Sitt!

Ett av ridningens stora mysterier är hur ryttarens kropp ska användas för att på bästa vis inverka på hästen.

Förklaringar och beskrivningar av en god sits har funnits i över 2000 år och konstigt nog är det ungefär samma sak som beskrivs. Sitt rakt upp och ner, näsan framåt, armarna intill, händerna stilla i riktning framåt och fötterna rakt under kroppen. Genialt i all sin enkelhet.

Det finns inget nytt under solen, vi forskar, mäter, uppfinner men det mesta är nog redan beprövat och uppklarat om man läser den litteratur som finns. Vi ryttare behöver ha koll på vad vi ska göra, alltså behöver vi en god kroppskontroll, balans och oändlig påfyllnad med träning.

Många är de som delar med sig av sina erfarenheter och tankar när det gäller sits och inverkan. Det skrivs kloka artiklar, det görs informativa filmer och kunniga människor står timmavis och berättar för stora åhörarskaror hur ridning ska utföras på bästa vis.

Vi, alltså vi som läser, ser och hör allt detta nickar instämmande, ibland häpnar vi när någon är riktigt skicklig på att förklara men alla är vi överens om hur det ska gå till. Eller hur det borde gå till...

För på något vis uppkommer det då och då små....buggar, kan man säga, i systemet. Det växer fram trender eller varianter av det korrekta som sprider sig med blixtens hastighet.

Det kan gälla ryttarens positions i sadeln, plötsligt kan man ana att ryttare börjar se ut som vattenskidåkare, alltså lätt tillbakalutade i sadeln med lite för mycket i handen. Någon har sett någon och tyckt att det ser fräckt ut och vips är trenden väckt, stolsitsen har fått en pånyttfödelse.

Det kan gälla handställningen, plötsligt är det någon ryttare som lägger omkull händerna i höjd med låren eller börjar att använda tygeln växelvis, såga, för att justera placeringen av hästens huvud. Allt är lika illa men likväl får avsteget från det korrekta följare och strax är det en grupp som sitter och sågar med omkullagda händer. Trenden är där.

En annan avvikelse från det optimala är att ryttarna har liiite för långa läder, tån hamnar ner och hälen med sporren uppåt. Hälen kan också hamna i uppdraget läge p g a att hästen inte bjuder framåt. Då griper sporren in och hälen dras uppåt om ryttaren inte har koll på sig. Oavsett orsak ska tån aldrig peka ner i marken, någonsin.

Det där med uppdragna hälar fick jag en fråga om för ett tag sen av en tjej som suttit och tittat på en svår klass vid en större tävling.

"Vad kommer det sig att ryttare på den nivån, nästan alla i den klassen sitter med hälen uppdragen och gnager med sporren i hästens sida nästan hela programmet?"

Jag svarade pedagogiskt och bra på den frågan tycker jag med att: Det är svårt att rida och ibland gör man lite mindre rätt.

Vad skulle du svarat?

Jag läser här i Hippson en artikel om hur viktigt det är att belasta foten rätt i stigbygeln. Det kan man tänka är "breaking news" Men faktiskt inte, för precis det där lärde RW (Richard White för den nytillkomne, äkta hälft till Kyra Kyrklund) mig för 25 år sen, vikten av att belasta foten rätt och hur jag skulle få foten och benet i korrekt position.

Jag ska fråga honom hur han visste det redan då. Han vet väldigt många saker jag aldrig hört någon annan tränare prata om. Undrar om han är en av de få som vet allt?

Jag skickar med en liten filmsnutt jag fick av en kompis, hon har en skänkel som alltid eller nästan iallafall, är korrekt placerad. Inget kläm med sporren där och hälen är lägre än tån. Bara att öva gott folk, för det är roligt att sätta trender som leder framåt!

                                                 Hej hopp! / Kajsa