Vi gjuter vidare!

Jahopp.... Nu har tiden visst sprungit iväg igen. Det känns som om vi jobbar som tokar just nu. Fast jag vet inte om det syns så mycket på ridbanan... Alla ni som byggt något vet vad jag menar. För alla er som inte har haft ett bygg eller renoveringsprojekt modell större, så kan jag berätta att det är två steg fram och ett steg bak - hela tiden!

Det går till ungefär såhär: Jag planerar och förbereder vad vi ska göra så gott jag bara kan (inte så himla lätt alla gånger när man inte har någon tidigare erfarenhet av t.ex. markjobb och staketbygge som vi pysslat med sista tiden). Sedan har vi projektmöte (eller frukostfika kan man ju också kalla det) där alla sätts in i vad som ska göras och vi diskuterar igenom så att jag tänkt rätt, och eventuellt vad som är nästa steg. Sedan går vi ut och börjar bygga. Strax efter att vi börjat bygga kommer vi på att vi trots allt saknar något, eller vi stöter på ett oväntat problem som t.ex. en trädrot, en stor stenbumling, en el-kabel eller något annat djävulskap som gör att vi måste stanna upp och/eller tänka om. Tillbaka på ruta två med andra ord - kort projektmöte - som antingen resulterar i att någon sätter sig i bilen och åker iväg till närmsta bygghandel, eller så fortsätter vi jobba oss runt dagens problem med de verktyg som vi redan har hemma. Strax efter att vi fortsatt jobba på det nya sättet som löst gårdagens problem så stöter vi på ett nytt oväntat hinder - nytt projektmöte - ny lösning - fortsätta bygga - och så håller vi på så tills solen går ned... Eller tills hunden behöver bajsas, hästarna tas in och fodras, katterna ses till eller något annat av alla de saker som har en tendens att hända när man bor på en gård...

Men visst börjar vi se ljuset i tunneln! Eller staketet i tunneln är det kanske? Vi har mer eller mindre gjutit klart halva banan. Och mer eller mindre borrat alla hål på den resterande långsidan. Jag tar förresten tillbaka det jag skrev i mitt förra inlägg om att det är enkelt att borra hålen. Marken på långsidan mot bäcken var väldigt mjuk och lättborrad. Men på övre långsidan var det en helt annan femma! Min stackars man slet som ett djur i helgen för att komma ned med borren i den cementliknade marken. Nu när vi kommit in i "tänket" med mätandet så känns det inte så himla svårt längre. Så det som förra helgen var lätt, var denna helgen svårt och tvärt om. Imorgon kommer mina svärföräldrar och hjälper till lite så då är vi fem personer som kan jobba. Jag räknar med att vi blir klara med allt borrande och i stort sett allt gjutande. Sen kan vi börja såga och sätta upp stolparna och voilà så har vi ett staket! Det känns så himla häftigt! Det här blir en av de få saker som vi gjort hittills som kommer att finnas kvar i många många år framöver. Tänk när jag rider eller håller lektioner på banan om 10 år! Då kommer jag antagligen helt ha glömt vilket slit det var att få det på plats en gång i tiden. I nästa inlägg lovar jag att få med lite bilder på det vi gjort hittills!

Den här fina bilden hittade jag på www.ydre-grinden.se. Det är ett permanent dressyrstaket i plast. Jag inbillar mig att mitt staket kommer att se ut lite som detta (i alla fall sett innifrån banan) när det är klart. Snyggt va?!