Blev det skavigt i tv-soffan?

Mitt i ridsportens stora julfest SIHS så väljer mainstream-tv att göra plats för ett samtal om hästvälfärd inom sporten med tre inbjudna hästexperter. Om du lyssnar på det igen så är det ett ganska balanserat samtal där olika perspektiv och synvinklar lyfts fram och alla tre gästerna får säga sin åsikt.

• Läs mer: Efter skandalerna: experter diskuterar hur ridsporten förändras

Ändå ser ett antal kända och okända ryttarprofiler bokstavligen rött och öser ilska och frustration över inslaget i sina sociala kanaler! Varför?

Kognitiv dissonans är ett socialpsykologiskt begrepp som beskriver det obehag vi upplever när våra känslor, värderingar, idéer och beteenden inte stämmer överens med varandra. Det ger upphov till en psykologisk stress som är obehaglig för oss och som vi gör allt möjligt intressant för att komma undan.

Ett typiskt scenario för kognitiv dissonans är när vi presenteras med nya fakta eller nya idéer som inte stämmer överens med det vi tidigare känt till. Om det handlar om något där vi lagt ned mycket tid, känslor och/eller pengar så blir det ofta svårt att förhålla sig till nya idéer som går emot det vi tidigare trott.

Jag minns t ex min mammas förnärmade fnysningar när jag kom hem från BB med min förstfödda och inte ville att hon skulle ha talkpuder på bebisrumpan, det skulle vara bröstmjölk och luftning hade barnmorskorna lärt mig! Nu är det mer än 20 år sedan jag senast hade blöjbarn så det är säkert nya rön igen. Är kanske talkpudret tillbaka?

Jag hoppas så klart att jag inte kommer att huffa och puffa som min mor om det blir aktuellt med barnbarn någon gång, men säker kan en inte vara när det gäller kognitiv dissonans. Jag har faktiskt redan fått checka mig själv några gånger i umgänget med nyblivna bebisföräldrar när temat samsovning kommit upp. Det gör man tydligen inte längre pga risker, iaf inte utan en särskild anordning i sängen. När det begav sig för min del var samsovning något som rekommenderades och nu 25 år senare är det tydligen inte bra.

Jag kan känna hur jag får ett emotionellt påslag och att en lust att argumentera mot de nya rönen bubblar i bröstet. Som alla bebisföräldrar har jag investerat massor av tid och känslor för att få nattsömnen att fungera. Jag får helt enkelt kognitiv dissonans av att höra att det som jag praktiserat kan ha varit farligt för mina barn. Eftersom jag är medveten om, och faktiskt nyfiken på, mina reaktioner så sväljer jag mina spontant uppdykande motargument och tänker att jag behöver lära mig mer innan jag tycker något alls.

Men i fallet med tv-inslaget ovan så verkar vissa av etolog Renate Larssens reflektioner och frågor ha landat på tår som är så ömma att innehavarna glömmer att de har en hel fot att stå på. Varför annars blir det omöjligt att vila i att Sandra Ruuda från SvRF och unghästutbildare Björn Svensson bedyrar att hästarna mår bra och har roligt och att det svenska hästvälfärdsarbetet ligger i framkant? Varför provocerar det så in i bänken att Renate uppmanar oss att fundera på om ridsporten ska lägga ribban vid att att hästarna inte far fysiskt illa av ridsporten eller om vi vill att hästarna själva ska känna glädje och njutning av att delta?

Jag tror att svaret ligger i att här finns redan en kognitiv dissonans i oss alla. Ett själsligt skav som vi fått bära med oss sedan vi först började rida och som hästvärlden har utvecklat effektiva medel för att hjälpa oss hantera. Vi hästmänniskor har nämligen en livslång träning i att hantera skavet med allehanda omskrivningar, bagatelliseringar och förnekelser.

Vi pratar om hjälpgivning och inverkan i stället för negativ förstärkning och försvagning. Vi slår så klart inte hästen, vi bara korrigerar ett oönskat beteende. Och korrigerar vi inte så är vi dåliga hästmänniskor som kommer att få farliga hästar. I vissa kretsar får vi inte ens säga spö eller pisk, det heter stick, pekpinne eller är en förlängd arm. Vi beskriver hästar som lata, fjantiga, stoiga eller säger att de har olater i stället för att överväga om träningen och hästhållningen är anpassad efter hästens faktiska behov. Vi är ofta tvärsäkra på att hästen inte är rädd eller har ont utan bara krånglar och testar fastän vi i studier har visat oss vara dåliga på att avläsa stress och smärta hos hästar, även när vi har lång erfarenhet. Antagligen för att vi från unga år tränas på att bortse från eller feltolka många av hästens signaler.

Om hästar kunde skrika eller gny som hundar när vi gör dem illa eller när de känner sig rädda och stressade – då kanske träning och tävling sett annorlunda ut? Då hade det kanske inte hjälpt att ridspöet är glittrigt när vi vill lära ett litet barn att använda det? Det är ett mycket obehagligt mentalt tillstånd för oss människor att känna att våra värderingar inte går i linje med våra handlingar. När vi presenteras med tankar och idéer som sätter spotlighten på att det vi gör kanske inte helt stämmer överens med den sortens person vi vill vara, då är vi ofta snabba som attan på att trixa oss ur det mentala obehag som uppstår!

Det är vanligt att vi värjer oss mot vår kognitiva dissonans genom någon av dessa fyra strategier:

• Ändra en av tankarna. T ex: jag får höra att det finns risk för att hästar inte tycker att det är roligt att tävla och att vi hästmänniskor ofta misstolkar hästars emotionella uttryck. Då kan jag bestämma mig för att ändra på den jobbiga tanken genom att tänka på alla gånger jag uppfattat att min häst har tyckt att det var roligt, och bestämma mig för att iaf jag är bra på att avläsa mina hästars emotionella uttryck.

• Ändra på mitt beteende. Om jag inte lyckas ändra på tanken att det finns risk för att hästen inte tycker att tävling är lika roligt som jag själv gör, så kan jag behöva ändra på mitt eget beteende för att komma ur skavet i själen. Jag kanske väljer att sluta tävla. Jag kan också välja att utbilda mig för att bli bättre på att avläsa hästars känslouttryck så jag kan känna mig tryggare med när jag och hästen vill samma sak.

• Lägg till en eller flera nya tankar. Jag kan också lägga till en ny tanke för att lindra skavet. Att tävla är kanske inte så roligt för hästen men jag kompenserar genom att ta så väl hand om min häst på andra sätt att det väger upp det. Jag behandlar min häst som en kung!

• Bagatellisering/förnekelse. Jag kan också välja att bagatellisera den nya tanken eller misstänkliggöra upphovet till den. Jag kan t ex intala mig själv att forskning är missvisande, att det inte gäller just min typ av häst, eller att den/de som framför nya tankar och idéer är ute i onda avsikter eller helt enkelt är för okunniga. Alltså behöver jag inte ta till mig den här nya tanken och jag kan fortsätta göra som jag alltid har gjort utan att ändra på något. Är dissonansen stark kan jag behöva skapa distans mellan mig och de nya tankarna genom att verkligen svartmåla den/de som för fram dem. Gärna tillsammans med andra för att få bekräftelse på att jag tänker rätt.

Att få genomslag för nya idéer och forskningsresultat är extra utmanande i en konservativ, traditionell miljö med starkt grupptryck, och därför det tar sådan tid i hästvärlden. Som kollektiv betraktat rör vi oss väldigt långsamt mot bevisat hälsosamma saker som mer utevistelse i större hagar, mer grupphållning, lösare nosgrimmor, senare avvänjning av föl, mer positiva inlärningsmetoder osv.

Forskare och institutioner kämpar för att nå ut med nya kunskaper. Det finns massor att läsa, titta på och lyssna på alldeles öppet och gratis för alla t ex via:
Hästar - Allt om hästen med HästSverige
Utbildning, träning och tävling med hästens välfärd i centrum | Externwebben
Podd: För hästens bästa – samtal om att arbeta med hästvälfärd | RISE

Men så enkla och rationella är inte vi hästmänniskor att vi sätter oss på en gratis skolbänk och förändrar våra praktiker! Dels påverkas vi som sagt av den emotionella, ekonomiska och tidsmässiga investeringen vi redan gjort i att göra på ett visst sätt. Att ändra på något innebär också att vi både inför oss själva och för omvärlden måste våga stå för att vi kanske inte gjort saker på ett helt bra sätt tidigare. Det väcker skuld- och skamkänslor att inse att vi tidigare gjort sådant som kanske varit smärtsamt, obehagligt eller ohälsosamt för våra djur. Eftersom vi människor är allergiska mot skuld och skam så fortsätter vi paradoxalt hellre att fortsätta göra som vi gjort i stället för att rätta våra misstag. Slutligen har vi svårare att ändra oss om vi befinner oss i miljöer där det finns ett socialt tryck att alla ska göra på ett visst sätt och vi är rädda för att bli utstötta.

Jag tänker att ytterligare en försvårande omständighet för hästbranschen är att de som är yrkesverksamma inte har någonting i sina utbildningar till ryttare, tränare, domare, uppfödare etc som rustar dem för kritiskt granskande, källkritik och etiska dilemman. Medan vi som har akademiska utbildningar av olika slag har vetenskapsteori, statistik och forskningsmetodik som en grundkärna i våra utbildningar och yrkesutövning. På mitt jobb går det inte en vecka utan att vi har djupa diskussioner om etik, evidens och ny forskning inom vårt område. Medan man som professionell inom hästbranschen mer är skolad att följa traditioner och läror. Det akademikerförakt som ryttarprofilerna stoltserar med är beklämmande och pinsamt. Det bidrar knappast till att föra ridsporten framåt mot det förändringsarbete som är nödvändigt om sporten ska behålla någon social licens över huvud taget.

Att åtminstone känna till fenomenet kognitiv dissonans och vara lite utforskande kring vad som händer i psyket när information, påståenden eller nya forskningsrön upplevs som störande och provocerande kan hjälpa oss förstå både oss själva och varandra lite bättre. Mig hjälper det definitivt att ha mer tålamod med andra när vi tycker olika. Vilka strategier använder du just nu för att hantera det som skaver?