Skritt, att älska eller hata.

"Hjälp, hästen passar i skritten!"

Ve och fasa, lite skämmigt och hopplöst läge ...  Eller?

Skritt är nog den av hästens gångarter som det finns flest olika teorier om hur den ska behandlas. Förr sa de kloka att skritten inte skulle ridas(arbetas)alls för då förstörde man den. En inte så genomtänkt teori kanske.

Läser jag i Ridhandboken 1, den nya omarbetade utgåvan:

"Skritt är en gående, fyrtaktig rörelse" osv. Lite längre ner i samma stycke står:

"Förutom en ren fyrtakt är det ett grundkriterium för samtliga skrittempon det avslappnade gåendet (rörelsen genom kroppen - huvudet gör nickande rörelser framåt - nedåt). Samtidigt ska emellertid energin behållas."

Plättlätt!?

Skritt är precis samma som de andra gångarterna, olika lätt hos olika individer men ofta underskattad att använda. Jag har funderat i flera dagar på vad det är som händer i hästkroppen när den bestämmer sig för att gå från fyr- till tvåtakt. Det är väldigt svårt att se eller förstå sig på.

Slängde ut min fundering i ett inlägg på fb men det blev som jag misstänkte inte rätt. De flesta läste in att jag frågade efter varför hästen började passa eller hur jag skulle komma ur det. Fel, jag var mer ute efter vad det är som kuggar ur i hästkroppen och hur det tekniskt går till.

Sen ngt år tillbaka har jag en häst i träning som verkligen är befäst i sin pass. Den har en tämligen lång tävlingskarriär bakom sig där den haft med sig sin pass och det har varit och är frustrerande för ryttarna.

En vanlig anledning till passartad skritt är brist på eftergift och det är nog de flesta medvetna om. Därför blir det lite skämmigt ...  Nu kan det ju finnas fler anledningar och det gäller att vara flexibel i tanken. Leta lösningar som både häst och ryttare kan hantera.

Idag när tack och lov de flesta kommit på att ridbanan inte behöver frekventeras så fort det ska ridas ökar möjligheterna att hjälpa hästen. Till exempel skritta i lite oländig terräng där hästen behöver se var den sätter fötterna.

Passartad skritt finns på alla nivåer. Vid en tävling jag var på nyligen såg jag hästar med tveksamt ren skritt i alla olika klasser som reds där. Såväl lätt som medelsvår och svår klass.

Passartad skritt är ett problem att jobba med, inte ett problem att generat gömma och hoppas att ingen ser. Att skuldbelägga ryttaren gör ingen skritt bättre och hästens fel är det definitivt inte.

När OS-dressyren reds i Tokyo fanns passen också närvarande. Till exempel Isabell Werths Bella Rose ligger farligt nära tvåtakten i skritten, vem skulle säga att Isabell rider med tveksam eftergift?

Så jag slår ett slag för skrittarbete utomhus, off-road och inte bara på hängande tygel. Eller använda bommar i övningar som inte krånglar till det för hästen.  Det går oftast att hitta lösningar.

Kom ihåg, misstänker du att hästen har fysiska problem då är det bums till veterinärkliniken. Sen kan du öva på igen.

                          Skritta lugnt!  //Kajsa