Vi vinner och vi förlorar...

Sport- och idrott förenar människor, skapar kontakter och lägger grunden för vänskap. Jag sysslar med två sporter, en i mitt arbete och en som hobby och fattar ni hur många människor jag träffar?

En golfrunda tar några timmar och då får man tillfälle att lära känna nya människor. Samtalet handlar ofta om vad man jobbar med och mitt yrke, att jag arbetar med hästar väcker alltid nyfikenhet och positiva frågor. Jag är alltid ensam företrädare för mitt yrke.

För några år sen träffade jag en kvinna, Maria, på min golfklubb som jag sen har spelat många rundor och tävlingar med. Hon hade aldrig ridit men hade en nära väninna som hade häst och tävlade i dressyr. Det var så vår vänskap startade för Maria var nyfiken på mitt jobb.

Under alla de timmarna som vi spelade kom vi varandra ganska nära. Som alltid vet man aldrig vilka öden och prövningar människor bär med sig och M hade fått sin beskärda del under sitt liv.

2016 berättade Maria för mig att hon fått cancer, denna mänsklighetens förbannelse. Hon hade drabbats av någon elak variant, utan hopp om möjlighet till operation eller varaktig behandling.

Det har gått upp och ner, mest ner, men vid sista tävlingen vi spelade i höstas var Maria vid gott mod. Hon hade tagit sig igenom en superbehandling och mådde ganska bra. Hon hade fixat sitt liv så hon kunde göra det hon orkade och ville de åren hon hade fått sig utmätt.

"Vi spelar nya tävlingar nästa säsong Kajsa!" Det sa Maria när vi skildes åt i oktober.

Häromdagen köpte jag nya, speciella julgranskulor, hos Cancerfonden. Mitt bidrag till forskningen och till alla drabbade. Idag fick jag veta att Maria och jag spelat vår sista runda...

Båda mina sporter har gett mig många vänner och ett väldigt stort kontaktnät. Det är en ynnest tycker jag.

Det gäller att ta det vi får av livet och förvalta det väl. Att jag får göra det jag brinner för, att hitta lusten och glädjen i det jag gör varje dag är en välsignelse.

Mitt jobb är fantastiskt, jag får lov att dela glädjen som hästarna och ridningen ger mina elever.  Jag pratar varje dag om att ridningen ska vara rolig, att vi ska vara rädda om våra hästar och förvalta dem väl. Allt vi gör med hästarna ska räknas, inte bara resultat, rosetter och procent.

Jag tycker att det är fantastiskt mycket roligare att skrattar åt oss själva, åt framsteg och våra eventuella tillkortakommanden på träningen än att höra en ryttare spotta och svära åt en "dum" häst.

Det är det bästa som finns att galoppera i full fart, det är genuin lycka att få ha en häst. Den här unga tjejen vet det för hon har precis hittat en fin häst efter många månaders sökande.

Jag tänder ett ljus i decembermörkret, tänker på och gläds åt alla fina människor och inte minst hästar jag fått träffa hittills. Det är en av livets gåvor till mig...

                           // Kajsa