Tack för hjälpen. Fast det var nog meningen....

Jag brukar säga att jag tror på ödet. Jag tror på lite annat också, som egen insats och inte minst hjälp från andra. Andligen eller från människan....

När någon går bort, någon som varit med och påverkat ditt liv är det lätt att hamna i en stunds eftertanke. Idag fick jag veta att "Farbror H" har gått bort. Det är ingen som jag haft nära mig på många år men det var han som startade "min" ridskola så jag äntligen fick börja rida. De var hans vision om en ny verksamhet som gjorde att jag fick möjligheten att utvecklas till det som är jag idag.

Hans fru, tant N hon stod för omsorgen och såg till att hästar och folk hade det bra. Alla barnen i familjen var med i stalljobbet och vi blev fina kompisar.

Vi fick lära oss att arbeta, hålla ordning och sköta hästar. Vi fick verkligen ta mycket ansvar och med det fick vi en god sammanhållning i stallgänget och många tillfällen att ha roligt på riktigt.

Hur? Jo, för nivån på ridningen tillät äventyr, bus, lite galenskap och tillfällen att få uppleva många olika hästar och känna på alla discipliner. Vi hoppade, red terränghoppning, vi simmade med hästarna och fixade hajker med övernattning. Vi red jakt på höstarna och hade riktiga Hubertusbaler. Vi fick vara med vid betäckningar och hjälpa till vid fölningar. Vi körde hö och hade ridläger. Ridskolan blev vårt andra hem.

Allt det där blev grunden till mitt beslut att ägna livet åt hästarna. Jag har aldrig ångrat det och jag är farbror H evigt tacksam att han gav mig möjligheten att få försöka.

Idag, när hästbranschen skakas av rapporter om utnyttjanden och övergrepp av unga i beroendeställning känns det väldigt bra att vi slapp det. Vi fick jobba hårt, men det gick ingen nöd på någon och vi hade roligt.

Farbror H var auktoritär, det var aldrig snack om att mopsa sig eller bjäbba. Vi gjorde som han sa och det funkade.

Jag tror han sitter i sin himmel och tänker: "Kajsa blev bra på det där med hästar trots allt. Tur att hon fick hålla på"

Tack.....  ♥