Suzanna genomförde Mongol Derby

OM DENNA GÄSTBLOGG
Suzanna Holmqvist är äventyraren som genomförde en 200 mil lång ritt med fjordingen Krumelur förra sommaren. Då, i augusti 2016 när hon nådde fram till Jokkmokk, berättade hon att nästa mål var att rida Mongol Derby. Nu har hon gjort just det och i Gästbloggen berättar hon om ritten.

"Att rida Mongol Derby har varit en väldigt häftig upplevelse, både otroligt tuff men samtidigt fantastisk. Det tog mig nio dagar att rida i mål och min tanke från början var att vara i främre ledet och satsa. Men efter en dålig start och efter att till slut ha hunnit i kapp några tjejer som jag hade blivit vän med innan racet – och som ville ta det lugnt – bestämde jag mig för att haka på dem.
  
Fördelen med att ta det lugnt var att jag lättare kunde ta in upplevelsen utan den ständiga pressen att stressa framåt. Vi tog lite avvikande turer ibland och tog tid på oss på stationerna, där vi kommunicerade med lokalbefolkningen och såg oss omkring. Var du i främre ledet hann du många gånger inte ens sätta dig mellan bytena.
  
De tre första dagarna var värst. Jag mådde väldigt dåligt, hade stora svårigheter med att få i mig mat och blev uttorkad. Kroppen skrek rätt ut, då var jag redo att ge upp. Men jag såg andra som hade det ännu värre och insåg vilken tur jag hade som inte råkat ut för någon olycka och hade hälsan i behåll. Så jag tog mig i kragen och efter dag tre blev allt mycket lättare.

Jag vande mig vid maten och kroppen vande sig vid den ständiga påfrestningen. Det som faktiskt gjorde det hela tuffare än man kanske tror, i alla fall för mig och mina kamrater, var bristen på hygien. Det fanns inga toaletter och väldigt begränsade möjligheter till att ens tvätta händerna.
Kläderna du hade svettats i hela dagen sov du med, hade du tur var det tillräckligt varmt så att du kunde ta av dem över natten. Men då var de fuktiga på morgonen när det var dags att ta på dem igen.
  
Och stanken – ALLT luktade illa. Vi kände verkligen hur det osade om oss av svett, häst, get och unket. Det låter kanske larvigt men det påverkar en mer än man föreställer sig. Dock hade vi turen en gång på slutet att bo vid en flod. Tyvärr var det för mörkt när vi anlände för att vi skulle kunna bada, men familjen vi bodde hos gav oss en liten balja så att vi kunde tvätta av oss. Det gjorde vår dag, haha.

Boendena över lag bestod av så kallade "gers", som är som vita tält med en kamin i mitten. Familjen hade oftast en egen, sedan trängde vi ryttare in oss i en där vi sov. Då vi bara fick ha fem kilo med oss var det många som sov direkt på marken. Vi kunde också campa men arrangörerna ville helst inte att vi gjorde det på grund av säkerhetsrisken, så vi avstod. Dessutom fanns det inga träd så skulle du campa blev det väldigt jobbigt att se efter hästen, jag vet någon som sov med grimskaftet bundet till foten.
  
Det var en del olyckor också. Till exempel fick flera stycken åka till sjukhus på grund av brutna ben, hypothermia och nackskador. Det var väldigt många avåkningar med sparkar till följd, ofta för att hästen blev skrämd av någon anledning. Någon hamnade i en riktig storm som skrämde hästen så att han åkte av och fick hjärnskakning. En annan vars häst blev jagad av hundar blev skrämd och bockade av sin ryttare som bröt ett revben. En annan häst trampade ner i ett hål och gick omkull så att ryttaren bröt nyckelbenet. Ytterligare en annan blev sparkad i ansiktet efter en avåkning som skrämde hästen. Någon åkte av i samband med uppsittning och blev sedan översprungen. Detta är bara några av olyckorna som hände.

Men vi ska också komma ihåg att det var över 1.200 hästar som blev ridna, så det är inte konstigt att olyckor sker. Hästarna i sig var helt fantastiska och hade blivit noga utvalda till att vara kapabla att klara 40 kilometer. Det var även veterinärkontroller vid varje byte, så alla var noga med att se efter sina hästar.
  
Att olyckor sker har helt enkelt mycket att göra med otur, samt att det så klart är ett extremt äventyr vi genomförde. Vi var inte vana vid hästarna och de var inte vana vid oss. Men på det stora hela gick det väldigt bra för alla och ingen blev allvarligt skadad, alla kunde återses i slutet av racet.
I år var tydligen det längsta och snabbaste racet hittills, då vinnarna avslutade på dag sju och hela sträckan var 1.020 kilometer.
    
/Suzanna"