Underskattade serpentinbågar

Hela gänget samlat efter sista ridpasset. 

Den sista dagen av tre på Flyinges sommarkurs bjöd på härlig galopp både under kontrollerade former – och mindre kontrollerade former, om man säger så.

Under morgonens dressyrpass var det Martin Umareus tur att drilla oss. Den här gången red vi på den fantastiska banan vid Kastanjegården. Där kan man snacka om klassisk mark för ridkonstens frammarsch. I vanliga fall tränas det piaff och passage så det står härliga till där och atmosfären får en att sträcka på sig lite extra.

Jag fick äran att rida ett sto vid namn Natty Light, hon såg inte mycket ut för världen kan jag säga. Liten, nätt, tanig och ja – sömnig kanske. Men icke, hon lurade mig verkligen med sitt lite alldagliga utseende.

Trött Natty?

I framridningen blev det mycket arbete på egen hand, under Martins övervakande blick så klart. Jag fokuserade på ”ögat” mellan revbenen och kände själv att det faktiskt gav resultat även idag. Tackar Mette Henriksen för det! Läs tidigare inlägg om sitsträningen nedan.

Bågar gör underverk
Vi fick sedan rida tre serpentinbågar över ridbanan.

– Bågarna är ett jättebra sätt att värma upp hästen på. Du kan rida den ganska lång och låg utan att sätta alltför mycket press men samtidigt checka av både dig själv och hästen, sade Martin medan vi snirklade oss fram.

Det är viktigt att man följer med med hela sitsen runt bågen, att axlar och höfter liksom svänger med så att man inte själv fastnar i svängen, med sitsen hjälper man hästen att forma om och rakrikta. Efter det påpekandet fick Natty Light mycket bättre placering på sina bogar i traven och flöt på riktigt fint.

– Serpentinbågarna avslöjar en hel del. Är hästen i balans i båda varven? Är ryttaren i balans i båda varven? Är hästen stel åt något håll? Kan den gå på rakt spår mellan bågarna? Att rida serpentiner som framridning är mycket bättre än att rida runt fyrkanten och lägga någon volt då och då. På bågarna utför du ett arbete tillsammans med hästen, som ger fokus och gör att hästen slappnar av, förklarade Martin mer ingående.

Natty Light var ganska skumpig att sitta ner på i traven – små korta steg, liksom. Men för en hoppehäst behövs ingen trav, tyckte hon kanske (hon har gått 1,20-hoppning och dessutom lämnat finfina avkommor, fick jag veta lite senare, hennes pappa är ingen mindre än Cardento). Hennes galopp var bara helt fantastisk. Jag kunde korta och länga, ställa lite hit och ställa lite dit – och hon var på plats, jaja – någorlunda i alla fall med tanke på mitt skumpande på ryggen. Med henne var det även lättare att hålla kvar kontakten, något som jag ju har fått jobba en del med under dagarna här på Flyinge.

Efter det passet var det svårt att hålla det där lite fåniga leendet borta från läpparna, det kändes verkligen riktigt bra!

Jane har gått 1,40-hoppning och tycker att det ska gå fort!

Härliga Jane fick på eftermiddagen det stora uppdraget att avsluta min sommarkurs på Flyinge under en uteritt. Hon var mer än glad över detta och tog tyglarna innan jag ens hann tänka tanken själv. ”Full fart, nu på en gång”, tycktes hon be om. Men hon fick, efter en del bestyr, nöja sig med ett par härliga galopper på ängen i parken intill Flyinge, och så en lång skrittrunda efteråt. När jag satte av henne kan jag säga att det brändes härligt i benen. Ni vet den där känslan när man har stickningar i musklerna, när det liksom kryper i dem?

Fullmatad men inte mätt
Ingen kan i alla fall påstå att vi har legat på latsidan de här tre dagarna, det har varit fullt ös från början till slut – vilket så klart har varit oerhört roligt.

Nu ska jag bara gå ut och nattfodra Natty Light som så klart fick följa med hem till mitt eget stall… Eller nja, drömma går ju. Tänkte för en stund att hon kunde bli min, de har ju så många hästar på den där riksanläggningen så en borde de väl kunna avvara, eller? Och kanske en fin sadel och ett träns också när vi ändå är igång? ; )

Skämt åsido, de här dagarna har varit oerhört givande för mig som ryttare, inte minst när det gäller att få ordning på sitsen. Frågan är bara om man håller i det här arbetet nu när man är åter på ”gammal” häst. Kanske är det dags för en inbiten hoppryttare och införskaffa en dressyrsadel, för att – så att säga – få lite ordning på saker och ting och bryta gamla vanor…

Jag hoppas att ni har fått lite tips och inspiration via den här gästbloggen härifrån sommarkursen på Flyinge. Jag känner mig fullmatad men inte mätt – det finns alltid mer att lära när det gäller ridningens ädla konst.

/Ida

Fika och kursutvärdering med ett glatt gäng tjejer. 

När vi fikade reds det fint på Kastanjegårdens bana.