Två par ridbyxor

Är du en hästmänniska ända in i hjärtat så förstår du hur ett par nya ridbyxor kan fungera som humörshöjare. Ibland, när livet tar en oväntad riktning kan de där ridbyxorna få en långt viktigare uppgift, att hålla modet uppe, att vara ett slags mål. De finns segrar som vinns utanför de stora arenorna.

Nu ska jag berätta en liten, alldeles sann historia ur två ryttarliv. Jag tar mig friheten att ändra några små detaljer för att hålla det privata fortsatt privat.

Mitt i den vackraste sommartiden förra året ringde en av mina elever och berättade att hon fått cancer.

Som alltid när jag får ett sådant besked av en medmänniska blev det alldeles tomt inne i mig. Tomt och tyst...

Jag har de senaste åren tråkigt nog haft fler människor i min närhet som drabbats och jag är fascinerad över den kraft jag känner från dem. Mitt i allt helvete som åtföljer en sådan diagnos växer det på något sätt fram en ny sida hos personen.

Vi pratade länge den dagen, jag förstod hur hon såg på sin situation och hur hon ville förhålla sig mot omvärlden.

Hon var oerhört klarsynt och organiserade raskt om sitt liv så hon kunde vara hemma och ta itu med det som skulle bli hennes liv från den dagen och ett okänt antal månader framåt. Hon ville fortsätta rida så länge det fungerade. Jag hjälpte sen till att skaffa en "pilot" till den av hennes hästar som skulle vara i arbete och på så sätt också vara ridbar den dagen hon kunde sätta foten i stigbygeln igen.

Det var det alternativet hon jobbade utifrån.

Någon gång sent på hösten, när hästen och t f pilot var på träning hos mig var ägaren med. Hon var opererad, mitt i en behandling och med ytterligare en riktigt tuff behandlingsperiod framför sig men vid gott mod. Hon berättade hon att hon köpt ett par nya ridbyxor, de skulle liksom få ligga och vänta och undrade om jag tyckte att hon var konstig?  Konstig, nää vilket mod tänkte jag.

Det där berörde mig djupt och jag tänkte mycket på de där väntande ridbyxorna.

En annan av mina elever har under många år kämpat mot helt andra, mer personliga problem. Det har varit ångest, olika  s k bokstavsdiagnoser, depressioner samt i spåren av detta en i sådana situationer inte helt ovanligt övervikt.

Hästarna och ridningen har varit hennes andningshål men även där har det strulat. Hon har haft oturen att köpa hästar som av olika anledningar inte fungerat, det har varit sjukdomar och hältor. Dessutom har hennes övervikt hängt som ett svart moln över henne.

Vi pratade mycket om hennes problem vid de tillfällen hon kunde träna men även om jag förstår ganska mycket så är jag inte den människa som kan lösa sådan problem.

Jag har skrivit, i ett tidigare inlägg om hur jag i vintras implementerade min golftränare tillika mentalcoach i mitt arbete med mina elever. Du kan läsa om det här: http://www.hippson.se/blogs/KajsaBostrom/kompis-med-hjarnan.htm

Jag hade vid två tillfällen bjudit in ett trettiotal av mina ryttare, vänner och golfvänner att inspireras av "Lasse". Där och då fann min elev den person, samme Lasse, som vi nu i efterhand kan konstatera, har kunnat hjälpa henne att växla in på nya spår.  Fortsatta samtal samtal med Lasse har hjälpt henne att hitta verktyg för att jobba vidare med sig själv. Inte minst att ändra sitt förhållande till mat och hur den påverkar henne.

Hon har också haft ett par nya (mindre) ridbyxor liggandes, som ett mål att kämpa mot.

Jag har denna veckan haft den otroligt stora förmånen att få träffa båda paren ridbyxor, uppsuttna,med sina ägare inuti. Betydligt friskare, gladare och piggare tjejer med siktet inställt framåt.

Hästar, ridning och inte minst ett par ridbyxor kan göra underverk med oss människor!

                                                              Bara att hoppa i!