Upp-och-ner, upp-ner.

Nu har jag varit iväg igen, på annan ort, undervisat och pratat ridning utan uppehåll i två dagar.

Det är under dessa långa dagar med många instruktioner som jag kan börja fundera över sammanhang och betydelse i det jag pratar om varje dag.

Jag påpekar ofta vikten av att kunna rida lätt i balans. Lättridning är svårt och långt ifrån något alla kan. Här är en tjej som kan.

Det jag ofta ser är ryttare med framskjutna höfter och därför en kropp bakvikt. Alltså blir det en rumpa som "bumpar" ner i sadeln både oföljsamt och ibland med dubbelstuds.

Jag har skrivit om detta förut, att lättridning 2.0 borde vara bättre än den jag fick lära mig. Men det verkar sitta som lim i sadlarna, att vi fortfarande rider lätt som rekryterna gjorde i manskapssadlarna.  Hej å hå, upp-ner, höfterna fram!

Men vad jag kom att fundera över nu var det eviga tjatet om att man ska rida lätt på "rätt ben". Jag hade med en ryttare i helgen som helt tappade fokus i varje övergång galopp-trav för att hon skulle se efter att hon hamnade på rätt ben i lättridningen. Ingen bra grej...

Vi fick lära oss när jag började rida,  att just detta sittande på rätt ben var livsviktigt för hästens välbefinnande.

"För varje gång du sitter ner på fel ben slår du in en spik i hästens kistlock!"

Det gjorde att vi alla hästälskande ungar hellre dog än hamnade på fel ben. Tveksam pedagogik om du frågar mig.

Så nu undrar jag hur viktigt det där egentligen är? Jag tittade väldigt ingående på en ung häst idag och kunde inte komma på vad som skulle ställa till så stor skada? Rider ryttaren lätt korrekt och hästen går i balans kan det inte spela någon roll. Rider ryttaren lätt i bakvikt och trillar ner i sadeln är det lika illa vilket ben den råkar "bumpa ner på, tänker jag.

Men är det så att det verkligen har betydelse har jag förlängt livet på många hästar, för jag rider med min erfarenhet om spikarna i hästen likkista ALDRIG lätt på fel ben.

                                            //Kajsa