Tänk om...

Tänk om Youtube, fb, bloggar eller Instagram funnits. Då när vi galopperade över stock och sten, red och hoppade barbacka ibland i bara grimma. Eller när vi tolkade på skidor efter hästarna på vintern eller simmade med dem på sommaren. Då hade vi alla filmats och blivit så kallade Youtubers eller influencers.

Men då höjde ingen på ögonbrynen, för så gjorde alla. Hoppa barbacka ingick i utbildningen. De riktigt spänstiga (inte jag) kunde hoppa upp på hästarna i farten, med eller utan sadel som indianerna gjorde. "Varierat arbete" kallade vi vanlig ridning och var det enda vi visste. Det vi kunde minst om var mysteriet dressyr.

Våra förebilder i sporten var de som kunde bära det tyngsta lasset hö på en högaffel, de som aldrig ramlade av en bockande häst eller de som kunde fodra och mocka åt alla 47 hästarna innan klockan nio. Det tävlade vi alltid om...

Ingen ägde en egen häst och att vara tävlingsryttare var inget vi strävade efter. Inte för att vi inte ville men det fanns liksom inte på kartan. Det var hästarna i sig som var målet för våra drömmar, inte vad vi kunde få dem att göra. Här är min kompis och jag på väg att simma med hästarna, ett sommarlov för länge sen.

Att leda en långritt en bitande kall söndagsmorgon, det var något alla suktade efter. Då visste vi att vi hade förtroendet och kunnandet. Då gällde en annan måttstock.

Sen kom verkligheten ikapp och drömmarna ändrade utseende. Men jag är väldigt glad att jag fick den starten i min karriär.

En annan grej var att vi var lika många killar som tjejer i stallgänget, det gjorde ju efterhand stalltillvaron ännu mer attraktiv. Vi hade allt på samma ställe och behövde inte välja mellan killar och hästar.

Varför kom jag in på det här? Jo, jag var och pratade ridutbildning på en ridskola i veckan. Det var många intresserade åhörare och duktiga visningsryttare. När jag skulle använda en känd ryttare som exempel fick jag fråga lite vilka de kände till. Jo, Patrik Kittel visste nog de flesta men Charlotte Dujardin var inte riktigt lika nära.

Det är så ridningen är för det stora flertalet och det är bra att påminnas om. Den lokala ridläraren är den största idolen för både stora och små. Det är också ridskolan som står för upplevelsen, det som visas på TV är inte så intressant i början.

Tänk om alla som rider kan få en grundutbildning med många bottnar, få alla upplevelser som hänger ihop med hästar. Från att fodra hästarna och mocka stallet på lördag morgon till att rida galopp i samlad trupp över ett fält. Att få se att det går att rida barbacka och få känna att hästar gillar att bli ryktade.

Min lycka var att få bli hästskötare på riktigt, att så småningom få åka med på tävlingar avgjorde resten av mitt liv. Visserligen var det hoppning först men sen hittade jag min grej.

Den här bilden fick jag av en gammal stallkompis, jag fick fråga henne om var och när för jag hade glömt.

Kortet är taget på min första riktiga tävling, jag skulle rida som junior i klubbens hopplag första året som allsvenskan gick av stapeln. Som tur var hade "chefen" en häst jag kunde låna, tror även kavajen var lånad. Lätt förskräckt puttades jag in i den stor världen och då insåg jag att jag ville lära mig mer.

Det var annat förr, kolla in de fina gröna bandagen. Tack Anna-Lena Holgersson (idag föreståndare och programstudierektor för Hippologprogrammet) för bilderna!