Där kom dippen

Efter att ha jobbat på tre olika ställen kan jag konstatera att efter cirka en månad kommer den, dippen.

Min egna teori är att när man börjar på ett nytt ställe känner man in sig i början. Man lär känna hästarna, sin nya tränare och allt känns nytt och kul. Men efter ca 4 veckor har man ridit in sig på hästarna, man ställer högre krav på sig själv och förmodligen gör ens tränare samma sak. Dessutom kanske man har något sitsfel man jobbar på. Jag har till exempel fått kämpa med mina armbågar, stilla händer och inte övertrampa ned hälen. Så nu känns det som att jag inte kan rida alls. Min kropp bara skumpar omkring, jag kan inte följa med hästen och mitt överliv är spänt för att försöka hålla mina armar stilla (fast när man spänner sig så rör sig allt iallafall..). Ungefär så kul känns det just nu.

Men när jag flaxade omkring på hästen idag medans Paulo stod och skrek på mig, tänkte jag på Biggan som är yogalärare. Ni som yogar vet hur jag menar, ni andra kan säkert hitta en liknande situation. Känslan när man befinner sig i en position där allt gör ont och man helst vill skrika. Då tittar man på Biggan som ler så glatt och säger "Give it a smile". Efter 30 minuter av lektionen idag var jag på väg att ge upp och gå in med hästen i stallet. Då tänkte jag på Biggan, jag hoppas att Paulo inte blev förolämpad, men jag log mot honom och kämpade vidare. I slutet fick vi faktiskt till det stundvis och det blev så mycket lättare när jag skrattade åt situationen, kroppen slappnade av och jag kunde fokusera istället för att tänka "jag kan inte rida!".

Vår sinnesstämning är otroligt avgörande för om ett ridpass ska gå bra eller dåligt. Det handlar om att kunna fokusera på de bra stunderna, även om de är korta.

Det har mamma lärt mig :) !

Sov gott

På tävling är det extra viktigt att ta med sig vad som var bra istället för att tänka på det negativa. Du kanske inte vann, men det gick bra på framridningen eller att ni fick till en fin sluta. Jag tror det är den mentaliteten som gör en vinnare!