån och in då finns det stor risk att man skapar nya, mycket krångligare problem än man hade från början.

Det finns paralleller i andra sporter, som golf. Att svinga en golfklubba korrekt för att få ut maximala slag är lika svårt som att sitta och rida rätt i sadeln. Är du stel i höfterna och rör kroppen fel skiter sig resten. Du kan som i ridning alltid kompensera och hitta en hyggligt fungerande väg, men riktigt rätt blir det inte.

Det finns inga genvägar. Tröttsamt att höra kanske, men det är den bistra sanningen. Det kan du som ryttare fundera över när det dyker upp olika så kallade hjälpmedel för att fostra in ryttarkroppen i en bra position. Det finns inga genvägar ..

Vill du lyckas fullt ut gäller det att göra om och göra rätt. Kroppskontroll, balans och insikt, sen sitter du som en smäck i sadel. Eller slår en golfboll långt, snyggt och rakt. Det tar sin lilla tid, var beredd på det. Det är en givande tid.

                                             Hej hopp // Kajsa