Trotsåldern

Okej, klockan är nu efter sex. Nyss var den tolv. Vart tog dagen vägen?! Började i förmiddags med att mocka boxarna och fylla på vatten inne och ute. Tog sedan in Marcobus och gjorde i ordning honom för ett ridpass. Han är som sagt i trotsåldern nu (fabulous four liksom) och har mycket attityd och energi. Att göra i ordning honom på gången är inte lika lätt som det var i somras. Nu ska han buffas, lyfta på benen när skydden ska på, gärna nafsa lite också och sadlingen ska vi inte prata om. Då är öronen numera spikrakt bakåt och han är skitförbannad. Detta är något han har fått för sig att sura över. I stallet sätter jag sadelgjorden löst, och spänner den sedan i paddocken. Då reagerar han inte alls. Han gick för övrigt väldigt bra att rida idag. Han gjorde bara ett litet skutt i början när vi skrittade, men sedan var han väldigt samarbetsvillig och tuggade nöjt på bettet. Som tur är (?) så är han mest trotsig i hanteringen och inte i ridningen.

Väl nere i stallet sedan när jag borstade av honom så var han som vanligt gosig och go'. Han är ju så söt också så då står man ju gärna och gosar en stund, kliar bakom öronen och pussar på mulen.

Detta är ett I-landsproblem. Vad sjutton ska jag göra? Innan ridpasset är han sur som en riktig gammal gubbe och är riktigt ouppfostrad med sina olater. Efter ridpasset, när han är lite trött och mör, då är han världens gosigaste. Jag måste få slut på de sura minerna, men det innebär väl att jag måste lägga ner goset ett tag och bli tuffare mot honom? Det är ju så svårt att motstå de där snälla ögonen..

Erfarenhet av surpuppor, någon? Lite tips och trix är mer än välkommet!



En räv bakom örat på denna herren!