Tur att det finns hästar

Någon dag ibland, speciellt på vinterhalvåret kan jag fundera på varför jag håller på med mitt jobb. Att vara tränare är på vintern är kallt, s----ns kallt. Ta på bra kläder, säger någon hurtbulle. Jodå, jag brukar ha ett antal lager av de bästa kläderna, men jag fryser som en hund.

En namnkunnig företrädare för yrket tyckte att vi, dressyrtränarna, bara ska jobba i isolerade ridhus och begränsa oss till att ha en handfull elever. Jaha, hur tänktes det där? Jag vet inte jättemånga ridhus i Väst- och Sydsverige som är utrustade på det viset och jag vet också många ryttare som vill ha hjälp.

Så jag biter ihop, stretar på genom vintermörkret och är lycklig när det är mars igen. Kylan är en nackdel med jobbet, fina hästar och engagerade ryttare är de stora fördelarna.

Trots (eller tack vare?) alla år som tränare kommer jag ofta på mig själv med att stå med ett leende på läpparna när jag jobbar. Anledningen kan vara en ryttare som får till det, en häst som verkligen anstränger sig att försöka eller bara en positiv och energifylld känsla.
Förra helgen hade jag kurs med elever jag jobbat med i många år. Båda dagarna var det en go´ känsla i ridhuset. Bra gemenskap, 10 grader varmt,  arbetsro och positiv inställning hos alla förgyllde den helgen. För att inte tala om alla duktiga hästar!

Igår var det "vanlig" måndag, men med sol och vi kunde vara på utebanan utan att jag frös! Dessutom var Dollan, en av mina favorithästar, på besök. Hon har det där jag gillar hos en häst och jag tror den har möjligheter att bli en riktigt fin dressyrhäst.

Många tycker hon är vacker, men det tycker inte jag. Däremot blir jag löjligt lycklig när jag ser hur hon tar till sig sina arbetsuppgifter, då blir hon vacker på något sätt. Eller kraftfull kanske är ett bättre ord. Både ryttaren och jag gick hem efter träningen med mungiporna vid öronen.

Möt Delores f -11 e. Diamonit - Fürst Heinrich: