Träningar och skillnad mellan ridstilar

Följande inlägg fick stor uppmärksamhet och Astrid har nu skrivit en uppföljning: "En ursäkt till western och alla dess utövare"

Min tränare Maria Eriksson var här förra helgen och drillade mig och hästarna. Hon är helt fantastisk som tränare och ryttare. Världsklass, bäst i världen faktiskt. Jag är så lyckligt lottad att ha denna kvinna i mitt liv.

Altivo var såååååååå fin! Tror aldrig jag har haft sådan känsla förut. Maria red honom alla 3 dagarna i början av passet och sedan var det bara sitta upp och njuta. Jag sa faktiskt att jag inte ville rida så mycket för vad jag än gjorde skulle det bara bli sämre för han var helt magiskt fin. När man känner att hästen är i perfekt balans, helt emellan hjälperna och svara lika mycket framåt som tillbaka. Jag kunde gå in i en ökad trav där han var helt jämn och inte ändrade något förutom steglängden. Sedan kunde vi gå in i passage och han höll samma rytm, kändes exakt lika under sittbenen och i kontakten. Piruetterna i galoppen var det bara att vända sig själv så följde han med mig. Stackars människor som inte rider och får uppleva denna känsla. De andra hästarna gick också riktigt bra och Maria var väldigt nöjd med oss och jag fick inte alltför mycket hemläxa. Märklig känsla men samtidigt härligt. Jag börjar komma någonvart med min ridning tror jag! Känns väldigt kul att få ha så många fina hästar i stallet, normalt brukar jag ha en eller två över medel, men nu är det 4-5 stycken så det är spännande.

Känns som att jag ränner till Sverige väldigt ofta, men nu var det sista gången innan jul. Det var we-träningar i Örebro som stod på schemat denna gång och det var många nya ryttare vilket var roligt. Linnea Lycke både red och organiserade allt samt gav mig massor med mat hela tiden ;) Jätteduktig tjej som också har träningar regelbundet runtom i Örebro om någon av er läsare är sugna på att testa. Det som är det bästa med working equitation tycker jag är att alla kan vara med. Det spelar ingen roll hur flashig häst man har så länge man har en bra relation med sin häst och bra grundridning.

Ibland kommer det ryttare som rider western på mina träningar. Jag har inte jättebra koll på deras tävlingsgrenar, men jag vet att de har en gren som heter trail. Det är liknande working equitation med olika hinder och galoppombyten. Jag tror det kan vara ett väldigt bra komplement att träna we då jag har förstått att det inte finns så många westerntränare i Sverige. Däremot får man komma ihåg att det är rätt stor skillnad mellan de olika systemen. Jag vill inte trampa någon på tårna och givetvis kan alla discipliner vara bra eller dåligt beroende på hur man utför det. Men målet med western är annorlunda än dressyren. Man ska kunna använda hästen i arbetet med boskap. Hästen ska jobba av sig själv vilket jag tycker är toppen! Däremot är det inte särskilt uppbyggande för hästarna. Det ser man främst i övergångarna ner i gångart där hästarna i western bromsar snabbt med raka framben och ibland kan de sitta men de är mest på bogarna. I dressyr ska hästen bromsa genom att böja in sina bakben och på så sätt få mer vikt på bakdelen. Det blir också rätt stor skillnad pga sadeln. Westernsadeln är bekväm för både häst och ryttare samt är utformad för att rida långt. Dressyrsadeln är byggd för att ryttaren ska kunna sitta i lodrät sits och att man ska komma nära hästen så man kan rida med sätet.

Dressyren är till för hästen och målet är att få en smidig, harmonisk och stark atlet. Så working equitation kan alltså vara ett bra komplement i träning om man rider western och jag tycker det är roligt att de kommer på mina lektioner. Men ska man tävla i we är det dressyr som bas som gäller. Men det är nyttigt att lära sig mer om andra grenar och jag tycker att det horsemanship som man använder i western är väldigt bra. Ofta har westernryttare lätt att skola om till dressyr för de sitter avspänt och gör inte för mycket. Hjälpgivningen är däremot rätt olika. I övergångar ner så skjuter man fram skänklarna och lutar sig bakåt i western. Jag pratade om detta med en elev i helgen och frågade vad tänket med detta var. Hon förklarade att man vill att hästen sätter vikten över bakbenen så ryttaren hjälper helt enkelt till med detta genom att luta sig bakåt. När man bryter av i dressyr så vill man bromsa rörelsen med sittbenen genom att sitta djupare i sadeln och vinkla bäckenet bakåt, alltså nästan luta överlivet framåt. Då riktas sittbenen bakåt och ger en bromsande effekt via sätet. Skänklarna går bakåt och neråt för att komma djupare i sadeln och engagera hästens bakben. Det blir en mer osynlig hjälp vilket jag gillar. Men en riktigt duktig westernryttare har såklart sin häst i bra balans och den jobbar bra med sina bakben.

Idag skickade vi iväg Icaro mot Sverige. Marcel Jordan är bolaget som kör och jag är så nöjd med dem. Väldigt proffsiga och hästarna kommer alltid fram i fint skick. Känner mig trygg, men det är alltid lite vemodigt att lämna bort hästarna. Fast jag vet att Icaro kommer få det toppen i sitt nya hem hos min vän Maja Forsell.

Imorgon kommer min älskade mamma på besök, ska bli så roligt att rå om henne en vecka <3

Sov gott på er,

Astrid

Instagram astridhedman

Här drillas det för fulla muggar.

Fina Indio kommer bli en stjärna i framtiden tror vi allihopa.

Maria trimmar Altivo före jag sitter upp. Bara att njuta och vara tacksam över att jag får rida och träna en sådan fantastisk häst. Han ger en känsla i ridningen som är helt magisk.

After ride, min chef var så nöjd med sig själv efter att ha tagit ett litet barbord till stallet. Karina Hjerpe var också med, hon är vän till Maria och jag träffade henne en del när jag bodde i Kalix. Tror hon blev förtjust i lusitanos och Portugal :)

Ën superhelg som avslutades med lunch i vackra Porto.

Man fick klä på sig ordentligt när man kom till Sverige. Jätteroligt med så många ambitiösa ryttare och trevliga hästar.

Nu är Icaro på väg till Sverige. Önskar Maja stort lycka till med denna fina häst <3