Det blir (ibland) som du tänker.

Hur långt...

Det är en bra fråga att ställa sig när träningsplanen för hästen läggs upp. Alltså, vad vill jag? Hur mycket tid och pengar kan jag lägga ner på träning med gott samvete och hur långt kan det bära?

Hästen är kanske inte alltid den som har mest begränsningar?

Jag läser varje dag på fb presentationer av de föl som (förhoppningsvis?) ska gå under klubban på Elitfölauktionen på Flyinge inom kort. Dessa är några av de högst bedömda fölen i Sverige i år och de har den ena herrejösses-härstamningen efter den andra.

Gångarts- och hoppgenerna riktigt bubblar ut mellan raderna i beskrivningarna. Bilder och filmer visar fantastiska föl och kanske är någon ett världsklassämne. Insamlingar pågår för att Therese Nilshagen ska kunna köpa en av guldklimparna. Hoppas hon hittar någon hon verkligen gillar!

Horse & Country, en brittisk TV-kanal visade en dokumentär om Carl Hester igår. Inte dagsfärsk precis och den har säkert gått i repris men det var några saker jag fastnade för. De visade två unghästar ute på ett bete, Carls tänkta "påläggskalvar. Två högst normala, lite mulliga hästar.

Men, de var noga utvalda individer med de egenskaper Carl sa att han vill se hos en ung häst tänkt till svår klass. Mod var viktigt tyckte Carl och mjuka rörelser. Han sa också att i princip alla hästar av god ridhästmodell går att göra GP-hästar av...

Det är väl inget sensationellt uttalande men "vanliga" hästar sätts ibland lite på undantag kan jag tycka. Exakt vad är det som avgör, GP-häst eller en som kommer nästan hela vägen?

Vi pratade om detta i ett ridhus idag: Vad är det som avgör om min häst räcker till eller inte?

Korrekt exteriör, galanta gångarter och rätt anlag är tungt vägande egenskaper. Men om jag inte har en sån häst, är det kört då?

Nej säger jag, av egen erfarenhet. Många hästar kan gå mycket längre i sin utveckling än vad man tror. Jag har utbildat tre GP-hästar själv. Två som startade  upp till Grand Prix Special och ytterligare en som kunde allt men startade Svår B som högsta klass. Tre helt olika individer...

Nr 1: Mitt gesällprov kan man säga. En ganska liten häst, 1.63-64 i manhköjd, kortbent med lite kort och lite bred hals och svensk gedigen halvblodsstam. Tämligen begränsade gångarter.

Nr 2: Också en ganska liten häst med vackert huvud och väl ansatt hals. Bred bringa och ganska mycket inåttåad, något sänkt rygg, kort kors och uttalat rakhasig. Han var ca 1.62 i mkh och också en SWB-produkt. Bra trav, lusig galopp och kunde passa i skritten om han blev nervös.

Nr 3: Den största utmaningen jag antagit. En hoppavlad häst av de grövre slaget. Han kallades av någon för en exteriör katastrof. Kort, brett ansatt hals. Mycket bred bringa med korta framben och övervinklade bakben (Krokhasig...) Överbyggd ca 5 cm och mätte ca 1.64 i mankhöjd. Han var e. Turban Rose- Clever Fella xx (Irländsk galoppör...) Kapplöpningsgalopp, fin skritt och världens mest svårridna trav.

Det var hästar som av olika anledningar hamnade i min vård och jag såg utmaning och ett stort intresse för att utbilda. Vad jag lärde mig mycket!

Ingen av dem har gjort avtryck i den hippologiska historieboken men alla tre har sina egna rum i mitt hjärta. Alla tre var ärliga, modiga hästar med oerhört stora hjärtan.

Så, vill du till den internationella elitnivån, skaffa sponsorer med mycket god ekonomi. Du lär behöva en lastbil full med utomordentligt begåvade hästar.

Drömmer du om Grand Prix och är där ett vanligt liv med civilt jobb, familj och barn ska samsas med hästen, gör vad du kan med den häst du har. Hängivenhet, intresse och kunskap samt ett bra träningsupplägg kan bära långt. Just nu håller jag tummarna för det ekipage som snart ska ut på nya äventyr.