Slutet gott - allting gott för Harvey

TGIF till alla Hippson-läsare!

Vi hade en ponny ända till i tisdags. Då flyttade han till Florida, till en ny familj med två små flickor som kommer att pyssla om honom och så småningom rida honom.

Harvey. Jag är så himla lättrörd och sitter här och snörvlar och snorar över ett kort som plingade in i telefonen. Där står han med sina tjejer, sex och åtta år gamla.
   

Han är väldigt speciell för oss, fast det är väl antagligen de flesta ponnyer vi hästtokiga samlar på oss. 

Harveys historia.

Sötaste fina lilla Harvey kom till oss slagen och rädd. 

Han landade på ridskolan vi höll till på förut med en tråkig historia i bagaget. Han hade blivit importerad från Tyskland ett par år tidigare som en värdefull hopp/hunter-ponny. Någonstans på vägen hade det gått helt åt skogen för Harvey. Han hade kraschat in i ett hinder, inte varit intresserad av att hoppa efter det och med största sannolikhet blivit slagen för hans val att inte hoppa något mera. Han kom till oss för tränaren på den ridklubben var känd för att med ett enormt tålamod och kunnande lyckas gå till botten med de olika problemen vi människor orsakat i hästarna. För oftast är det ju så.

Problemet var att Harvey ägdes av en hästhandlare som var väldigt intresserad av att sälja honom. Så med jämna mellanrum hämtades han för att visas och spendera en provvecka än här och än där. Jag tror inte att jag har helt fel om jag gissar att det 'glömdes' bort att nämnas att han inte hoppade, eller så ville alla testa ändå. Vad vet jag? Allt jag vet var att han kom tillbaka livrädd och stod skakande i sin box. Varje gång.

Priset gick drastiskt ner med varje visning. Hästhandlaren ville bli av med honom och tänkte ta med honom till en hästauktion och det kändes inte helt rätt. Nu var vi ordentligt fästa vid honom och Dottern red honom nästan dagligen. Så på något vis lyckades Dottern och jag övertyga maken i familjen att projektet Harvey var något att satsa på. Tanken var att då kunde han tränas i lugn och ro utan traumatiska uppbrott. För att sedan säljas till den rätta köparen.

Vi hade beslutat oss. Vi skulle köpa honom. Men under tiden vi höll på att bestämma oss hann hästhandlaren hämta honom och var nu på väg till auktionen. Han fick nyheten att vi ville ha Harvey och lovade att inte visa honom. Följande måndag skulle ha komma tillbaka. Jojo.

Hästhandlaren hade lyckats lasta Harvey på fel transport och skickat honom till Maine. Han var nu någonstans åtta timmar härifrån. Så det var bara att vänta. Och jag har dåligt med tålamod. Vintern var nämligen i antågande och jag misstänkte att om han inte kommer ner till New York innan snön faller, då kommer han inte förrän till våren.

Frustrerad övertalade jag min kompis att följa med på ett räddningsuppdrag. Så långt ville jag inte köra själv, och motvilligt gick hon med på att köra norrut dagen därpå. DÅ ringde vår tränare och meddelade att Harvey helt plötsligt hade blivit avlämnad på ridskolan samma morgon!

Detta hände på hösten 2009. Nu, fem år senare, har Dottern blivit för stor för honom. Det blev ingen hopp-ponny av Harvey. Han blev dock Dotterns och Millas bästa vän. Harvey är en stor anledning till att hon är den fantastiska ryttaren hon är idag. 

Efter många om och men hittade vi ett mycket passande hem för honom. Några vänner till oss i södra Florida tog emot honom. Han har inte bara två tjejer att busa med men också en Parelli-intresserad mamma som ser fram emot att jobba med honom. 

Kanske han till slut törs tro att världen inte är så farlig trots allt?

/Kajsa