Allt är inte grönt, till en skånings förtjusning – ridresan till den gröna ön Irland

Under natten hade Klas bestämt sig för att han ville rida, han har ju aldrig suttit på en häst förr. Det blev en lektion på banan tillsammans med Jens. Hans första lektion visade sig mycket succérik, hans balans och följsamhet var super så det blev både skritt, trav och galopp samt ett litet skutt. Helt galet at vissa kan lära sig så fort! Men allt var säkert och kontrollerat och vår ridlärare var lika engagerad och pedagogisk för dessa två nybörjare/orutinerade som för oss. Men sen började det roliga för mig och Sara.  Vi är ju här för att mängdträna så vi red tre pass under dagen. Alla på terrängbanan!

Dagen har varit fantastisk. Vi började med något som jag i mitt skånska hjärta blev mycket glad för. Något som jag aldrig ens vågat tänka på att få lov att göra hemma, även om det ser mycket frestande ut. Nämligen att galoppera på en stig mitt i rapsfältet. En härlig galopp för att värma upp hästarna inför hoppningen. Blommor långt över magen på hästarna, de skimlar som var med var fullständigt gula på bogarna när vi kom tillbaka, men de njöt det. De blommor som nådde in över stigen skapade motstånd i stigbyglarna och det var bara en härlig känsla.

På väg ut för uppvärmingsgalopp

Efter uppvärmningen började vi enkelt med däckhinder. Jag fick rida Herbert, en apelkastad grå skimmel som lotsade mig säkert över hindren. Trots att det inte var högt, kanske 60 cm så gick pulsen upp de första gångerna. Tempot var lite högre än att hoppa hemma och tanken om att det är fasta hinder leker lite i huvudet. Vi fick en bra start och kände att nervositeten byttes mot glädje och självförtroendet växte.  Man känner sig som Sara Algotsson, det går fort och det kändes högt och adrenalinet kom igång. När man sen ser bilder och filmer över det hela kommer man snabbt ner på jorden, hindren är verkligen små. Men vad gör det, det är roligt och alla har vi börjat någonstans.

Instruktioner av Maria

Andra passet följde Jens med ut på terrängbanan och han blev en lika stor solstråle som oss. Vi fick galoppera fram på deras rundbana och sen fick vi hoppa små stockar, däck och så var det dags för bank, upp och nedhopp. Maria var som vanligt pedagogisk och gick igenom de nya hindertyperna på ett bra och enkelt sätt. Jag tycker det var superkul att hoppa uppför, men nerför kändes lite konstigt. Vi fick avsluta det passet med att hoppa en tre-kombination som bestod av ett smalhinder-upphopp-smalhinder och sen fortsätta på en linje med däck och räcken. Jag hade fått en ny häst som heter Fabae, han är 19 år! men kändes som 7. Han hade avslutat sin karriär som fälttävlanshäst på trestjärnig nivå men blev rastlös av att vara pensionär så nu är han den perfekta partnern för en som mig. Han var ädel och var som en målsökande robot efter hindren. När man hoppat ett hinder kände jag bara hur han sög tag i nästa och det gällde verkligen för mig att styra och hålla koll på tempot så vi kom dit vi skulle, annars hade han nog hoppat allt som det fanns möjlighet till.

Fabae och jag värmer upp på en liten stock

Tredje passet var utan grabbarna, de valde att ge sig ut och springa istället. Så tyvärr inga foto här. Men vi fortsatte vår utveckling och fick hoppa två olika vattenhinder. Över en stock-ett galoppsprång-ner i vattnet-upphopp- ett galoppsprång-ny stock, kurva och sen en stenmur. Hela tiden med bra instruktioner nu när det var ett nytt hinder.  Tre timmar terrängridning och jag känner att det är så roligt. Hästarna njuter det, och både jag och Sara har flyttat oss så enormt mycket mentalt men också tekniskt under denna korta stund. Vi längtar efter morgondagen, även om vi nog kommer ha en del träningsvärk.