You live you learn...

I torsdags fick jag upp en bild på Facebook. Den visade mig och Ferdinand och bildtexten lydde " First time in the saddle", eller första gång i sadeln på svenska. Det var tre år sedan och det har hänt mycket på den tiden. Han har utvecklats från en talangfull, men rätt så nervös och osäker liten 3-åring, till en självsäker och cool 6-åring. I veckan som gått har vi jobbat mycket med samling och tagen bakdel och han bjuder mig stundtals på både tramp och fina slutor. Åh vad jag älskar den hästen! Han är så rolig att rida och träna! Men det har tagit tid. Jag tror att Ferdinand har kommit in i mitt liv för att lära mig tålamod. En egenskap som jag erkänner inte är den mest framträdande i min personlighet... Men just nu är han värd varje uns av tålamod och tid som jag lagt ned, för han är bara så fantastisk! Man lär så länge man lever, och tur är väl det!

Min fina, fina älskade häst! Bilden på mig och Ferdinand för tre år sedan kan ni se på min facebooksida https://www.facebook.com/horseandhuman/

Jag brukar säga att Domingo har kommit in i mitt liv för att lära mig ödmjukhet. Det är nämligen inte så lätt att rida när man sitter på en laddad bomb, men något som gör det ännu svårare är alla dömande blickar! Jag vill sticka ut hakan lite och säga att det är ett svenskt fenomen. Ni vet - jantelagen och allt det där. I Tyskland fick jag aldrig några sneda blickar. Tvärt om så kom folk fram till mig efteråt och klappade mig på axeln och sa "wow, så fantastiskt att du klarar av den där hästen". I början när det hände trodde jag att de skojade eller var sarkastiska... Så ovan var jag vid att man berömde varandra, istället för att döma. Men de menade allvar och jag märkte snabbt hur mycket bättre det gick att rida. Hur mycket mer avslappnad min häst blev när matte slapp oroa sig för läktarkårens dömande blickar. Han kunde fortfarande ha sina dagar, men de blev färre och mildare. Nu låter det som om han är världens monster! Det är han inte! Han är magisk att rida på en bra dag (och de är trots allt betydligt fler än de dåliga). Men så kan han också ha dagar när han står mer på två ben än på fyra. Min förre tränare kallade honom för ett "popcorn". Det kändes väldigt passande!

En annan svidande lärdom som han gett mig är att hur bra man än rider och hur mycket man än tar hand om och månar om sin hästs hälsa så kan man inte stoppa alla hältor. Domingo har varit ett sorgebarn som har drabbats av mer eller mindre alla hältor, syndrom och skador som finns i boken... Ni vet vad SIS är? Skit I Sadeln, och hur det raljeras och skylls på ägaren (fel ridning, fel foder, fel sadel, fel hovslagare osv) när en häst blir skadad. Och jag som ändå är utbildad massageterapeut (jag borde ju kunna förebygga varenda skada) kände mig ett tag så misslyckad som både hästägare och ryttare att det knappt var roligt att gå till stallet längre. Sen skaffade jag Ferdinand som knappt varit skadad eller halt en enda dag på tre år och insåg att det kanske inte är jag som är SIS ändå...

För trots att jag gjort allt för min häst (anpassat sadel, ridit för duktiga tränare, gett honom vilodagar och varit noga med fram- och avskrittning, masserat, kollat tänder, avmaskat, anlitat duktig och dyr hovslagare osv), så gick han sönder gång, på gång, på gång. Och varje gång gick mitt hjärta sönder i tusen bitar tillsammans med honom. Efter detta har jag slutat att döma folk som har halta hästar. Självklart är det så att det finns gånger då man hade kunnat förebygga skada eller gjort saker bättre. Men det är så lätt att skaka på huvudet, och prata bakom ryggen på folk. Jag har sett många exempel där det tisslas och tasslas om att hen borde gjort annorlunda, och om hen bara hade ... så hade hästen varit frisk osv... Och nu pratar jag inte om folk som anlitat hästpratare på distans till sin halta, magra häst! Utan om helt vanliga, seriösa medelsvenssonsryttare som tränar för tränare och anlitar veterinär och gör så gott de kan för sin häst. Det ger så mycket mer om man istället stöttar och höjer varandra!

I dagsläget har Domingo varit frisk och ohalt i drygt två års tid. Jag har hittat en balans och ett sätt att rida/träna och sköta honom som fungerar för just honom. Dessutom har han fått tid att växa och mogna i kroppen, och det tror jag spelar en stor roll i just hans rehabilitering. Han fortsätter att lära mig nya saker nästan varje dag.

Här är en relativt nytagen bild på mig och Domingo när vi leker med lite tramp på banan.