Så man blir tårögd

Ikväll var det hoppträning med både Marco och Hedda, och både Ewa och jag var överens om att detta var Marcos bästa träning hittills. Han var avspänd från början till slut. Inget bus en endaste gång. Fokuserad och samspelt. Ja, det är ju så man blir tårögd! Lille gubben! Känslan idag var verkligen super! Han kände nog själv att han var duktig också, för så fort vi inte hoppade satt jag och klappade på honom. Han spände inte till en enda gång, utan var lugn som en filbunke, men ändå med på hoppningen med bra engagemang och var ambitiös. Nu får jag sluta ösa beröm, kan hålla på halva natten, för så nöjd är jag!

Blev sedan själv i nästa grupp med Hedda, denna vecka också. Vilken lyx! Dock blev det ingen film på henne eftersom mamma ledde omkring Marco samtidigt. Ville inte att han skulle stå själv ute i transporten nu när det är stormväder. Hua!

Hedda hoppade i alla fall också jättebra, och det var synd att jag inte fick det på film. Hade varit kul att se, för det kändes väldigt, väldigt bra. Jag fick träna på att verkligen ha henne rak mot hindren och inte låta henne bli för ivrig genom svängen och ligga ett steg före. Fick även träna på att hitta det rätta tempot med rätt tryck. Hon får liksom inte ha för högt tempo så att hon blir för ivrig och kvick, och slarvar. Lite långsammare, men ändå med en spänd båge. Det kändes som att vi lyckades!

Jag är jättenöjd med båda två, men lite extra med Marcobus, som snarare var Marcolugn idag. Nedan är hans film :)