Vila i frid, våra fina hästar

Jag kommer för alltid minnas din päls mot min hud, din andning och dina mjuka näsborrar.


Vår skatt, vår vän och själsfrände.

Jag och Per kan inte minnas vårt liv utan dig i det. Så länge har du varit en del av vår familj. Älskade Cajza.

Det är med respekt och kärlek vi ser dig djupt i ögonen och ser det där vi egentligen inte vill se.Ser hur du hamnar på efterkälken, ser du du inte orkar hålla fanan lika högt som du brukar, ser den matta blicken i annars så pigga ögon, och framförallt känner värmen i det där frambenet.Men så har det kommit glimtar under sommaren där jag tänkt att du är inte redo. För vi är inte redo.

Men vi älskar ju dig. Du har lagt hela grunden för det liv vi lever, för miljön våra barn växer upp i och lärt mig känna kärleken till hästen och att lita på min magkänsla.

Jag minns när vi pensionerade dig. Hur veterinären sa att det var för tidigt, men jag stod på mig om röntgen. Hur förvånade vi blev av att se förändringarna och hur lätt valet blev att sitta av. Med det i bakhuvudet vet jag att du drar upp din sköld och visar inte hur ont du egentligen har.

Dagens beslut att låta dig somna in med din son Concorde är det tuffaste jag tagit. Med så fullt av respekt och kärlek för det känns som att bröstkorgen ska explodera.

Jag var inte redo. Jag hade aldrig blivit redo. Men alla tecken visade mig att du var.

Att säga tack går inte. Jag kan inte tacka dig för allt du gett mig. Känslorna ryms inte i det ordet. Men jag försöker. Tack, jag älskar dig och lovar att ingen någonsin kommer kunna mäta sig med dig.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

När solen sjönk över Gottröra bjöd vi Concorde "Conny" och Cajza på godis och morötter. De har haft en härlig dag ute med sina vänner och med den största av respekter fick de sedan somna in. Att säga att vi är ledsna är inte ens i närheten av våra känslor. Vi känner sorg över sagan med Conny som vi inte ens fick påbörja. Vi känner tomheten efter Cajza. De gnäggar identiskt och jag kommer nog för alltid gå här hemma och lyssna efter de båda.


En dag kommer jag berätta varför vår 2:åring efter Cajza behövde avlivas, istället för att påbörja inridning. Men jag är inte redo ännu. Jag har inte kommit över smärtan att om jag blivit informerad om hans fraktur så hade jag kanske kunna rädda livet på honom. Nu fick jag upptäcka det själv, alldeles alldeles för sent, och trots att så många veterinärer engagerat sig, både i Sverige och utomlands så var svaret samma från alla. "Det går inte". Jag har skrikit, gråtit och bönfallit dem. Ta alla pengar jag har, men rädda livet på honom. Men det fanns ingen utväg som gjorde mig lycklig. 

Jag kommer minnas detta som mitt livs förlust och aldrig någonsin kommer jag släppa någon av våra hästar utanför gården. Låt mig läka och komma över chocken. Sen ska ni få veta. 


Våra älskade hästar, mor och son. Jag hoppas ni går på det eviga sommarbetet tillsammans nu <3 


Mvh Annelie @stallsteningeby på instagram