Välkomna till min blogg!

Hej! Många av er har säkert hittat hit från artikeln om mig här på Hippson, så jag vet inte hur nödvändig en ingående presentation av mig är. Hur som helst, för er som inte läst intervjun (ni hittar den här): mitt namn är Lovisa, 30 år gammal och jobbar som tävlingshästskötare åt Bertram Allen. Som hästskötare har jag jobbat i snart nio år och jag började hos Bertram i februari 2021.

Hur jag hamnade i den här branschen? Rena slumpen. Jag är uppvuxen med hästar och redan som liten var jag mer intresserad av att ta hand om hästarna; spenderade varje vaken minut i stallet och väl hemma läste jag varenda bok jag kunde hitta om våra fyrbenta vänner. Jag var helt enkelt en riktig hästnörd från dag ett, men att man kunde jobba som hästskötare visste jag knappt om. Söndagarna spenderades framför SVT:s Världscupsändningar och höjdpunkten på året var förstås Göteborg Horse Show - det är roligt nu när man tittar tillbaka på det: hur fascinerad jag som liten var var av allt det som i dag är min vardag. Tvingade med mamma till lastbilsdelen av Svenska Mässan för att fascineras av de otroliga hästlastbilarna, sprang på autografskrivningar och åkte hem och drömde om Baloubet du Rouet, Mynta och Equest Carnute.

Där allt började: i spiltstallet hos Alingsås Ryttarsällskap med min favoritponny Evelyn

Spela fram tiden några år, sista året på gymnasiet. Här någonstans har jag insett att jag vill jobba med hästar i framtiden och har, som så många andra, insett att den “enklaste” vägen dit nog vore att jobba med unghästar (vilket säger något om min självinsikt på den här tiden eftersom jag fortfarande var rätt feg i sadeln). Den drömmen tog slut i ridhussanden på ridklubben i staden när jag åkte av under ett hoppass och skadade nacken. Minns inte mycket från den tiden men jag fick lov att ge upp ridningen. I stället reste jag till USA för att leva ut andra drömmar men saknaden efter hästarna fanns alltid där och när jag kom hem till Sverige hösten 2014 var jag djupt deprimerad och helt ärligt rätt trött på livet. Jag hade en kompis som hade åt till Tyskland för att jobba som hästskötare och där någonstans fick jag upp ögonen för branschen. Jag la upp en annons på Hästnet om att jag sökte jobb och ett par dagar senare hade jag 30, 40 jobberbjudanden. Mycket var så klart från mindre, svenska stall: 3000 i månaden, svart, du får boende och kan ta med en egen häst. Inte jättelockande, inte ens för någon som aldrig testat på branschen. Ett meddelande stack ut, från en svensk tjej boende i Schweiz som drev hoppstall med sin pojkvän.

Femåriga Evita var min första jobbkärlek

Sagt och gjort, ett par dagar senare tog jag mina två resväskor och åkte ner till det lilla alplandet. Tanken var att testa på det i ett halvår men jag blev kvar i nästan två år innan jag hamnade i Belgien och Stephex Stables, men det är en annan historia. Hos Lovisa och Pascal lärde jag mig att jobba hårt, vi hade 25 hästar mellan oss tre och åkte på ändlösa nationella tävlingar med lastbilen full varje vecka. Jag älskade det! Så här nio år senare kan jag inte förstå hur jag höll motivationen uppe men där och då var det det roligaste jag hade gjort. Jag fick min livsglädje tillbaa och ja, jag vet att det låter klyschigt men hästarna räddade mig, de gjorde verkligen det.
Och här är vi nu. Stall, ryttare, hästar och tävlingsplatser har passerat genom livet och jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på vägen. Det jobb jag har i dag har inte mycket gemensamt med det där första jobbet, men grund-DNA:t är det samma - kärleken till hästarna. Från tolv hästar på nationella tävlingar i Schweiz till en, två hästar på mästerskap och stora tävlingar världen över. Min hjärtehäst i Schweiz var ett femårigt sto som hette Evita Peron och min hjärtehäst nu är vår OS-häst Pacino Amiro. Jag älskade och älskar dem lika mycket.

Hästen som tagit mig världen runt, min bästa vän - Pacino Amiro "Buddy"

Nu blir det långrandigt här, ni som vill fortsätta följa min blogg lär få vänja er vid det men för nu säger jag tack för förtroendet och vi hörs snart igen!

Lovisa