Submission?

Jag har funderat rätt mycket på ett ord som portugiserna pratar väldigt mycket om när det handlar om ridning; submissão. Submission på engelska, vilket vi på svenska översätter till underkastelse. Jag vet inte om det är den svenska översättningen som gör att jag kopplar ihop detta ord med något negativt. När jag rider vill jag inte känna mig som den dominanta och att hästen ska vara underkastad mig. Hästar är stora djur och måste givetvis ha respekt, både från marken och uppsuttet. Men det ska vara en tvåvägskommunikation i ridningen, hästen ska ha förtroende för mig och vi gör sakerna tillsammans. Hästen ska utföra de uppgifter jag ber om för att han vill och kan, inte för att han måste eller är tvingad. Om jag får motstånd från hästen är mina första tankar:

1. Jag frågade fel, korrigerar min sits och hjälpgivning.

2. Hästen är inte fysiskt redo för uppgiften, backar bandet och går tillbaka till något lättare. Alternativt frågar om bara något steg för att senare kunna be om mer.

3. Hästen har ont någonstans eller har något psykiskt trauma.

Det är väldigt sällan hästen gör motstånd för att den ska "jävlas" eller är "tjurig". Hästar är inte så smarta att de står i stallet och planerar djävulskap inför ridpasset. Det är rätt ofta jag har hört ryttare säga att hästen är tjurig eller bångstyrig. Det finns många olika individer och vissa hästar har mer karaktär än andra. Men då gäller det för ryttaren att hitta lösningar och ta hästen på ett sätt som hästen förstår och trivs med. Sitt bättre och stör mindre brukar vara ett bättre alternativ än att dra mer i tyglarna och trycka in sporrarna i magen.

I de svenska dressyrprotokollen översätter man submission till eftergift. Mycket bättre ord! I samma bedömningspunkt ingår det även eftergift på tygeln, accepterande av bettet, harmoni, lätthet och mjukhet vid rörelsernas utförande, uppmärksamhet, förtroende och lydnad. Så rider vi korrekt och tränar hästen som sig bör så borde den kunna ha allt dethär genom ritten, givetvis bedömd utifrån vilken nivå man rider på.

I de portugisiska protokollen står det lite kortare, men dock samma. Submissão - uppmärksamhet, förtroende, lätthet och mjukhet i rörelsernas utförande och accepterande av bettet.

Många portugiser har sagt till mig att jag måste ha mina hästar mer submissive. När jag har frågat hur och vad det innebär för dem har jag fått ett ganska intressant svar. Att även om det är på gränsen för vad hästen klarar av ska den ge lite till när man ber om mer. Att man kan träna genom att gå över gränsen för att se om hästen är submissive och kämpar vidare fast den egentligen är trött. Till exempel rida in i en galoppiruett tills man känner att hästen börjar göra motstånd. Då kör man på något varv till tills hästen gör det utan protester och då går man ur det.  Det är ju jättebra att ha en häst som kämpar även fast den inte orkar... Om man typ är i krig! Dagens användning av hästen ser ju lite annorlunda ut. Vi kan träna hästen så att den ska vara redo för de uppgifter vi ger, om vi inte tror att hästen klarar av det ska man nog låta bli att fråga. Portugiserna är ju lite gammeldags och lusitanon fungerar såhär. De har en jäkla arbetsvilja som är svår att hitta hos andra hästar. De är inte lika starka fysiskt som halvblod, men de har hjärta och själ för 100! Det är en av de största karaktärsdragen hos rasen och det många ryttare letar efter hos en bra lusitano. Det tror jag också är en anledning varför lusitanon har blivit så populär i tex Sverige. Även fast man inte är proffesionell ryttare, skumpar omkring och har svårt att hålla händerna stilla så gör det inte så mycket om man sitter på en lusse. Sitter man däremot upp på ett sportigt halvblod blir de spända och stressade om inte ryttaren kan följa med i rörelserna och stör för mycket.

Nu blev det många sidospår! Men ni kan nog förstå att jag är lite splittrad till detta ord. Men jag fortsätter på min linje och filosofi, försöker hela tiden lära mig nya saker och vara öppen för andras idéer :)

Sov gott!
Astrid